Alfred Skogberg: ”Det behövs mer renoveringsskam”

Alfred Skogberg får något drömskt i blicken när han talar om sitt hem på Gärdet på åttiotalet. 

– Allt var intakt från trettiotalet. Platsbyggt kök, småsinuskorrugerad plåt på balkongen, originalhiss i trä, allt var så fint. Ett år senare skulle fastighetsägaren Skanska renovera. De blåste ut precis allt, satte in rosa aluminiumbalkonger, rev ut köket, satte in gula plywoodskivor i hissen och höjde hyran med ungefär 70 procent.  

Han var bara tretton år, men tänkte redan då – hur kan man förstöra ett hus och få rätt att höja hyran så mycket?  

Alfred Skogberg brygger cappuccino medan han pratar. Kaffemaskinen står givetvis i ett välbevarat femtiotalskök, i ett inredningsmagasinsvärdigt radhus i Råcksta. Och svaret på frågan om hur man kan riva ett sådant kök och kapitalisera på det, är förstås bruksvärdessystemet. 

– Så fort du sätter in något nytt och slänger ut något gammalt, då anses det vara bättre och då har du alltså rätt att höja hyran som fastighetsägare, säger han. 

Kulturarvet hamnar således på soptippen, en kökslucka och ett munblåst fönsterglas i taget. 

För den som hatar att se detta hända sekelskiftespalats finns nätverket ”Arkitekturupproret”. Och för den som hatar att se detta hända funkiskåkar finns ”Renoveringsraseriet” – ett projekt Skogberg grundade tillsammans med en annan entusiast, Gustav Bergström, för drygt fyra år sedan. De har ett populärt Instagramkonto och nu även en bok: Gör om, gör rätt, där de besöker tolv svenska städer och ser hur de vårdar (eller misslyckas med att vårda) sina byggnader. 

– Arkitektur och byggnadsvård ligger ju många varmt om hjärtat. Man blir skogstokig när man ser det som är vackert ersättas av plast och aluminium, säger Skogberg. 

Dels är det en rent estetisk fråga. Massproducerade byggnadsdetaljer från 2020 passar helt enkelt inte in i en byggnad från en tid då hus byggdes av snickare, smeder och fönsterhantverkare. Dels är det en klimatfråga: 

– Plast och aluminium är inga hållbara material. Man brukar kalla dem ”underhållsfria material”, men vad man egentligen menar är att de inte går att underhålla. Efter trettio, fyrtio år är det bara att kasta sina plastfönster och sätta in nya. 

Träfönster, däremot, kan leva hur länge som helst om man vårdar dem rätt. Om en del blir fuktskadad räcker det med att byta ut den delen. Det mesta som slängs är fortfarande fullt fungerande. Precis som de funkiskök och äldre badrum som trendiga villaägare och bostadsrättsinnehavare river ut för att ersätta med det senaste inredningsmodet. 

– Byggsektorn står för ungefär 20 procent av koldioxidutsläppen. Flygutsläppen står för två procent. Och vi pratar ju flygskam i det oändliga men att renovera badrum och kök så fort man flyttar till en ny kåk, vem ifrågasätter det? Inte tillräckligt många. Det skulle behövas mer renoveringsskam, säger Skogberg. 

Klimatfrågan kan tyckas allestädes närvarande i samhällsdebatten i dag – men när det gäller kulturarv och arkitektur är den märkligt frånvarande. Konfliktlinjen går snarare mellan konservativa, som vill bevara det gamla av estetiska skäl, och renoveringsivrare som vill göra om. Ibland, faktiskt, med just klimatet som motiv. När EU förra året försökte lagstifta om tvångsrenoveringar för alla byggnader i unionen var syftet att minska utsläppen från uppvärmning, till exempel genom tilläggsisolering, ventilationsbyte och fönsterbyte. 

Renoveringsraseriet utmanar debattlandskapet. Man måste inte vara konservativ för att vilja bevara kulturarvet, säger Skogberg – och man måste inte sätta in moderna plastfönster för att förbättra isoleringen heller. 

– Man kan infoga ett tredje glas i ytterbågen, en så kallad klimatruta, och få nästintill samma klimatvärde som ett helt nytt fönster. Det tar en halvtimme, kostar lite och du bibehåller allt det gamla. 

Så varför gör folk inte det då? 

– En del gör det, men informationen är inte tillräckligt spridd. Samtidigt lobbar fönsterbytarbolagen stenhårt för att man ska slänga och byta. Det finns sjukt mycket pengar i den här branschen. Fönsterbytarfirmorna träffar bostadsrättsföreningar och rekommenderar dem att slänga tidstypiskt kärnvirke och sätta in skräp i stället – som sen måste bytas ut efter några decennier, och då tjänar firmorna ännu mer pengar. 

Ett annat problem, säger Alfred Skogberg, är att vi är för långsamma med att se värdet i nya byggnadsstilar. 

– Väldigt många blir upprörda när man förvanskar jugendhus. Det är inte riktigt lika många som tycker att femtiotalsarkitektur är minst lika värdefull. Och nu håller vi på att göra samma misstag med kåkar från sjuttio- och åttiotalen som vi har gjort med tidigare generationers hus. Vi ser inte värdet i det som är halvgammalt. 

Men har verkligen massproducerade hus från åttiotalet samma värde som hantverksmässigt producerade hus från förr? 

– Jag tycker att arkitektur ska spegla sin tid. Och det finns definitivt hus som byggdes på sjuttio-, åttio- och nittiotalet som håller väldigt hög kvalitet och är väl värda att ta hand om. Men det är klart att om du ställer en åttiotalskåk bredvid en sekelskiftesvilla är det inte lätt att säga, ”titta vilka värden det finns här”. 

Skönhet är dock inte allt när det gäller hus, tillägger Skogberg. 

– Allt som är värdefullt är inte vackert. Miljonprogrammen till exempel – jag förstår dem som säger att det inte är vackert. Men ofta är de kulturhistoriskt värdefulla. 

Han berättar om Kvarnholmen i Kalmar, där den äldre arkitekturen har fått sällskap av prefabricerade betongbyggnader. Estetiskt ”kanske inte alla uppskattar dem på samma sätt”, men det finns ett egenvärde i att bevara vad som då var en helt ny byggteknik. Eller en byggnad där en känd person bott. Det är inte bara utseendet som gör ett hus värdefullt, säger Skogberg. 

Men om till exempel träfönster var mer hållbara än de moderna alternativen, borde vi inte sträva efter en återgång även när det gäller moderna byggnader? 

– Det är en svår fråga. Och lite utanför Renoveringsraseriets fokus. Vi vill framför allt att man ska vårda och bevara det som redan finns. 

Deras strategi är folkbildning. Genom att öka kunskapen hos människor om vad de bor i för fastigheter, tror Skogberg att man kan få fler människor att engagera sig i att bevara och försvara det gamla. Nästa projekt blir ”Körkort för bostadsrättsföreningar”, för att ge styrelser grundläggande kunskaper om husen de är satta att förvalta. 

Alfred Skogberg ser redan tecken på att Renoveringsraseriet gör skillnad. Svenska bostäder, det största allmännyttiga fastighetsbolaget i landet, har den senaste tiden gått från totalrenoveringar till att enbart laga det som behöver lagas. 

– Det vågar jag påstå är delvis på grund av oss. Vi har kritiserat dem under lång tid – och de har lyssnat. Det känns fantastiskt. 

***

Läs även: Alexis Pontvik: "Slussen är en vårta på Stockholms ansikte"

Läs även: Stopp för tvångsrenoveringarna