Alice Oswald – poeten som gillar trädgårdar men avskyr romaner
Alice Oswald är en klart lysande stjärna på den brittiska parnassen. Nu finns hennes gåtfulla och vackra dikter att läsa på svenska.
Bild: Kate Mount
Poesi medger bara förvandling. Vi måste villfara vad helst den befaller. En vind går omkring i gympaskor – okey! Sammansättningar som inte återfinns i ett enda existerande lexikon – inga problem! Dess fenomenvärld tillhör inte människan, ändå är hon upphov till den. Vad tillgängliggörs där? En blommas synfält? Ljusets hörsel? Ett slags irrationellt förnuft? ”Om lejonet kunde tala, kunde vi inte förstå det”, menade Wittgenstein. Och jo, så är det. Vad vet egentligen vattnet om luften ens vid horisontens sträng av osynliga utskrifter?
Skog osv. – Alice Oswald.
Översättning: Erik Bergqvist
Bokförlaget Ymer
Tankar som dessa frigörs när Bokförlaget Ymer nu introducerar Alice Oswald på svenska med en samling från 2005, Woods etc, – Skog osv – påkostat tolkad av Erik Bergqvist som tillika står för efterordet. I det understryks hur naturen och de antika myterna bildar magnetiska kontaktpunkter i ett skrivande som katapulterar stabila markörer, som inte vill ha med tidslighet att göra. Inga narrativ. Endast former. Och var är formerna koncisa om inte i myt och natur. Kanske är det därför gamla gudar och najader lockar Oswald; inkapslade i vårt övernaturliga arv är de utom räckhåll för såväl det prosaiska som för språkets gränsdragningar.
"det var en kvinna ifrån norr
hon plockade en sten från marken
då började en dröm i stenen
det var en infälld blomma"
(Ur En stens ramsa.)
Mytologins metod är genomgående central i Oswalds, i bästa mening, omänskliga produktion men framträder inkarnerad i Memorial, (2011), som flätar om Iliaden och låter en kör av döda soldater komma till tals.
På en undran om Homeros betydelse svarade Oswald en gång att vi behöver honom för att förstå att vi faktiskt är vid liv i en levande värld. Så säger hon sig också sky romaner eftersom hon inte uthärdar att det som händer i dem inte är sant. Fiktionens iscensättning av verklighet bedrar berättandet som sker oavsett ordens realiteter.
Att sant veta är månne inte poetens strategi, men att kunna, kunna för att uppträda i ett från kunskapen oberoende medvetande. Den brittiska litteraturhistorien är de lärda lyrikernas historia och Alice Oswald är inget undantag, om än på andra vis än impulsen vill tro. Givetvis har hon studerat classics i Oxford, men hon är också utbildad trädgårdsmästare, en bana vars dragningskraft bestod i flykt från strukturer och fram till former. Alltså: lyhördhet framför ledstänger. I ett samtal med London Review Bookshop från 2017 förklaras att Ted Hughes (1930- 1998) befriade henne från idén att poesin bevarar sin stabilitet genom anpassning till stränga mönster. I Hughes författarskap, kännetecknat av den råa sensibilitetens tempoväxlingar, fanns varje nödvändig byggsten samtidigt som hans obestämbara musikalitet öppnade vägar för Oswald att riva metrikens massiva mur och blotta det organiska. Som ett svunnet, återvunnet landskap. Som ett universum fastklibbat under skosulan:
"precis här inom räckhåll är tiden tät som sten
och tunn som ett flygande strå
det är natt och någon
skjuter sin gräsklippare hem
till månen"
(Ur Marginalia vid kvällens rand.)
Alice Oswald föddes 1966 i Reading och är bosatt i grevskapet Devon i sydvästra England. I dag skattas hon allmänt som en av de främsta poeterna i sin generation. Sedan debuten The Thing in the Gap-Stone Stile (1996) har ett tiotal samlingar utkommit och med dem en stor mängd priser. Dart (2002), en magnifik långdikt som skildrar River Dart gav både genombrott och det ansedda T. S. Eliot Prize. Boken föregicks av en kartläggning av alla och allt som arbetade och levde i flodens närhet och historia och Oswald har beskrivit Dart som ”förfärande feminin”, en abrupt karaktärisering som vittnar om den falluckslika ironi som stundtals slukar stroferna.
Viljan till verkligt liv kan förefalla trivialt tills det i stilväxlingarna mellan asketisk animism, intensiva prosastycken och bunden vers blir uppenbart att Oswald är avgångarnas och inte ankomsternas besjungare. Inte dödens men av rörelsen bort, likt stäpplöpare, lossade från underlaget. Ett drag förstärkt genom att dikterna är materia, inte känsla, och påminner mig om avståndets värde för litterär närhet. Liv är översättning. Hos Oswald är en anemon, en sten eller en stjärna autonoma riken försedda med jämlika modersmål och hennes poesi är skummet från ett oavbrutet överhettat avlyssnande och språkligt överskridande.
"if only a child on a bridge would hoik me
out
there comes a tremor and there comes a
pause"
(Ur Severed Head Floating Downriver, 2016)
Vanligen ses lyrik som det fördoldas framställning och mer sällan utifrån det faktum att den värjer sig mot undertext. Det är fullt rimligt att hävda att dikt och undertext är oförenliga funktioner i så måtto att det vore som att placera en hatt på en keps på en mössa. Få poeter är mer tydliga med den löjliga omständigheten än Oswald. Det är formernas kommunicerade som skänker ekvivalens mellan soldaternas sång i Memorial och flodens röst i Dart och utöver den finns inga subjekt eller självhävdande stämmor. ”Jag säger jag och vet att det inte är jag” heter det i Samuel Becketts Den onämnbare. I den bilden finns Oswalds kynne.
Att förnimma sina sinnen är något annat än sinnesförnimmelser och naturens förvandling till myt ger den distinktionen dissektionens skala:
"Jag föddes förbryllad
i gryningen då regnet upphör
/…/
Jag var oerhörd
lik en grodd till en gitarr
en kryptisk form av sfärer och sladdar"
(Ur Ett bevingat frö)
Alice Oswalds poetiska system är lika mycket bön och dröm som det absoluta nuets smältkar och förflutenheternas ödemark. Överlämnandet åt det obegripligas inre förståelse gör Skog osv tänkbar och utsagd i en varseblivningens tillkomst och förenande som består i dess desintegration:
När Oswalds lejon talar uppfattar vi vartenda ord.
***
Poesi medger bara förvandling. Vi måste villfara vad helst den befaller. En vind går omkring i gympaskor – okey! Sammansättningar som inte återfinns i ett enda existerande lexikon – inga problem! Dess fenomenvärld tillhör inte människan, ändå är hon upphov till den. Vad tillgängliggörs där? En blommas synfält? Ljusets hörsel? Ett slags irrationellt förnuft? ”Om lejonet kunde tala, kunde vi inte förstå det”, menade Wittgenstein. Och jo, så är det. Vad vet egentligen vattnet om luften ens vid horisontens sträng av osynliga utskrifter?
Skog osv. – Alice Oswald.
Översättning: Erik Bergqvist
Bokförlaget Ymer
Tankar som dessa frigörs när Bokförlaget Ymer nu introducerar Alice Oswald på svenska med en samling från 2005, Woods etc, – Skog osv – påkostat tolkad av Erik Bergqvist som tillika står för efterordet. I det understryks hur naturen och de antika myterna bildar magnetiska kontaktpunkter i ett skrivande som katapulterar stabila markörer, som inte vill ha med tidslighet att göra. Inga narrativ. Endast former. Och var är formerna koncisa om inte i myt och natur. Kanske är det därför gamla gudar och najader lockar Oswald; inkapslade i vårt övernaturliga arv är de utom räckhåll för såväl det prosaiska som för språkets gränsdragningar.
”det var en kvinna ifrån norr
hon plockade en sten från marken
då började en dröm i stenen
det var en infälld blomma”
(Ur En stens ramsa.)
Mytologins metod är genomgående central i Oswalds, i bästa mening, omänskliga produktion men framträder inkarnerad i Memorial, (2011), som flätar om Iliaden och låter en kör av döda soldater komma till tals.
På en undran om Homeros betydelse svarade Oswald en gång att vi behöver honom för att förstå att vi faktiskt är vid liv i en levande värld. Så säger hon sig också sky romaner eftersom hon inte uthärdar att det som händer i dem inte är sant. Fiktionens iscensättning av verklighet bedrar berättandet som sker oavsett ordens realiteter.
Att sant veta är månne inte poetens strategi, men att kunna, kunna för att uppträda i ett från kunskapen oberoende medvetande. Den brittiska litteraturhistorien är de lärda lyrikernas historia och Alice Oswald är inget undantag, om än på andra vis än impulsen vill tro. Givetvis har hon studerat classics i Oxford, men hon är också utbildad trädgårdsmästare, en bana vars dragningskraft bestod i flykt från strukturer och fram till former. Alltså: lyhördhet framför ledstänger. I ett samtal med London Review Bookshop från 2017 förklaras att Ted Hughes (1930- 1998) befriade henne från idén att poesin bevarar sin stabilitet genom anpassning till stränga mönster. I Hughes författarskap, kännetecknat av den råa sensibilitetens tempoväxlingar, fanns varje nödvändig byggsten samtidigt som hans obestämbara musikalitet öppnade vägar för Oswald att riva metrikens massiva mur och blotta det organiska. Som ett svunnet, återvunnet landskap. Som ett universum fastklibbat under skosulan:
”precis här inom räckhåll är tiden tät som sten
och tunn som ett flygande strå
det är natt och någon
skjuter sin gräsklippare hem
till månen”
(Ur Marginalia vid kvällens rand.)
Alice Oswald föddes 1966 i Reading och är bosatt i grevskapet Devon i sydvästra England. I dag skattas hon allmänt som en av de främsta poeterna i sin generation. Sedan debuten The Thing in the Gap-Stone Stile (1996) har ett tiotal samlingar utkommit och med dem en stor mängd priser. Dart (2002), en magnifik långdikt som skildrar River Dart gav både genombrott och det ansedda T. S. Eliot Prize. Boken föregicks av en kartläggning av alla och allt som arbetade och levde i flodens närhet och historia och Oswald har beskrivit Dart som ”förfärande feminin”, en abrupt karaktärisering som vittnar om den falluckslika ironi som stundtals slukar stroferna.
Viljan till verkligt liv kan förefalla trivialt tills det i stilväxlingarna mellan asketisk animism, intensiva prosastycken och bunden vers blir uppenbart att Oswald är avgångarnas och inte ankomsternas besjungare. Inte dödens men av rörelsen bort, likt stäpplöpare, lossade från underlaget. Ett drag förstärkt genom att dikterna är materia, inte känsla, och påminner mig om avståndets värde för litterär närhet. Liv är översättning. Hos Oswald är en anemon, en sten eller en stjärna autonoma riken försedda med jämlika modersmål och hennes poesi är skummet från ett oavbrutet överhettat avlyssnande och språkligt överskridande.
”if only a child on a bridge would hoik me
out
there comes a tremor and there comes a
pause”
(Ur Severed Head Floating Downriver, 2016)
Vanligen ses lyrik som det fördoldas framställning och mer sällan utifrån det faktum att den värjer sig mot undertext. Det är fullt rimligt att hävda att dikt och undertext är oförenliga funktioner i så måtto att det vore som att placera en hatt på en keps på en mössa. Få poeter är mer tydliga med den löjliga omständigheten än Oswald. Det är formernas kommunicerade som skänker ekvivalens mellan soldaternas sång i Memorial och flodens röst i Dart och utöver den finns inga subjekt eller självhävdande stämmor. ”Jag säger jag och vet att det inte är jag” heter det i Samuel Becketts Den onämnbare. I den bilden finns Oswalds kynne.
Att förnimma sina sinnen är något annat än sinnesförnimmelser och naturens förvandling till myt ger den distinktionen dissektionens skala:
”Jag föddes förbryllad
i gryningen då regnet upphör
/…/
Jag var oerhörd
lik en grodd till en gitarr
en kryptisk form av sfärer och sladdar”
(Ur Ett bevingat frö)
Alice Oswalds poetiska system är lika mycket bön och dröm som det absoluta nuets smältkar och förflutenheternas ödemark. Överlämnandet åt det obegripligas inre förståelse gör Skog osv tänkbar och utsagd i en varseblivningens tillkomst och förenande som består i dess desintegration:
När Oswalds lejon talar uppfattar vi vartenda ord.
***
