Alla byggnader kan inte vara tävlingsbidrag för arkitekten
Vardagsbebyggelsen har länge hamnat i skuggan av spektakulära arkitekturprojekt. I själva verket är den verkligt uppskattade arkitekturen den som smälter in i omgivningen.
Bild: Catalina Johnson
”För det här behöver man inga arkitekter, det skulle man kunna ta fram en algoritm som konstruerar.”
Orden kan tyckas förvånande när de kommer från en av de ledande inom den unga generationen klassicistiska arkitekter. Vad som åsyftas är nämligen den historiska bebyggelsen i Gamla stan i Stockholm, med dess strama, nyklassicistiska fasader.
Men i sak har han rätt, och det sätter fingret på ett av den samtida arkitekturdebattens problem. Den tenderar att fokusera på avvikelserna, på märkesbyggnaderna och på det storslagna, snarare än på det som påverkar vår omgivning mest: det massproducerade och vardagliga.
Gamla stan har sin beskärda del av märkesbyggnader – kyrkor och adelspalats – med Kungliga slottet som överlägsen dominant. Men även om Tessins konungaborg i stram barock är ett mästerverk och monumentalt både till utformning och skala, är det inte den som ger stadsdelen dess karaktär, och inte heller den som verkar fånga turisternas intresse.
Hashtaggen #gamlastan på Instagram ger en bra bild av vad turisterna uppskattar mest. Man får skrolla ganska långt innan det över huvud taget dyker upp en bild på slottet. Överlägset mest förekommande på turisternas bilder är de färgglada fasaderna längs Stortorget. Annars är det just de vanliga husen i sparsmakad nyklassicism, med ockragul puts och enkla, spröjsade fönster, som fångar besökarnas intresse. Det är dessa som ger staden dess karaktär. Man kanske inte lägger det enskilda huset på minnet, men väl helheten och atmosfären. Stadsmiljön. Detsamma får sägas för alla historiska europeiska stadskärnor.
Platsen har hamnat i bakgrunden i den samtida arkitekturdebatten, som i stället tenderat att fokusera på byggnader som enskilda objekt, ryckta ur sitt sammanhang. Diskussionerna handlar ofta om huruvida ett hus är fint eller fult, snarare än vad det tillför platsen där det är uppfört. Det är delvis arkitekternas eget fel, som tenderat att välja en utformning som bryter av mot den omgivande bebyggelsen. Och varför skulle de inte göra det? Ett hus som underordnar sig och smälter in vinner inga priser.
Fram till och med modernismens genombrott var arkitektur, förutom när det kom till monumentalbyggnader som kyrkor och palats, i första hand ett hantverk. Det gjordes en åtskillnad mellan de monumentala byggnader som var avsedda att sticka ut och dominera sin omgivning, och de vanliga, som skulle underordna sig platsen.
Med modernismen infördes två främmande principer som skulle få förödande konsekvenser för stadsbyggandet. Den ena handlade om att form följde av funktion, den andra om att klippa banden till historien. Att form följde av funktion var emellertid en sanning med modifikation även bland de modernistiska pionjärerna. Att Le Corbusier i första hand var en konstnär och en formgivare framgår inte minst av villorna han ritade. Skulle funktionen ha styrt formen skulle modernisterna inte heller ha ritat hus med platta tak i nederbördsrika länder som Sverige och Storbritannien.
Att arkitekturen skulle klippa banden till historien, bland annat genom att nya byggnader skulle avvika från den befintliga bebyggelsen, var en konsekvens av Sigfried Giedions teori om städernas ”årsringar”. Därav den neurotiska rädslan hos modernistiska arkitekter för att anklagas för att rita pastischer, det vill säga byggnader som anspelar på arkitekturhistorien före modernismen.
Men om form verkligen ska följa på funktionen, bör vi för den massproducerade vardagsarkitekturens del studera den tillgängliga empirin för att se vilken typ av gestaltning som bäst uppfyller de flesta byggnaders funktion, platser för människor att leva, verka och trivas i. Vad gäller vardagsarkitekturen tycks det vara det lågmälda småskaliga och symmetriska som faller flest människor på läppen och skapar attraktiva livsmiljöer.
Vad gäller den klassicistiska arkitekturen tycks det vara den avskalade nyklassicismen från andra halvan av 1700-talet, respektive den likaledes avskalade 1920-talsklassicismen, Swedish Grace, som skapar de mest uppskattade stadsrummen. Det är kanske inte heller så konstigt att det bland de modernistiska stilarna är 30-talsfunkisen med dess mänskliga skala och ofta fasader i samma varma färger som 1700-talshusen, som går hem hos flest.
Pompösa historiska stilar lämpar sig, liksom de mer utmanande formerna av modernistiskt formspråk, bäst för solitärer: monumentalbyggnader för institutioner eller fristående privatvillor. Brutalismen, med dess nakna betongytor, är effektfull som enskilda byggnadskomplex, men förfärlig när den tillämpas över hela stadsdelar.
Både modernismen och nyklassicismen är historiska stilar. I dag kan vi välja och vraka ur historiens ymnighetshorn. Låt oss lära av historien utan att upprepa dess misstag. Om formen verkligen ska följa på funktionen borde byggnaders formspråk avgöras av vad som bäst fyller sin funktion på varje enskild plats.
En brutalistisk villa i betong kan vara storslagen och uppseendeväckande, men ett helt villaområde i samma stil blir lätt monotont och nedslående. På motsvarande vis som en röd stuga med vita knutar troligtvis inte kommer att vinna några arkitekturtävlingar så kan inte varje byggnad i en stad sträva efter att sticka ut. En orkester där varje instrument försöker överrösta de andra urartar till en kakofoni.
Låt oss fortsätta diskutera och debattera monumentalbyggnadernas gestaltning och placering, men samtidigt inte glömma vardagsarkitekturen. Det är trots allt den som i störst utsträckning formar de platser där vi tillbringar vår tid. Allt måste inte vara spektakulärt och storslaget. Ibland är platsen viktigare än den enskilda byggnaden.
***
Läs även: Skyskrapor – ett tecken på hybris
