»Alla imperier har använt slavar«

Hon beskrivs som svåråtkomlig och ger sällan intervjuer. Den 78-åriga Toni Morrison lever tillbakadraget vid Hudsonfloden i Rockland County, norr om New York. I sin senaste roman »En välsignelse«, som i dagarna kommer på svenska, återvänder Nobelpristagaren för första gången till det amerikanska slaveriet efter den mångfaldigt prisbelönta romanen »Älskade«.

Men medan »Älskade« utforskade slaveriets mörkaste sidor i slutet av 1800-talet, strax efter inbördeskriget, har Morrison förlagt »En välsignelse« till det koloniala Amerikas 1680- och 1690-tal.

– Jag ville återvända till en tidpunkt innan slaveriet kommit att bygga på ras och visa att Amerika kunde ha utvecklats i många olika riktningar, förklarar den 78-åriga Morrison från sitt hem vid Hudsonfloden i Rockland County, norr om New York.

– Slaveri är ingenting nytt. Alla imperier – det grekiska, det romerska – har förlitat sig på obetald arbetskraft. Det som gjorde Amerika annorlunda var hur slaveri och ras likställdes. Eftersom ingen föds till rasist är det någonting som måste systematiseras och institutionaliseras. Jag ville beskriva hur det var innan detta skedde och de underliggande skälen.

Toni Morrisons låga röst har en klang som är på en gång ljus och lite knarrig, och när hon talar är det nästan som om hon sjunger mjukt. Meningarna är välmejslade, och varje ord tycks vägas på guldvåg.

– Litterärt är det en orörd period. Jag ville skriva om personer som vi normalt inte hört om från denna tid. Vilka var dessa människor som tog sina liv i egna händer och for hit?, säger hon och tillägger att hon känner ett växande ansvar att skriva om den historia som ingen hittills velat skriva om, eller åtminstone fylla i luckorna.
I romanen möter läsaren ett mikrokosmos av den Nya Världen genom engelsk-holländaren Jacob, en motvillig slavägare som samtidigt gynnas av slaveriet; den unga kärlekstörstande Florens vars mor sålt henne till Jakob i hopp om att dottern ska få ett bättre liv; den ensamma indianen och tjänarinnan Lina; Jacobs engelska fru Rebekka, i landsflykt från religiös förföljelse; samt den namnlösa fria svarta smeden som Florens förälskar sig i.

En historisk händelse som speciellt fascinerar Morrison är Baconupproret i Virginia 1675–1676, vilket var en av de första gångerna som fattiga vita och fattiga svarta enades. Upproret kvästes men anses ligga till grund för de hårdare raslagar som därefter instiftades och som sedermera ledde till det rasbaserade slaveriet.
– Det var ett sätt att splittra de fattiga vita och de fattiga svarta. Man blidkade helt enkelt de fattiga vita genom att ge dem fler rättigheter än de svarta. Man kan fortfarande se sviterna av detta i vårt samhälle.

När Morrison talar om det koloniala Amerika understryker hon att det var en demokrati enbart för den jordägande eliten – en kopia av vad man kände till från andra länder.

– Men samtidigt existerade en materialistisk och äventyrlig anda kombinerad med strikt, snäv och auktoritär religion som bestämde vilka som skulle få leva och vilka som skulle dö, vem som skulle gynnas och inte. Det var en enorm kombination av olika riktningar och trender. Det är en ad hoc-mentalitet som fortfarande präglar oss.

Den antiintellektualism som hon menar karaktäriserar delar av dagens amerikanska samhälle spårar hon också tillbaka till denna era.

– Det handlar om den ursprungliga synden och faran att äta av kunskapens äpple. Denna djupa misstro mot vetenskapen och de intellektuella har tyvärr förts in i olika samtida religiösa teorier.

Själva titeln på boken – »En välsignelse« – har däremot ingenting med Gud att göra, säger hon med ett skratt.

– Jag vet att man normalt ber till Gud om välsignelse, men för mig handlar det i romanen om en viss gest, en osjälvisk impuls, som bara en människa kan ge.
Romanen tog fem år att skriva och den roligaste överraskningen med det grundläggande researcharbetet var att få lära sig om den tidens geografi, växter och djur, fortsätter hon.

– Träden var enorma! En trädstam kunde bli till en hel skeppsmast. Skogen var en verkligt rik och vacker plats men den var också full av vilda djur och det var lätt att gå vilse eftersom det inte fanns några vägar. Det var förmågan att leva i denna kombination av lockande rikedomar och livshotande vildmark som jag ville skildra.

Romanen, som litteraturkritiker placerat inom den pastorala genren, har ett nästan poetiskt språk.

– Jag vill att språket ska låta på ett visst sätt, och inte ha en komplicerad terminologi. Det ska vara ett vardagsspråk som ska genljuda och samtidigt ha ett visst ljud. Många säger att det är först när de hört mig läsa som de fullt ut förstår mitt språk, säger hon.

Sin skrivprocess liknar hon vid en skådespelares som först måste föreställa sig sina karaktärer för att kunna gestalta dem. Hon kan exempelvis inte börja skriva förrän hon hör deras röster.

– Jag måste kunna se hur de skulle se och uppleva saker. De befolkar min värld. De är med mig hela tiden även om jag inte nödvändigtvis tycker om dem.
Försvinner gör de heller inte bara för att hon avslutat boken de förekommer i, fortsätter hon med ett skratt.

– De är som spöken och fortsätter dyka upp. Jag får tysta ner dem. Be dem hålla mun. Stänga dem ute. »Det är slut nu. Jag jobbar på en ny bok.«
På frågan om hur hon balanserar denna process med ett vardagsliv svarar hon snabbt:

– Det gör jag inte! Jag kan inte koncentrera mig på mycket annat än skrivandet.

Hon är inspirerad av sin »familj av historieberättare« och använder sig gärna av egna upplevelser.

– Jag skrev just om en flicka som ska ta ett bad i ett zinkkar och det vet jag precis hur det känns för det brukade jag göra när jag var liten. Jag tänkte på hur snabbt vattnet kallnar.

Fantasin och föreställningsförmågan förklarar hon delvis med att hon växte upp före televisionen.

– Jag är ett radiobarn. När du lyssnar på radio måste du hitta på själv eftersom den inte har några bilder. När någon tar av sig en grön klänning måste du föreställa dig vilken grön nyans den har. Du måste hela tiden använda dig av din egen palett och fantasi.

– Det är det jag tycker så mycket om med romaner. Om det du säger är just tillräckligt, om du säger det på rätt sätt så känner läsaren den där intimiteten med berättelsen. Om du överdriver går den förlorad.

Författarskapet, säger hon, symboliserar fullkomlig frihet.

– Allt annat i mitt liv är tillägnat andras behov: mina barns, barnbarns, mina studenters, universitetets, och det är som det ska vara. Men det enda som är privat och som är mitt är skrivandet. Förstår du? Där är jag fri. Där kan jag göra precis vad jag vill. Där måste jag inte foga mig efter någon annans förväntningar.

Tillvaron när hon inte har ett projekt på gång beskriver hon som ödslig.

– Det är en dyster känsla, säger hon tyst. Hon kan inte skriva utan inspiration.

– Jag skriver när den är där. Jag pressar inte på. Jag kan inte skriva genom ett tomt rum.

Nu skriver hon på en ny roman, och under hösten ska hon hålla flera föreläsningar, bland annat vid Princeton University där hon undervisat i litteratur i 20 år och även driver en konstnärsworkshop.

Toni Morrison fick Nobelpriset i litteratur 1993, men sedan dess har USA inte fått priset. Förra året gjorde Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Horace Engdahl skandal då han sade att USA är isolerat och insulärt jämfört med Europa, som han beskrev som litteraturens centrum.

– Jag ser det inte som en fråga om konkurrens. Problemen har delvis med förlagsbranschen att göra. Det är först ganska nyligen vi börjat få mer utländsk litteratur översatt. Europa har en längre tradition av det, säger Toni Morrison.

Själv hade hon svårt att hitta förra årets Nobelpristagare Le Clézio i bokhandeln.

– Det var många som tolkade uttalandet som att »USA är dåligt«, men jag kan förstå honom. Vi är lite provinsiella, skrockar hon.

– Den amerikanska litteraturen var stark på 40- och 50-talen, och jag tror det hade med efterkrigstiden att göra, men sedan smalnade det litterära landskapet av och vi har haft en hel del författare med teman som »låt mig berätta för dig om mitt lilla liv och hur viktigt det är«.

– Men det håller på att bli bättre nu. De mindre och även vissa av de större förlagen har börjat göra fler översättningar. Det har en positiv inverkan.

En samtida författare hon säger sig vara imponerad av är engelskan Antonia Byatt, och just nu läser hon med förtjusning sydafrikanskan Marlene Van Niekerk. Hon läser också gärna deckare – däribland flera svenska, även om hon inte just nu kan komma på några namn.

Toni Morrison blir ofta ombedd att kommentera det politiska läget i USA, och hon återkommer då till de antiintellektuella och rasistiska krafterna.

– Jag är så imponerad av Barack Obama. Han är klok. Han är lugn. Han lyssnar. Han är en vuxen. Han regerar på riktigt, enligt konstitutionen, och tar sina förslag till den lagstiftande kongressen, men det här landet är inte van vid intelligens.

Hon är förfärad över den debatt som rasat de senaste månaderna över Obamas förslag till hälsovårdsreformer, som rivit upp en gammal splitting mellan liberala och konservativa.

Tiotusentals människor har samlats i gatudemonstrationer, Obama har liknats vid ett djur och Adolf Hitler, och den höger­extrema bloggosfären har uppmanat till militär kupp mot Vita huset för att »lösa Obamaproblemet«.

När den republikanske kongressledamoten Joe Wilson från delstaten South Carolina skrikande kallade Obama för lögnare under hans tal till kongressen förra månaden var det få som längre trodde att motståndet enbart handlade om vårdreformer.

Före detta president Jimmy Carter satte ner foten och sa det många inte vågat uttala: att ilskan till stor del drivs av rasism.
Carter har delvis rätt, menar Morrison.

– Rasismen är det verktyg som motståndarna alltid använder sig av. Det är många som är rädda nu. Det är dessa hemska neokonservativa och republikaner som skräms även om de måste hitta på. De är enbart intresserade av makt och har alltid skaffat sig den med hjälp av rasism, på de fattigas och minoriteternas bekostnad.

Den andra faktorn är att amerikaner länge tränats att tänka att regeringen är någonting dåligt och att man ska vara pionjär, individualistisk, och för den fria marknaden, fortsätter hon.

– Men girighet är allt det handlar om. Kan du tänka dig ett land som föredrar sina korrupta industrier framför lite inblandning från regeringen i hälsovården? Det är så dumt att det är svårt att hitta uttryck för det.

Fakta | Toni Morrison
Hon föddes som Chloe Anthony Wofford den 18 februari 1931 i Lorain, Ohio, USA. Toni Morrison är ett av fyra barn i en fattig arbetsklass.

Hon studerade vid Howard och Cornell, debuterade 1970 och har sedan haft en akademisk karriär vid sidan av författaryrket, vid Texas Southern University, Howard University, Yale, och sedan 1989 är hon verksam vid Princeton University.

Hennes specialitet är afroamerikansk litteratur och 1993 blev hon den första svarta kvinnan att tilldelas Nobelpriset i litteratur.