Alla vill in i burken

Under 2000-talet har det anglosaxiska tv-dramat, inte minst det amerikanska, förgyllt tillvaron för miljoner tittare världen över. Karaktärsdrivna långkörare som »Sopranos«, »Six Feet Under« och »Deadwood« har tillsammans med spänningsdramer som »Lost« och »24« hyllats som långt bättre än Hollywood. Vissa har rentav jämförts med den klassiska romankons­tens komplexa mönster.

Flera populärförfattare, såsom Dennis Lehane, George Pelecanos och Richard Price, har valt att skriva för tv (»The Wire«) i stället för en filmindustri på reträtt. Stora skådespelarnamn har också anslutit, vilket förlänat Kiefer Sutherland, James Gandolfini och Alec Baldwin (Emmy-nominerad för sin insats i »30 Rock« så sent som i lördags) mäktigare genomslag än filmen någonsin gett dem. En ny renässans har skrivits på tv-dramats konto; dumburken har blivit smart.

Hur kom det sig då att tv-serierna fullständigt exploderade i början av decenniet? Kanske var publiken helt enkelt trött på den så länge framgångsrika sitcomen, och i behov av mer allvarliga ämnen. Inte nödvändigtvis tungsinta, men lättare att känna igen sig i, och med dokumentära inslag. Just situationskomedin fick en förlösande nydaning genom BBC:s »The Office«, pseudodokumentären om chefen David Brent och hans pinsamheter på ett grådaskigt kontor i Slough. Inte sedan 90-talets början, då Lynch och von Trier opererade i tv-världen, hade en så originell serie sett dagens ljus.

Medan Hollywood och dess dotterfabriker runt om i världen tycks alltmer inriktade på att minimera risker, har tv-mediet i större utsträckning vågat ta ut svängarna. Ämnena har vidgats, en mer ocensurerad vokabulär har lagts till. Tv har vunnit mark genom att inte begränsa sig, vare sig till form eller innehåll. Detta innebär ingalunda att alla amerikanska tv-serier bör kvalitetsstämplas, men en längre tids nytänkande har skapat en näringsrik atmosfär med hög lägstanivå. När dessutom hantverket är gediget, blir få serier riktigt dåliga.

Lars Lundström, manusförfattare till SVT:s populära dramaserie »Tusenbröder«, är också fascinerad av utvecklingen i USA.

– Den revolution som skett inom det amerikanska tv-dramat under senare år har jag inte upplevt sedan Bergman »Scener ur ett äktenskap«, Fassbinder (»Berlin Alexanderplatz«) eller Dennis Potter (»Singing Detective«), regissörer som jag ofta återkommer till, säger han.

Tv-bolaget HBO har länge varit en murbräcka för det kvalitativa dramat. Men efter år av framgång har konkurrensen hårdnat. Medan HBO ännu letar ersättare till »Six Feet Under« och »Sopranos«, har andra betalkanaler som FX och Showtime tornat fram som allvarliga utmanare på den amerikanska tv-marknaden. Vissa menar att de stora kvalitetsproduktionerna blir allt färre, till förmån för mer lättsamma popcornserier som ofta adresserar en yngre publik. Andra tror (och hoppas) att en något äldre, mer köpstark målgrupp ska borga för fortsatta serier i HBO:s pionjäranda.

Under tiden USA står och väger, investeras det allt mer i svenskt tv-drama. Samtidigt som filmen hamnat i kläm mellan konst och kommers, oförmögen att övertyga eller ens lansera sig själv, har det blågula tv-dramat allt oftare kommit att bli vårt mest nyskapande audiovisuella medium. Regissörer som Tomas Alfredson, Jens Jonsson, Linus Tunström, Erik Leijonborg och inte minst Mikael Marcimain har berikat genren med en kvalitet som saknats i filmen. De har haft god hjälp av manusförfattare som Klas Östergren, Peter Birro och Lars Lundström, vilka föredragit tv framför film.

– Från att tidigare ha varit alltför genrebunden verkar det svenska tv-dramat i dag i ett mer uppluckrat klimat. Det går att jämföra det med biofilmen, som i grunden är ett mer visuellt medium. Dessvärre skulle många svenska filmer passa bättre som tv-filmer, eftersom de saknar den visuella standard som krävs, säger Lars Lundström.

Lundström menar också att tv-branschen är befriad från den starka politisering som han anser finns inom filmindustrin.

– Med alla stödformer, riktlinjer och tal om kvalitet följer också en politisk korrekthet som gör att svensk film behåller sitt uppfostrande drag. Detta inskränker friheten men öppnar för alla tänkbara film­opportunister som tillåts fortsätta abonnera på produktionsstöd. Det vore bättre att ta bort konsulentsystemet och i stället ge producenterna förtroendet att hantera pengarna själva. Det svenska överförmynderiet måste bort, säger han.

I höst är Lars Lundström aktuell som manusförfattare till »Labyrint«, TV4:s största veckobaserade dramasatsning hittills. Runt 50 miljoner har, enligt kanalens programchef Åsa Sjöberg, spenderats på 12 sammanhängande episoder. Satsningen på egenproducerat drama bör ses i ljuset av realitysåpans kraftiga tillbakagång, menar hon. I samma ljus bör man kanske också betrakta biofilmens svårigheter, till viss del föranledd av ny teknik, som bidragande faktor bakom tv-dramats uppsving.

Även i SVT är det spenderbyxorna på i höst. Kanalens dyraste dramaproduktion någonsin heter numera »Andra avenyn« och har premiär i slutet av september. Av prestigeprojektet »Upp till kamp«, kritikerhyllad som en milstolpe i det svenska tv-dramats historia och som överglänser det mesta inom svensk film, har redan två 90-minutersavsnitt visats.

Trots tv-mediets ökade status finns mycket att fundera kring än. Första delen av »Upp till kamp« sågs endast av en halv miljon tittare, nästan en miljon färre än vad SVT hoppats på. Kan missräkningen bero på bristande marknadsföring? Eller har dumburken helt enkelt blivit för smart för det svenska folket?