”Plumpt om Estoniakatastrofen”
I P1 Dramas pjäs om Estoniakatastrofen framstår anhöriga och överlevande som psykiskt sjuka eller konspirationsteoretiker. Fokus recensent är inte förtjust.
Bild: Christine Olsson / TT
Med filmen Alla Presidentens män (1976) av regissören Alan J. Pakula blev journalisten som yrkesman upphöjd till samhällshjälte. Efter Watergateskandalen var det naturligt. Två undersökande reportrar på Washington Post hade följt sina spår och lagt i dagen en konspiration inom den amerikanska statsmakten. Världens mäktigaste man, den amerikanske presidenten, föll. Som upplagt för en pampig Hollywood-berättelse.
Radioteater
Före-Efter Estonia 1994
Regi: Eva Staaf
På SR Play
Men filmen blev precis tvärtom. Lågmäld. Fylld av dialog och bildpoesi. Den legendariske Roger Ebert – den ende filmkritiker som har förärats en stjärna på Hollywood Boulevard Walk och den ende som fått Pultizerpriset för sin penna – var imponerad men trodde att publiken skulle få problem. Han skrev att: ”Alla presidentens män var sannare i sin skildring av det journalistiska hantverket än trogen konsten att berätta en historia.”
Atmosfären var nämligen allt. Filmen vilade i denna noggrannhet med detaljer. Den speciella förtätningen skapades inte med hjälp av action. Den vibrerade i ett myller av namn på personer som skulle ringas. I telefonnummer som skrevs ner på en lapp. I ett artikelmanus som plockades upp på ett skrivbord. Och lästes vid ett annat. I ett ord som ströks. I en redaktionschefslips som blev allt mer löst knuten. I en nattpromenad på väg till ett möte med en uppgiftslämnare i ett parkeringsgarage. I en tidning som damp ner i en lägenhetsbrevlåda. I det tysta jämna knattret från redaktionens skrivmaskiner.
Av sådana subtiliteter finns inga spår i gestaltningen av det svenska nationella traumat kring Estoniakatastrofen.
Radiodramat Före-Efter Estonia 1994, som nyligen hade premiär i P1, har i stället en plumphet vad gäller såväl tonfall som perspektiv. Dramats huvudperson Felix startar decennier efter katastrofen en podd om katastrofen. Bra idé, tycker en tjej han just träffat:
–Alltså, jag har aldrig legat med en journalist...
Hon undrar om hon borde göra det.
Felix låter i sin podd en kompis leka rysk marinsoldat och erkänna en sprängning av passagerarfärjan. Felix vill ge ”konspirationsteoretikerna” vad de vill ha. Få PR.
En annan huvudperson, en anhörig som mist sin flickvän i katastrofen, hämtar sig aldrig från sin psykotiska sorg, han dyker på Estonias vrak och fullbordar sitt självmord när han i en hytt återfinner sin älskade.
Anhöriga och överlevande framställs som antingen psykiskt sjuka eller konspirationsteoretiker.
I amerikanska skildringar hyllas människor som slåss mot korrupta konspiratörer i staten. I Sverige tar en samtidsberättare som P1 Drama i stället statens perspektiv och sätter konspiratörsstämpeln på människor som pekar på att staten har missbrukat sin makt.
Berättare i maktens tjänst? Eller mest rädda för varandra? Manusförfattaren Henrik Bromander uttrycker det klarsynt i ett samtal med programledaren Johar Bendjelloul och Röda Korsets krishanterare, Estoniaöverlevaren Sara Hedrenius: Det var regeringens beslut att inte bärga vare sig fartyg eller kroppar, som man tidigare lovat, och istället övertäcka Estonia, som rullade ut mattan för konspirationsteorier.
Ändå riktar Bromanders drama inte udden mot det. Sara Hedrenius påpekar träffsäkert att journalisterna är de som verkar mest obekväma med att ta sig an Estoniafrågan. Bendjelloul medger att han är rädd för att själv bli klassad som konspirationsteoretiker och att det hållit honom tillbaka.
Vad hände med lärdomarna från Alla presidentens män?
***
