Allt fler svarta i reklamen – men för vems skull?

För många år sedan satt jag med i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter. Vi skulle läsa, bedöma och fördela bidrag till olika tidskrifter utifrån deras kvalitet och angelägenhetsgrad. Förutom de svenskspråkiga kulturtidskrifterna hade vi flera tidskrifter på minoritets- och invandrarspråk att ta ställning till. Eftersom ingen kunde alla de aktuella språken, från finska och serbiska till arabiska och tigrinja, krävdes det lektörer som kunde läsa åt oss och rapportera efter ett rätt strängt protokoll, så att vi utifrån det skulle kunna ta ställning.

Ofta användes personer med språket som modersmål som lektörer. Det var rätt okomplicerat, deras fylliga rapporter gav ett bra underlag. Men för en del språk­områden och regioner var det mera komplicerat. De personer som kommit som flyktingar från området hade investerat i olika ideologier, religioner, i skilda ställningstagande inför krig, konflikter och ibland rentav länders delning.

Det var omöjligt att veta vilka som stod för vad, och hur det färgade deras läsning, vilket gjorde att den enda möjliga utvägen var att ge en svensk forskare, med språkkunskaper samt kännedom om konflikterna i området, uppdraget att läsa och lämna utlåtande om tidskrifterna, utan hänsyn tagen till vilken fraktion i exilen som stod bakom densamma. Blev läsningen då rättvisande? Ja, åtminstone mera rättvisande än om någon med engagemang i den lokala konflikten skulle vara lektör för sina vänners eller fienders alster.

När debatten om representation drar i gång, varv på varv, brukar jag tänka på denna min erfarenhet. Detta är ett problem vi inte tycks komma förbi. Det har med rättvisa att göra, att alla oavsett bakgrund ska ha samma chans i livet, men även med tillförsel av kunskap, inte minst då det gäller våra statliga medier.

Frågan är bara vem som är representativ nog – och vem som behöver representeras. Frågan är också, i flera givna sammanhang, om den som anses ställföreträda en viss grupp också faktiskt kan fungera som dess talesperson. Kanske känner en avhoppad, numera ateistisk och dessutom homosexuell person med muslimsk bakgrund inte att en kvinna med hijab precis företräder den på något rimligt sätt i offentligheten.

Men representativitet handlar naturligtvis alldeles för sällan om att faktiskt ge marginaliserade en röst. I alltför hög grad tycks det handla om att visa upp en föreställd grupp för allmänheten, i reklam, i underhållning, i politiska partier och i and­ra sammanhang där utseendet avgör om du räknas till majoriteten eller minoriteten, utan hänsyn tagna till dina egna val, önskemål eller åsikter. Då får en kvinna i hijab representera dig från Mellanöstern, även om du själv råkar vara ateist, homosexuell, kristen, yezid, tillhör någon annan minoritet – eller känner dig stå närmare din svenskfödda partner och dess familj. Är det verkligen så att en "icke-vit" reporter är den som mest rättvisande kan rapportera om en viss konflikt, vare sig det handlar om svenska förorter, Mellanöstern eller Afrika?

En intressant effekt av debatten om representativitet, som jag lagt märke till, är hur vanligt det numera är med svarta människor i all slags reklam. Det spelar ingen roll om det handlar om stojande Ikeafamiljer, kläder, försäkringar, lokaltrafik, smink eller bilar. Svarta har blivit framträdande på ett sätt som inger mig känslan av att man försöker överkompensera på symbolplanet för vad man uppfattar som orättvisor i samhället.

Visst förekommer rasism, och visst finns det belagt att exempelvis just afro­svenskar ofta kan ha det extra motigt på en del fronter. Men är denna överrepresentation i reklamen tänkt att rätta till det? Ska modellerna vara positiva förebilder? Eller, vilket ligger närmast mitt eget intryck, är de en nutida konvention bara, en sådan som alltid styrt hur könen visas i konsten, hur makt, barn, minoriteter och så vidare framställts symboliskt? Det är en besynnerlig variant av representativitet utan egen röst.

Intressant nog finns det nu en antologi från Institutet för mediestudier: Vitt eller brett – vilka får ta plats i medier och på redaktioner? som innehåller mycket givande läsning kring denna problematik. Spännvidden mellan de olika skribenterna, från Tobias Hübinette, som är känd för att vilja (åter-)införa rasbegreppet i svensk offentlighet och att det ska föras statistik över olika rasers ställning, till Malcom Kyeyune, som krasst konstaterar att den kaka man slåss om redan är på väg att ta slut, det är hela havet stormar och stolarna försvinner lika snabbt som tittarna och läsarna väljer bort traditionella medier.

Det står även svart på vitt i en av antologins essäer att svarta är rätt ordentligt överrepresenterade i media i förhållande till sin andel av befolkningen. För mig personligen är detta inget problem, men det ger en fingervisning om att så kallad representativitet inte är så enkelt som det verkar.

Viljan att kompensera med så stor olikhet som möjligt slår antagligen igenom, för en högutbildad iranier i kostym är ju faktiskt tämligen "vit", även om personen ingår i statistiken över invandrade från Mellanöstern. Särskilt religiösa är inte heller de iranier som jag känner åtminstone. Så vem representerar dem? Eller vilka representerar de? Representeras en kristen kongolesisk byggjobbare bättre av en sekulariserad iransk tandläkare än av en blond murare från Luleå?

I en intervju jag läste en gång sa en latinamerikansk invandrare i USA att det var där han blev latino, tidigare hade han varit någon viss nationalitet, från en särskild stad, haft en familjebakgrund, ett yrke och andra sammanhang som definierade honom. Det är precis samma sak i Sverige. Det är först när folk kommer hit de blir invandrare, eller nya svenskar eller vilket uttryck som är gångbart i framtiden. Och det är långtifrån säkert att vem som helst ur den gruppen, som knappt ens är en grupp i någon rimlig mening, kan representera andra invandrare vare sig helt eller delt.

Hur komma runt detta då? Satsa på utbildning och rekrytera efter kompetens. Det finns ingen genväg. Representativitet av olika grupper inom medievärlden är en återvändsgränd. Nepotism, den sociala snedrekryteringen och åsiktsgemenskapen är mycket större problem i alla sorters medier, och inte minst public service, än hudfärg.

__

Torbjörn Elensky arbetar som författare och har ännu inte bestämt sig för någon lättetiketterad identitet.