Allt jag ser är en våldtäkt

Att nästan varannan kvinnlig svensk skådespelare har utsatts för sexuella trakasserier på jobbet har varit ett samtalsämne i veckan och jag har radions rapportering ringande i huvudet när jag ser Martin Scorseses nya film »Shutter Island« (premiär i kväll).

Leonardo DiCaprio har utvecklat sin gestaltning av långsamt krackelerande män till perfektion – här spelar han en ymnigt svettande och hallucinerande federal agent. Manuset, baserat på romanen »Patient 67« av Dennis Lehane, är en sinnrik väv i flera lager där fundamentet visar sig handla om förträngning och förnekelse. I rollistan finns dessutom Ben Kingsley och Max von Sydow.

Det är våldsamt bra men jag har ändå svårt att tycka om filmen. Anledningen?

Martin Scorsese undertecknade det upprop som formulerades i protest mot att regissörskollegan Roman Polanski anhölls på Zürichs flygplats i höstas. Schweizarna agerade på begäran från USA, där Polanski 1977 ska ha drogat och våldtagit en 13-årig flicka – ett övergrepp han har medgett att han begått.

Innan han ställdes inför rätta lämnade Polanski USA och har sedan aldrig återvänt.

När rättvisan efter mer än 30 år hann ikapp den nu 76-årige regissören fanns alltså Martin Scorsese, 67, bland dem som tyckte att det var åt skogen att en så framstående regissör inte fick resa till en filmfestival i fred för polisen. Varför komma dragande med den där gamla våldtäkten?

Attityden som radion blottlägger i den svenska film- och teatervärlden går uppenbarligen att hitta lite varstans. Plötsligt kan man ana en gigantisk trovärdighetskris om hörnet; vetskapen om den utbredda bristen på respekt för andra människor blurrar synfältet i biosalongen; att bortse från upphovsmännens ord och handlingar är knappast möjligt.

»Shutter Island« gör anspråk på att berätta om det mänskliga psyket. Men kan en person som blundar för en våldtagen 13-åring ha något allmängiltigt att säga om det? Det är oundvikligt att tvivla på Martin Scorsese och hans filmer. Och på Woody Allen, Pedro Almodóvar, Emir Kusturica, David Lynch, Wim Wenders, svenske Mikael Håfström och alla andra som signerade uppropet. För att inte tala om Roman Polanski själv, vars »The Ghost Writer« går upp i USA i dag, fredag (i Sverige i april).

Det går inte längre att se deras filmer utan att tänka på empatistörningar och outvecklat sinne för rättvisa. Så varför ska publiken bry sig om historierna de berättar?