Altstadt: Åsiktskorridoren börjar krackelera och släppa in ljus

Det har gått tio år sedan DN kultur publicerade Maria Svelands artikel ”Hatet som gör mig politiskt deprimerad”. Jag tror många med mig minns Svelands text som en tidsmarkör. Och hur hon använde Anders Breivik som ett vapen för att försöka fula ut namngivna politiska motståndare och oliktänkare från offentligheten. Däribland den norsk-svenske författaren Karl Olov Knausgård. Ursäkta mitt språkbruk, men min tanke vid läsningen var hur fan kunde Sveland koppla ihop Knausgård med Breivik.

I artikeln då var det fladdret i Svelands bröstkorg och värken i hennes mage som först varnade för samhällsutvecklingen. Sedan läste hon på och förstod att hat, hot, våld, fascism och antifeminism hade normaliserats. Hon associerade ihop namngivna personer, åsikter och även rena fakta med näthat och Breiviks massaker. Fascismen stod för dörren. Och dess förtrupper var de som inte tyckte som Sveland.

Tio år efter den giftiga känslosoppan kom nu i februari uppföljningen ”Det politiska klimatet liknar alltmer en psykisk misshandelsrelation” (DN 7/2). Nivån hade trissats upp. År 2022 är Sveland inte längre deprimerad, utan misshandlad. Samtiden är en våldsman och hon ett triumfatoriskt offer. För redan i artikeln 2012 förutspådde Sveland den tilltagande normaliseringen och den väntande ”bruna avgrunden”. 

Men medan den förra texten väckte stor uppståndelse och även hyllades, fick den nya inte några större reaktioner ens före krigsutbrottet. Likgiltighetens tystnad rådde, hurraropen uteblev. Kanske har för många undergångspredikanter mättat marknaden för alarmism kring SD och den blåbruna valsegern med Hitler och Trump i släptåg.

Också i den senaste texten skyfflar Sveland urskillningslöst ihop namngivna personer och olika fenomen under Breiviks antifeministiska flagg. Jag tillhör själv dem som tycker att ”feminismen har gått för långt”, det vill säga när det gäller Svelands politiska ideologi, radikalfeminismen. Gör det även mig associerad med den norske massmördaren? 

Är det inte dags för Sveland att sluta appropriera Breivik för sitt feministiska projekt? Han uppsökte inte något radikalfeministiskt läger, möte eller seminarium för att kallblodigt skjuta kvinnor. Breiviks offer var tonåriga socialdemokrater av båda könen. Han ville utrota det framtida ledarskiktet av vad han benämnde som kulturmarxister. 

Breivik kallade den rådande hegemonin för ”politisk korrekthet”. Radikalfeminismen är bara en del av den ideologin och får i jämförelse lite utrymme i Breiviks 1 500 sidor långa manifest. 

Den norska socialdemokratin klev hänsynsfullt åt sidan och undvek att utnyttja Breiviks illåd partipolitiskt för att istället tolka terrorattentatet som ett angrepp på demokratin som sådan. Medan Sveland använder Breivik för att brunkleta och tysta meningsmotståndare i debatten.

I artikeln 2012 var de konkreta exemplen på den breivikska normaliseringen mot den fascistiska undergången bland annat följande: Att författaren Bengt Ohlsson skrivit en krönika om kulturvänsterns politiska korrekthet. Att Knausgård kallat Sverige för ett fittland. Att SVT:s Aktuellt sände ett inslag där det nämndes att 350 av de somalier som anlänt till Borlänge var analfabeter. Att Annie Lööf och Jimmie Åkesson i SVT Agenda debatterade “Har invandringen gått för långt” och att programledaren dessutom inte sade emot när Åkesson hävdade att somalier är en svårintegrerad grupp. 

I årets text kallas dessa exempel återigen för ”motbjudande och reaktionära åsikter” och Sveland menar att de inte längre sticker ut utan är normaliserade. Men det är lika svårt nu som för tio år sedan att se hur de saker hon pekar på skulle ha något att göra med Breivik och fascism. 

Åsiktskorridoren består, men luft och ljus har släppts in när väggarna delvis rasat. Där flertalet upplever en ökad öppenhet att ventilera svåra samhällsproblem ser Sveland istället en brun avgrund.  

Hon påstår att hon 2012 var ensam om att ”prata om” likheterna med trettiotalet. Men hur många debattörer och krönikörer har inte schamanistiskt försökt frammana Weimarrepubliken genom åren? 

Jag ska inte räkna upp olikheterna mellan dagens Sverige och Weimarrepubliken. Men en viktig skillnad är att det i Tyskland inte fanns några politiska krafter varken till höger eller vänster, förutom socialdemokratin, som var anhängare av demokratin. Den var motarbetad eller misstrodd av alla. Kommunisterna slogs förvisso mot nazisterna på gatorna men inte för demokratin utan för att Tyskland skulle bli en sovjetkommunistisk rådsrepublik. För Stalin var socialdemokraterna som så kallade socialfascister huvudfienden – inte nazisterna. 

Sverige är raka motsatsen till Weimarrepubliken. Vi är i själva verket en antiweimarrepublik. Och det finns i dagens Sverige inga politiska partier med inflytande som är emot den liberala demokratin. Om man anser att SD i dagsläget utgör ett hot så bör man också vara intellektuellt hederlig och ge bevis på hur och vilket vis.   

Det kan tyckas som om Sveland segrat och brunkletandet har lyckats. I valrörelsen kommer vi ju bli tvungna att rösta om ”fascismen” (SD) om de gamla jökenpartierna får bestämma dagordningen. Men det svala mottagandet av Svelands senaste text kan tyda på att det radikalfeministiska kriget är på nedgång då wokevänstern passerat zenit. 

Enligt Svelands sätt att resonera är det inte okej för människor att uppleva att politiskt inkorrekta åsikter har tryckts ner eller tystats – Breivik hyste ju den uppfattningen. Det i sig illustrerar hur åsiktsrepression är det enda som den extrema auktoritära vänstertraditionen har att bidra med till vårt samhälle. Och när det stora statsbärande partiet med gott självförtroende så att säga blivit brunt när det gäller invandring samt lag och ordning, så faller åsiktspolisen Svelands politiska projekt. Ja, för det går inte att koppla ihop Magdalena Andersson med Breivik. 

Sveland beklagar att socialdemokraterna och ”de blåbruna” i dag tävlar om att etnifiera brottsligheten och andra sociala problem. Och just detta markerar själva slutet på Svelands epok.

Ann Charlott Altstadt är skribent och krönikör och har skrivit för bland annat Flamman, Arbetet, Finanstidningen, Aftonbladet och Bulletin.

***

Läs även: Wyndhamn och Heberlein: Universiteten sviker sin plikt

Läs även: Anna Björklund: Joe Rogan – Sokrates av i dag?

Läs även: Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets

Läs även: Heberlein: Jag kallades, fascist, rasist och sverigedemokrat

Läs även: Teodorescu Måwe: Ordet u-land ruskade om Sverigebilden

Läs även: Susanna Popova: Säg sanningen – och bär tyngden av att vara ond

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.