Amanda Lind är ett tryggt val – men roligt?

Gårdagens utnämning av kulturminister lämnade en känsla av riskminimering efter sig.

Kulturpolitikens uppgift är att skapa förutsättningar för en fri, livaktig och oberoende kultur på både nationell och lokal nivå. När politiker börjar hota med styrning av konstens innehåll är det viktigt att snabbt bygga upp buffertzoner, som försvårar politisk klåfingrighet på vad till exempel filmer ska handla om.

En ofri kultur är ju inte kultur, utan propaganda.

Den nya kultur- och demokratiministern Amanda Lind har hittills inte gjort sig känd för ett specifikt politiskt engagemang i kulturfrågor, även om flera personer, inklusive hon själv, vittnar om ett stort kulturintresse. Sin statssekreterare Helene Öberg har hon plockat från utbildningsdepartementet. Men om den förra tillsättningen var rentav vågad när Alice Bah Kuhnke tillsattes utan tidigare erfarenhet av vare sig kulturpolitik eller miljöpartistisk sådan, så ter sig tillsättningen av Lind mer som ett val av trygghet. Uppenbarligen har Socialdemokraterna låtit Miljöpartiet föra fram sin kandidat, kanske med enda krav att det ska vara en fläckfri förvaltare, som inte kunnat beslås med skelett i garderoben?

Amanda Lind var uppskattad som kommunpolitiker i Härnösand och gjorde sig känd för att få saker gjorda med hjälp av sin förhandlingsförmåga. I sitt arbete som partisekreterare har hon på samma vis gjort avtryck som en resonerande och annorlunda politiker.

Det är lätt att bli besviken över det utåt sett oengagerade i tillsättningen. Över socialdemokraternas ointresse att ta upp striden om kulturens frihet med dem som vill inskränka den. Fläckfria personer som står för förvaltning av konsensusbeslut snarare än ideologi och visioner är själva antitesen till konst. Ändå är det ju så att hur många visioner en kulturpolitiker än har, så handlar det till sist alltid om pengar. Och en professionell politiker engagerar sig i de frågor som hamnar på hennes bord.

Amanda Lind har erfarenhet av att slåss för att få fram pengar för sina politiska mål i det rödgröna styret i Härnösand. Är det något kommunpolitiker blir bra på så är det att kämpa för sina mål mot ständigt underfinansierade budgetar.

Finns bara viljan – upp till bevis! - så kan Amanda Lind mycket väl visa sig bli den minister kulturen allra bäst behövde.

Läs mer om de nya ministrarna här.