Arborelius: ”Vi övar oss på att dö när vi somnar”

Ett av mitt livs stora glädjeämnen är att jag fått vara med både vid min fars och min mors död. Utåt sett var det ganska osannolikt att det skulle bli så. Under min tid som broder i karmelitklostret i Skåne på åttiotalet brukade jag besöka min far en enda gång per år. Ingenting tydde på att jag skulle besöka en döende far när jag tog bilen upp till Skäret där han bodde, men plötsligt började han bli blå om fötterna. Ingenting hade tidigare tytt på att han hade en tro, men när döden närmade sig sa han knappt hörbart: »Gud i himlen.«

År 2003 befann jag mig i Izmir i Turkiet på ett ekumeniskt besök, när budet kom att min mor var svårt sjuk. Jag hann hem och hon fick en längre tid på sjukhus. Efter att ha vakat en natt hos henne, sa min moster till mig att hon skulle ta över så att jag kunde få vila lite. Jag hade knappt hunnit tillbaka till sjukhuset, förrän min mor gav upp sitt sista flämtande andetag. Det var som om hon hade väntat på mig. Att få vara med när någon vi älskar går över från liv till död – och vidare till andra sidan som många av oss faktiskt tror – är något stort och faktiskt också livsbejakande.

Inför dödens ofrånkomliga faktum är vi alla lika. Först då blir vi helt jämställda. Även om vi skiljer oss åt i allt annat – social bakgrund, livsåskådning, politisk och nationell tillhörighet – är vi alla på väg dit. Det om något borde skapa en universell solidaritet, ett dödens broderskap, eller »syskonskap« som påve Franciskus brukar säga.

Samtidigt gör vi alla uppror mot dödens slutgiltighet. Vi står inte ut med att se hur den vi älskar går bort och ännu mindre med att vi själva står på tur, förr eller senare. Det måste finnas något mer, något som blir kvar. »Vila i frid. Vi ses på andra sidan«, skrev en kollega till den mördade rapparen Einár. Hur kan det gå ihop? Vi alla måste på ett eller annat sätt acceptera att döden väntar på oss men att det också finns något som aldrig försvinner.

Döden sätter en gräns för allt vad våld och orättvisa heter. Den hindrar oss att fortsätta på ondskans och själviskhetens väg. Det är ett perspektiv som vi kan ha lite svårt för, i alla fall när det gäller oss själva. Tänker vi däremot på de onda, på krigens och förtryckets människor, blir det lite tydligare. Äntligen är det slut på det onda! Samtidigt är vi alla, hur snälla och menlösa vi än är, ändå lite medskyldiga i världens bortvändhet från godhet och sanning. Det faktum att vi en gång ska dö kan faktiskt hjälpa oss att göra något vackert av vårt liv.

Liv och död hör ihop. Det ser vi på skapelsens alla plan. Sädeskornet måste läggas i jorden och dö för att något nytt ska växa upp och bära frukt. Vi kan se på döden både som den skräckinjagande Liemannen eller som den blida Syster Död som den helige Franciskus talar om. Döden är alltid dubbeltydig. Den finns där för att påminna oss om vår förgänglighet och bräcklighet, men också om det okuvliga hopp som aldrig dör. Även om vi vet att vi ska avrättas i gryningen, hoppas vi ändå på nåd, vad det än kan innebära.

Inför döden måste vi bli det som är svårast av allt – ödmjuka – vare sig vi vill det eller ej. Vi kan lära oss mycket av den. Hela livet kan bli en förberedelsetid, ett slags ars moriendi. Om vi verkligen är medvetna om att vi ska avlida blir vi ofta mindre odrägliga och mer öppna för andra. »I dödens väntrum« kan vi i bästa fall befrias från vår självupptagenhet och småaktighet. Stenhjärtat i oss kan börja tina upp. Du blir viktigare än jag. Det blir mer en vi-känsla som styr oss än ett individualistiskt livsprojekt.

Vi kan tala om den »lilla, dagliga döden«, alltså att vi försöker dö bort från själviska begär och behov. De andra, människor som vi älskar eller borde älska, blir viktigare. Vår öppenhet för den Gud som vi ofta glömt bort eller velat förneka brukar spontant, om än motvilligt, växa fram. Livet blir mer av ett mysterium som vi får gratis, till skänks, än en självklarhet som vi själva styr och ställer över.

Vi blir mer tacksamma över minsta lilla blomma eller leende. Det ingrodda missnöjet och bitterheten på själens insida kan tona bort. Det sker naturligtvis inte automatiskt, utan måste vara frivilligt och medvetet. Vi kan aldrig tvingas ner på knä eller piskas till överlåtelse. Men tanken på döden kan göra oss mer öppna för livets underbara gåva och för vår egen värdighet som skapade till Guds avbild – eller i alla fall för vår mänskliga storhet och litenhet.

Har vi förberett oss för döden och försökt ta ut den lite smått i förväg, då avdramatiseras den när den väl infinner sig. Den har redan blivit lite som Syster Död. Men vi får aldrig heller göra döden till något idylliskt och sentimentalt. Den är det svåraste och tyngsta som kan drabba oss.

»Jag är inte rädd för att gå bort, men jag gruvar mig för dödsångest och dödskamp«, säger många. Ändå är det inte ovanligt att man just i dödsstunden får ett slags nåd, en frid och ett lugn som mänskligt sett tycks oförklarlig. En medmänniskas närvaro vid dödsbädden är inte längre en självklarhet, fast det borde vara så i varje samhälle som vågar kalla sig civiliserat. Ändå kan man ofta ana en annan Närvaro. Något av tillvarons outgrundliga mysterium skymtar alltid fram när det sista andetaget tas.

Tänker man efter övar vi oss faktiskt på att dö varje kväll när vi ska somna. När vi somnar släpper vi alla bördor, alla svagheter. Vi ligger i våra sängar liksom vi en dag ska ligga i våra likkistor. Tidigare fanns det munkar som alltid sov i sina kistor. Första gången var det säkert obehagligt för dem. Lite obekvämt. Men man vänjer sig vid allt.

Det är svårt att beskriva exakt hur det går till att somna och exakt när det sker. Det bara händer. Så är det också med döden. Varje kväll kan vi öva oss. Och har vi tur har vi någon som vi älskar jämte oss när det väl händer, när vi går över från liv till död. Vidare till andra sidan. <

Kardinal Anders Arborelius är biskop i Stockholms katolska stift. Han är karmelitmunk och har levt i kloster i 27 år.

***

Läs tidigare delar i serien "Vad är döden?":

Chang Frick: Är Lars Vilks verkligen död?

Anna Nachman: Glöm inte att göra fotvård innan du dör

Johan Hakelius: Vi behöver alla dödshjälp