Andra sätt att lyckas som Ernst

Det har varit mycket Ern … förlåt Wilhelm von Kröckert i spalterna de senaste dagarna. Att journalistkåren tog emot nyheten om Ernst Billgrens namnbyte med sådana lustifikationer är inte konstigt. Man vill ju inte verka dum om allt visar sig vara en mediebluff. Ända sedan han figurerade i Carina Rydbergs roman »Djävulsformeln« hösten 2000 och samtidigt öppnade en stor utställning på Liljevalchs, har få tvivlat på Billgrens känsla för pr.

Själv säger han sig med Wilhelm von Kröckert vilja undersöka varumärkets betydelse i konstvärlden. Dyker någon upp på hans kommande utställning om det är von Kröckerts måleri som ställs ut? Det hade varit en intressant studie, synd bara att den dog i samma sekund som konstnären berättade att det var han som var von Kröckert. Kön lär bli ringlande lång när von Kröckert släpps på grönbete. Men en fråga lämnas obesvarad: Varför byter så många manliga konstnärer namn?

Samma dag som DN berättade om Ernst Billgrens namnskifte gav tidningen flera exempel på kulturutövare som laborerat med sina identiteter: Prince, Le Corbusier, Snoop Dogg och Tommy Nilsson. Och när Klas Ekman och Anders Rydell för några år sedan listade »berömda namnbytare« i boken »Byt namn! och andra sätt att lyckas som journalist« nämns Linda Skugge som enda kvinna.

På liknande sätt som kvinnliga 1800-talsförfattare tog manliga pseudonymer för att skaffa sig manöverutrymme, fungerar namnbytet som ett attraktivt sätt för moderna män att uppnå total frihet. I Ernst Billgrens fall ingår tilltaget i en större garderobsstädning där han »strypt allt inflöde« av internet, fixat ny konststil, ny ateljé. Samt en ny fru efter skilsmässan från Helene Billgren.

Ovidkommande? Visst, men det är naivt att tro att alla plötsligt är intresserade av samtidskonstens villkor. Folk är intresserade av Ernst Billgren. Media är sedan länge ett av hans främsta arbetsmaterial. De som gör sig lustiga över Ernst Billgrens namnbyte ser nog ännu en medelålders man som söker leva upp till det nya pojkidealet. Det som enligt Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap och specialiserad inom populärkultur och media, växer sig allt starkare: »Det finns inte längre något gensvar för den vuxna mannen. Det hänger samman med idealiserandet av ungdomen men också med att den auktoritära mannen har diskvalificerat sig genom att inte fungera i familjerelationer och inte vara tillräckligt framtidsinriktad.«

Samtidigt är det nästintill omöjligt att behäfta Ernst Billgren med den typen av prosaiska analyser. Han har sagt att han aldrig riktigt kunnat identifiera sig med Ernst Billgren, och nu är han inte ens Ernst Billgren längre utan Wilhelm von Kröckert. Leken med identiteter har han hållit på med i evigheters tider.

»Ernst Billgrens namnbyte kan vara hans smartaste drag sedan han började måla rävar«, menade Nils Forsberg i Expressen. Det är inte svårt att hålla med. Ingen svensk konstnär har väl lyckats så med bedriften att äta kakan och behålla den.

I en chatt på Aftonbladet frågade någon apropå Carina Rydbergs »Djävulsformeln« hur det känns att bli uthängd som en dålig älskare inför hela svenska folket. Billgren svarade: »Mig gör det ingenting, för jag ska ju inte älska med hela svenska folket.«

Wilhelm von Kröckerts »Originalmålningar« öppnar på galleri Lars Bohman i Stockholm den 28 mars.