Angrepp Noréns sämsta försvar

Den 4 mars 2006 ringde Lars Noréns sambo från fjällen och berättade att den svarta och farligaste av slalombackarna, heter Norén.

Han sa att det väl måste vara namnet på en person som bor i trakten.

Episoden finns återgiven i andra delen av »En dramatikers dagbok« – perioden 2005–2012.

Först tänker jag att han driver med läsaren.

Är det rimligt att dramatikern Lars Norén, vars vardagslunk – köpte en t-shirt, hämtade min medicin, älskade med A – nu ges ut i ytterligare sisådär 1 400 opaginerade sidor, faktiskt tror att slalombacken är döpt efter en vanlig ortsbo? Knappast.

Men å andra sidan blir jag inte klok på hans självbild. När Lars Gustafsson förra året kritiserade dagboken i Expressen, konstaterade Norén att Gustafsson »skulle ha mycket viktigt att säga om han inte vore så förtvivlat angelägen om att framhålla sig själv och sin egen storhet«.

Kan Lars Norén alls se det komiska i att det också skulle kunna gälla för honom själv?

Intrycket är att han tar sig själv på allra största allvar. Han känner sorg inför den åldrande kroppen. Förakt för att han sårar dem han älskar. Relationen till dottern Sasha blir snart den enda länken till livet: »Jag vill inte vara i den här världen, men det är den uppgift som jag har, att vara här för Sasha«, skriver han den 28 april 2012.

Det finns sårbarhet här.

Tyvärr omintetgörs den för varje nytt och nesligt personpåhopp, en tradition han fört vidare från sin första dagbok.

En radiojournalist beskrivs i termer av »grov«, »oren«, och »idiot«, chefredaktören på en kvällstidning är en »kloakråtta«, och tanken på att en viss litteraturkritiker på Expressen »skall ta i den här boken får mig att rysa till som om jag kommit i kontakt med mänsklig skit«.

Störst stenbumlingar faller över DN:s kulturredaktion – »medelklassens Avpixlat«. Den som tagit Stina Wirséns rasismanklagade teckningar i försvar.

Efter utgivningen av första dagboken lät Lars Norén meddela att alla de som kritiserat honom gått rakt in i de fållor som han väntat sig.

Gissningsvis kommer han känna likadant denna gång. För att vara en person som säger sig strunta i vad de korkade kritikerna säger, han respekterar i stort sett bara Lars Ring på SvD, vet han osedvanligt mycket om vad som sägs.

Hur ska man då tolka hans stora intresse för, ja nära på besatthet av, journalistkåren?

En kan bara föreställa sig den kör av ja-sägare som en uppburen dramatiker som Lars Norén måste mötas av. Dagligen. Den som inget motstånd har, lär skapa sig ett. Synd bara att han satsat så helhjärtat på frontalangrepp, vilka inte känns mer sofistikerade än den nätmobbning vi försöker hålla våra barn borta ifrån. Han borde ägnat sig åt de subtila smockorna. Som när han beskriver hur han går till Wayne´s på Sveavägen, trots att kaffet är ljummet och smaklöst, för att man kan ta med sig en DN när man går. Gratis.

»En dramatikers dagbok 2005–2012« ges ut på Albert Bonniers Förlag.