Ängsliga esteter

Någonting är omedelbart fnissframkallande med affischen till Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts kommande humorshow på Berns, »Ljust & fräscht«. Båda är klädda i vita kostymer och barfota på ett vitmålat trägolv. Fredrik sittande i en vit Mies van der Rohe-fåtölj, Henrik stående med en vit liten accessoarvalp i famnen.

Någonting tycktes vara oerhört roligt med den där teppanyakihällen också när DN Bostad i höstas gjorde ett hemma hos-reportage hos det par i Vasastan i Stockholm som bodde i en 165 kvadratmeter stor vindsvåning, fylld med statusmarkörer men märkligt renons på personlighet. Inte minst just Henrik Schyffert höll på att kikna av skratt när han genom paroxysmerna deklarerade: »Till alla som har mejlat och frågat… Nej, jag har inte skrivit det där. Men det slår ALLT i skämtväg.«

Reportaget fick en enorm viral spridning. Alla skulle göra sig lustiga över det stackars parets luxuösa vindsvåning.

Men handen på hjärtat, hade vi inte läst just den där sortens ögonhimlande hemma hos-reportage från bättre bemedlade miljöer under åtminstone ett decennium innan just den här artikeln gick till tryck? Troligen var det inte så mycket själva artikeln det kom an på, som att vi nu hade fått nya semantiska glasögon att läsa den med.

Två saker sammanfaller här. Dels är det föremålet för vårt pekande och skrattande, alltså det vita, strama, minimalistiska och statusmarkörsfyllda inredningsidealet. Det är numera officiellt passé. Dels är det själva orsaken till skrattet. För under det lite dryga decennium som gått sedan riskkapitalstinna it-bolag introducerade »ljust & fräscht«-idealet i Sverige har det pågått en hemrenoverings- och heminredningsboom som ätit sig igenom samtliga befolkningslager. Mer pengar än någonsin läggs nu på vårt boende. Att ta lån på bostaden, renovera och göra rot-avdrag är någonting som till skillnad från vindsvåningar faktiskt har blivit »ett sätt att leva«. Och i takt med att boendet har blivit ett »livsprojekt«, ett resultatinriktat arbete som man lägger ner en betydande del av sin lediga tid i, dessutom finansierat med så sjukt mycket lånade pengar att de flesta inte ens vill tänka på det, uppstår en högst förståelig oro hos Timell- och Kirchsteiger-folket.

Linda Rampell är doktor i konstvetenskap och kontroversiell designteoretiker som intresserat sig för det modernistiska projektet i Sverige ur bland annat ett politiskt och ekonomiskt perspektiv. Hon tror att krogshowen framför allt kommer att fungera som »medelklassterapi«.

– Själva skrattet verkar ängsligt. Det kan fungera som en kollektiv ventil för att lätta på trycket att leva upp till förväntningarna som ställs på att man ska vara en god konsument.

Även humorsuccéerna på tv är fulla av de lågstatus- och högstatusmarkörer som vi nu lärt oss att instinktivt känna igen. Vi skrattar överlägset åt svenneparet i »Grotesco« som firar sin bröllopsfest i en kvarterslokal, med fantasilös fetasallad serverad ur stora bunkar på (»hö-hö«) papperstallrikar. Med starköl till. Och vi skrattar oroligt åt Fredde och Mickan i »Solsidan«, en skruvad spegelbild av det Sverige som tapetserat sina väggar i en fräsch caffe latte-nyans, investerat i en Webergrill och börjat rösta på de nya moderaterna, men som ändå tycks ha så märkligt svårt att bli nöjda och lyckliga.

Känslan är att vi råkat mata det här monstret lite för mycket. Nu blir det aldrig mätt. Ett köksbord kan inte längre bara vara ett köksbord, en säng inte bara en säng. Hur vi har det hemma förväntas numera alltid säga någonting viktigt om oss som personer, och kanske också något om vårt värde, vare sig vi vill eller inte. Kjell Häglund, kulturjournalist och redaktionschef på inredningstidningen Residence, tror att statusaspekten på hemmet kan ha blivit så viktig att den hindrar människor från att bara bo och trivas där.

– Det finns ju till exempel folk som inte vågar bjuda hem sina vänner på middag förrän renoveringen blivit helt klar. De träffas ute i stället. Samtidigt ska man komma ihåg att det är människors egna djupt kända behov i förhållande till det egna hemmet som driver på den här utvecklingen. Man njuter av att ha det fint och ordnat hemma, vilket också skapar en press. Det är där dubbelheten börjar, och det är först därefter som det exploateras av inredningsindustrin, och media, och nu av underhållningsindustrin.

Men det verkar alltså som om allt vårt lifestyleknarkande och hemnetporrsurfande här och nu är lite för känsligt för att attackeras direkt. Kanske är det därför som den strama minimalismbubblan med vita trägolv nu äntligen spricker. Det var under dess inflytande som svensken blev inredningszombie och om den bara punkteras så att vi får ställa stilidealet i skamvrån, skratta åt det och peka finger mot det, så kan vi kanske via omvägar få skratta åt det jobbiga. Frågan är bara om inte vår oskuld är för evigt förlorad.

Efter den minimalistiska inredningstrenden kom »maximalism«, och numera uppmuntras saker som »personlighet«, vilket begråts av somliga som tyckte det var enklare förr, när man bara kunde skaffa sig rätt statusobjekt och sedan var man hemma. De som saknar personlighet men har mycket pengar går numera helt sonika till en inredningsarkitekt och beställer en. »Gör mitt hem mer personligt, tack.« Men »personlighet« innebär också att folk uppmuntras att blanda in roliga loppisfynd och arvegods i hemmet, vilket har gjort heminredning billigare och hjälpt till att elda på boomen ännu mer, det är tillgängligt för alla. Vilket naturligtvis gör att ännu mera pengar läggs på vårt boende.

Att vi har lämnat minimalismen bakom oss kan göra att det ser ut som om vi nu har ett mer avspänt förhållande till den status som kopplas till det egna hemmet, vilket möjligen är själva poängen. Men att det verkligen skulle förhålla sig så tror varken Kjell Häglund eller Linda Rampell. Snarare tvärtom. Linda Rampell säger att det inte går att förhålla sig fritt till de värden som följer med ens heminredning.

– Det spelar ingen roll om jag målar mina väggar vita eller svarta. Det kommer ändå att uppfattas som smakkoder som identifierar mig. I båda fallen handlar det om att köpa sig ett liv.

Vi häcklar statusjakten, men monstret är kvar i rummet.

»Ljust & fräscht« har premiär 28 januari på Berns i Stockholm.