Ann Heberlein: Andlig beredskap är att respektera fiendens mänsklighet

Under morgonandakten vid den nyss timade rikskonferensen Folk och Försvar lyfte ärkebiskop (ÄB) Martin Modéus, vikten av andlig beredskap i tider av oro och instabilitet.  Enligt kyrkoordningen ingår Svenska kyrkan i totalförsvaret med tydligt uppdrag att upprätthålla sin verksamhet i form av gudstjänster och kyrkliga handlingar som dop och begravning också i tider av krig – men ÄB utvecklar uppdragets vidd i sitt anförande, som också går att läsa på Svenska kyrkans hemsida. 

Begreppet ”andlig beredskap” hör man inte varje dag, men som ÄB Modéus påpekar är tanken inte ny: under andra världskriget var ”andlig beredskap” en utgångspunkt för kyrkans arbete. Andlig beredskap omfattar både människans egna, individuella beredskap att uthärda påfrestningar och samhällsgemenskapens beredskap att hålla ut också i situationer som är mycket svåra. Avgörande för förmågan att uthärda och överleva är förmågan att kunna se bortom nuet och att inte tappa tron på att en bättre värld är möjlig.

Ett stort antal studier visar hoppets betydelse för människor i outhärdliga och ovissa situationer. Psykiatern Viktor Frankls självbiografisk Livet måste ha en mening (1948) är ett känt exempel. Frankl internerades i Theresienstadt 1942 och överlevde fram till krigsslutet. Under åren i fyra olika koncentrationsläger iakttog han sina egna och andras reaktioner och strategier, förde anteckningar och försökte finna svar på frågan hur man överlever grymheter. Det som, enligt Frankl, förenade överlevarna var inte främst god hälsa eller fysisk styrka, utan något annat, nämligen inställningen: Förmågan att fortsätta hoppas, att kunna föreställa sig en tillvaro bortom barackerna, sjukdomarna, skadedjuren och svälten.

Den andliga beredskap som ÄB Modeus talar om kretsar kring hopp, men inte bara. Han definierar andlig beredskap som ”förmågan att stå fast och uthållig på ett djupare plan i tider av påfrestning. Att stärka och hjälpa människor stå fast inte bara i det materiella eller psykologiska, utan ett steg som är ännu djupare” (SvD 21/5). 

Beredskap handlar ju inte bara om konservburkar, vattendunkar och en vevradio.  Beredskap handlar om att fortsätta vara en människa, också i mötet med ondska. ÄB menar att andlig beredskap innebär att bevara både sin egen och den andres mänsklighet, att vägra bli en spegelbild av andras ondska och att bevara sin ansvarskänsla samt att bevara fredens perspektiv: att fortsätta tro och hoppas att fred är möjlig.

I sin reflektion över andlig beredskap återvänder ÄB i minnet till en bön han hört vid ett besök i ett krigförande liv: ”Vi ber för våra väpnade styrkor, och vi ber också för dem som vi i vårt oförstånd kommit att betrakta som fiender”. Mänsklig erfarenhet, liksom mängder av studier visar vikten av just detta – en av de viktigaste förutsättningarna för folkmord och krigsbrott är avhumaniseringen av den andre, reducerandet av andra människor till ”fiender”. 

I en samtid som alltför ofta hemfaller åt förenklingar och syndabockstänkande är det en väsentlig påminnelse. För att behålla sin egen mänsklighet måste man behålla respekten för andras mänsklighet, och aldrig någonsin avfärda andra människor som problem som ska hantera. Det är också i det ljuset vi måste förstå biskop Mariann Edgar Buddes predikan i Washington, i vilken hon uppmanade president Donald Trump att visa barmhärtighet mot dem som är rädda. Det var ingen politisk inlaga, utan en kristen vädjan om nåd och en appell för mänsklighet.

***

Läs även: Vi lever i 80-talets dystraste dystopi

Läs även: Våld är en effektiv censur – den franska yttrandefriheten krymper