Anne-Marie Berglund passade inte in på parnassen

BOKRECENSION. Hon föddes i Finland 1952, i en familj där fadern var skogsarbetare och modern hade tillfälliga städjobb. De flyttade till Bergslagen när hon var fyra år. Hon har beskrivit sig som en udda flicka som gärna trollade med ord och deklamerade dikter. 

Anne-Marie Berglund var en utbrytardrottning. Som ingen annan kunde hon ta sig ur roller och förväntningar och spränga språkets klichéer. Hon skrev fram något som kom att likna ett frihetsrum. Våt jord. Svindlande syre. Kaos var granne med Eros.

Några av hennes mest citerade rader lyder:

Jag måste få vara träd nu.
Jag går sönder om jag inte får stå träd.
Tala inte till mig som till de vanliga på gatan.
Rör inte vid mig med kött och blod.
Vinden måste viska i bladen.
Din andedräkt måste smyga sig intill mig och andas vår.

Anne-Marie Berglund gick bort förra året, precis när vintern blivit till just vår.

Hon debuterade 1977 och hann skriva fjorton böcker och en rad pjäser. Titlarna i hennes produktion går att uppfatta som signaler. Lyssna till Luftberusningen (1977), Dansa min flicka (1989,) Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda (1991), Raserier (1994). Sista boken heter Breven till mamma (2005).

Tillsammans antyder titlarna något om den persona som oftast uppträdde i hennes prosa och lyrik. Något skrällande publikt genombrott fick hon aldrig uppleva, men det fanns nästan hela tiden en febrig fascination kring hennes böcker.

Thomas Nydahls nyutkomna bok Sedan möttes vi i Paris – breven från Anne-Marie Berglund är ett ovärderligt tillägg till detta fullkomligt unika författarskap. De båda brevväxlade under 24 år och av boken att döma kom det att betyda mycket för deras förmåga att uthärda och hantera livets omständigheter.

Urvalet (på över 300 sidor) är omsorgsfullt och finkänsligt, så också fotnoter och förtydliganden. Det händer att man tycker sig urskilja en darrande förbindelse mellan dem. Hideo Matsumotos porträttfotografier av brevskrivaren är nära utan att vara närgångna. De rytmiserar vackert åren som går.

Anne-Marie Berglunds iakttagelser av världen, tiden och människorna är, som väntat, skarpa och ofta drastiska. Ibland är det som om raderna skulle vilja fortsätta in i en dikt. Givetvis tecknas ett slags självporträtt av avsändaren, men här framträder också en bild av mottagaren, författaren och journalisten Thomas Nydahl.

Det första brevet är daterat 1996. Berglund har lämnat perioden av uppror, den tid som gjort att hon beskrivits som föregångare till författare som Mare Kandre och Inger Edelfelt. År 1996 är rösten mer eftersinnad, granskande, krass. Hon skriver att hon sörjer »den unga kvinnan« hon en gång varit.

Varje kvinnas relation till omgivningen präglas likväl av Eros, men kvinnan har av tradition tvingats snöpa denna kanal och i stället vara Praktisk God och Uppoffrande. Eros är å andra sidan inblandad i all äkta kontakt mellan levande varelser. Eros är detsamma som »dragning« – appellation till skillnad från bortstötning, motvilja […]

Men den Eros hon beskriver har svårt att känna sig hemma i den nya, moralpretentiösa tid som växer fram efter millennieskiftet. Anne-Marie Berglund provoceras av självgodheten hos dem hon kallar »duktighets- och renhetsivrare«.

Kvinnor är besatta av tanken att de är objekt, det är deras stora trauma i dag, möjligen var det psykoanalysen som satte in dem på den kursen. […] Det finns många sådana moderna fenomen vi kunde diskutera, fast jag är dålig på att diskutera, det jag märker är att det har blivit ett trist samhälle utan lek mellan könen, ja som du säger. Våldtäkt eller giftermål, finns det inget annat? … och jag har aldrig känt mig »utnyttjad« det där hemska ordet som gjorde sitt insteg i slutet av sjuttiotalet kanske.

När någon offentligt kommenterat hennes erfarenhet av att vara det hon kallar porrmodell skriver hon:

Jaques och jag behövde pengar, jag ville inte jobba mer på sjukhus, han skrev på sina böcker  … jag visade min köttblomma för lite korvören  … Inget smutsigt i detta. Har alltid ansett mitt kön vara mitt.

Referenserna till uppväxten och det sociala arvet är genomgående.

Alla familjer binds samman av maskspel och föräldrarna var, enligt dottern, aldrig någonsin lyckliga tillsammans. Det är en insikt som skuggar hennes beskrivningar av dem i breven.

Hennes sista bok, Breven till mamma, kom 2005. Till Thomas Nydahl skriver hon om utgivningen som ett svårt beslut vilket lett till ängslan och ibland ånger. De 3 000 breven som hon skickat från olika håll i världen hade mamman prydligt katalogiserat i pärmar.

Här skymtar Berglunds motivvärld av erotik, erövringar, vagabondliv, men kläs i annan språkdräkt än i dikten. Det är som om dottern i breven och under hela sitt liv vill skriva modern fri från den roll som blev henne given. Mamma – hon som tyckte att Anne-Marie var fin, alltid.

Egna barn var en omöjlig tanke, skriver hon till Nydahl:

Att kroppen ska komma och blanda sig i ens liv känns på något vis hopplöst, för man blir förminskad, detta var en av anledningarna till att jag inte orkade ha barn. För mycket kroppsligt bestyr innan de äntligen blev själar.

Nej, den roll hon så ofta kallat »den fjättrade honan«, den skulle hon aldrig ta på sig. Vara »tant och mamma« inger henne avsky, skriver hon i ett brev. »Jag vill vara musa, vän och älskarinna […]«

Hon var den sortens författare som aldrig riktigt kunde förlika sig med de rådande yrkesvillkoren. »Utsovrandet« som hon kallar det. Med åren tycks det bli allt plågsammare att hantera förlag, recensioner, journalister.

»Jag tycker mycket illa om att bli bedömd, vägd, mätt, klappad på huvudet. Osv. Jag tycker inte någon (annan) kan säga särskilt mycket om någon annan«, skriver hon.

Övertygelsen om varje människas unika utgångspunkt och erfarenhet återkommer i breven. Våra inre universum är oerhört specifika, slår hon fast: »Vi vet inte så mycket om varandra därför. Man kan inte säga något om vilka liv som är tomma och vilka som har mening.«

Som alla arbetarbarn har hon lärt sig att bli betraktad uppifrån. Det inger en instinktiv misstänksamhet. Parnassen, med kollegor och kritiker, framställs som en arena där hon inte passar in.

När hon ska läsa dikter på det (numera skandalomsusade) Forum i Stockholm, har många kommit för att lyssna, men ingen går, eller vågar gå, fram till henne.

Hon står ensam vid baren, utan bjudglas i sin hand. Plötsligt uthärdar hon inte »dessa kulturmänniskor« och tar buss nummer 4 hem »visserligen med gråten i halsen, men utan ånger«, skriver hon till Nydahl.

På bokmässan i Göteborg tillbringar hon kvällen mol allena på hotellrummet, medan andra stimmar i hotellbarerna. Hon har mat från Lidl och en flaska vitt. Detta vin, som ibland för henne bort från avgrunden, men samtidigt utgör avgrunden själv, av breven att döma.

Boken Sedan möttes vi i Paris är för beundrare, men också en ingång för nya läsare till ett unikt författarskap.

Anne-Marie Berglund tycks ha varit en sträng redaktör för sitt eget material. Hon publicerade bara en bråkdel av det hon skrev. Många av hennes böcker är mycket svåra att få tag på. Thomas Nydahls fina arbete med breven övertygar om att det är rätt tid att nu ge ut Anne-Marie Berglunds samlade verk.