”Annie Ernaux? Är hon verkligen i Nobelprisklass?”

När Svenska Akademien meddelade att Annie Ernaux får årets Nobelpris i litteratur utlöstes en glädjetsunami bland svenska kulturredaktörer. Lika kritiserad som Peter Handke blev för ett par år sedan, lika älskad är uppenbarligen Annie Ernaux. Varför?

"Den sociologiska inriktningen, det kvinnliga närperspektivet och den raka stilen har bidragit till Ernauxs popularitet, inte minst i Sverige" konstaterar Nationalencyklopedin. Annorlunda uttryckt: Ernaux är en proffsig författare som skriver lättläst om samhället. Dessutom är hon feminist. Mer politiskt korrekt kan det väl inte bli...?

Men låt oss börja med litteraturen, inte politiken, även om priset – oavsett vad Akademien säger – både är litterärt och politiskt. Denna höst hör jag en bekant deklarera: "Ångest och klassresor – det har alltid intresserat mig." Samtalet handlade inte om Nobelpristagaren men Sverige är en nation där många invånare tycks besatta av skamkänslor över att tillhöra medelklassen (därav alla listor på vilka böcker, skivor och filmer man bör ta del av). För den som tycker att tillvaron varit ett permanent skoskav sedan dagis är Ernaux rätt författare. "För sina inträngande skildringar av ångest och klassresor" – så kunde Akademien också ha motiverat sitt beslut. 

Att ångest är människans arvedel visste redan en annan Nobelpristagare (Pär Lagerkvist) och klassresor har förekommit sedan feodalsamhället upplöstes. Så vad är så märkvärdigt med Ernaux verk?

Svaret är stilen, inte ämnet. Visserligen var Ernaux uppväxt hård, men inte så extremt fattig som beundrarna tycks tro. Föräldrarna hade enkla fabriksjobb och blev så småningom affärsinnehavare i liten skala (man kan jämföra med Margaret Thatcher vars föräldrar drev en affär och  ville att dottern skulle klättra på samhällsstegen). Att leva med ekonomisk osäkerhet gjorde barnet Annie känsligt för klasskillnader. Medvetandet om "distinktioner" (som det franska sociologiska uttrycket lyder) tog hon med sig till universitetet och senare till skolorna där hon undervisade. Överallt klasskillnader.

Men den unga studenten ville bli författare, inte sociolog. Hon började som romanförfattare men redan den första boken byggde på hennes eget liv. Allt hon skrivit utgår från dagböcker, förda sedan tonåren. Efter ett par romaner hittade  hon sin stil som är konkret och avslöjande, en distanserad realism med inslag av cynisk klarsynthet. Det finns ingen självupptagen mystik i hennes böcker, men desto fler knivskarpa iakttagelser av vardagens smärtpunkter. Också livets värsta ögonblick skall synliggöras. 

Sakligheten måste ha funnits redan från början, för Annies mor brände hennes dagböcker för att dotterns make inte skulle öppna dem, vilket modern trodde kunde förstöra äktenskapet (hon gillade dotterns klassresa). Annies Ernaux äktenskap med en "borgerlig man" slutade i skilsmässa men öppnade hennes ögon för ojämlikhet mellan könen ("maken var lagen") vilket blev ett huvudämne i kommande böcker.

Veckan efter tillkännagivandet är jag i Paris och provar Nobelpristagarens namn på ett par litteraturintresserade vänner, en av dem till och med undervisar i litteraturhistoria. Men ingen av de annars så debattglada kvinnorna vill prata om Ernaux.

– Jag var lite förvånad, säger den ena. Är hon verkligen i Nobelprisklass?

– Ja, vad är det priskommittén ser i hennes verk, undrar den andra.

Jag mumlar något om klassresor och tar upp Ernaux feminism. Bägge rycker på axlarna och menar att det är ju självklart att hon är feminist. Och är klassresor så mycket att orda om. Vad har det med den litterära kvaliteten att göra?

Ja, vad?

Jag söker svaret på franska national-bibliotekets arkiv för bild och ljud, där finns intervjuer med Annie Ernaux. 

Första boken, De tomma skåpen, kom 1974 och handlar om en ung studentskas affär med en student. Han kommer från en "fin familj", hon från en fattig. Därmed hade Ernaux lagt ut mönstret till hela sin kommande författargärning: hon utgår från exakt vad hon upplevt och blir efterkrigs-Frankrikes skildrare.

In på åttiotalet togs hennes böcker emot med kyla av kritikerna, vilka fann romanerna lite triviala. Man kan jämföra med hur Kerstin Thorwalls och Agneta Klingspors självbiografiska böcker bemöttes i Sverige. Kritikerna stördes av ämnet och den raka stilen. I Frankrike var gränserna tydliga mellan skriftspråk och talspråk, mellan fiktion och självbiografi och Ernaux första böcker uppfattades inte som "riktig" litteratur. 

Samtidigt väckte hennes självbiografiska texter om sex, könsroller och diskret fattigdom sådan uppmärksamhet bland läsarna att litteraturprogrammen bara måste bjuda in den unga författaren. I en tidig intervju frågar en manlig programledare – efter att Ernaux talat om sin ambition att beskriva verkligheten – lite nedlåtande om hon vill skriva sociologi eller fiktion. "Jag tror de går att förena" säger Ernaux och lutar sig tillbaka. Kroppsrörelsen är signifikativ. Den unga författaren visste sitt värde. Programledaren kom av sig. 

Tiden har varit på Ernaux’s sida. Att skriva självbiografiskt är numera skönlitteraturens huvudfåra. Men Ernaux skriver inte autofiktion ("jag skriver autokritik"). Till skillnad från Karl-Ove Knausgård är texterna inte långa och navelskådande, utan sakliga, korta och utåtblickande. Det självupplevda ger henne konkretion, sociologin ger översikt. Som kritiker läste jag hennes första böcker mer av plikt än av lust, men med tiden har jag blivit alltmer fascinerad av hennes stil som kombinerar känsla med kyla. Och under berättelserna om familj och vardagsliv finns ett stråk av sorg som berör läsaren.

Medan manliga franska författare gärna är abstrakta (alla har läst filosofi) är Ernaux konkret, vilket ger böckerna sprängkraft. Sådana författare brukar bli debattörer och alltsedan Zola förväntas franska intellektuella delta i samtidsdebatten. Men Ernaux skriver få debattartiklar. Sprängstoffet finns i berättelserna. Redan 1977 utbrast hon: "Jag vill chockera!" 

I intervjuboken Skrivandet som en kniv utfrågas Ernaux om sitt arbetssätt. "Jag för in något hårt i litteraturen, något tungt, till och med något våldsamt, förknippat med livets villkor." Ernaux säger om "transclasse" (klassresan) att "man förråder det man varit". Och om sociologin att den "är att visa att det finns en dörr" Alltså två helt olika perspektiv som förenas i berättelser om abort, omöjlig kärlek eller föräldrarnas liv.

Det är en politisk författare som talar, men Ernaux är ingen "militante", alltså stridis. Hon är inte del av någon litterär gruppering. Möjligen bildar hon numera en egen, eftersom flera unga kvinnliga författare hänvisar till henne som inspirationskälla. Däremot är hon tydligt påverkad av sociologen Pierre Bourdieu som myntade begreppet "det kulturella kapitalet".

När Ernaux deltar i en tv-debatt om Simone de Beauvoir blir programledaren förvånad över att Ernaux aldrig träffat henne. "Jag har läst henne" säger Ernaux och markerar att hon precis som sextiotalets akademiska nykritiker finner texten viktigare än författarens biografi. 

När Peter Handke fick Nobelpriset för ett par år sedan protesterade många med politiska argument. Det var svårt att bortse från Handkes litterära kvalitéter – men hans ställningstaganden i Balkankrigen gjorde honom till en ovärdig pristagare löd resonemanget.

Vad ska man då säga om Annie Ernaux?

Omedelbart efter beskedet om att hon fått Nobelpriset gratulerade president Emmanuel Macron. "Man sätter inte Voltaire i fängelse", förklarade Charles de Gaulle då polisen arresterat Jean-Paul Sartre under Majrevolten 1968. Macron har inte haft just det problemet med Ernaux, hon syns sällan i demonstrationer men hon är motståndare till presidenten som hon finner politiskt "lomhörd" (även om hon verkar gilla att han är gift med en äldre kvinna). Hon har uttalat sitt stöd för de "Gula västarna" som inte är något slags byalag på asfalt, som man kan tro av vissa svenska artiklar, utan aggressiva populister som ibland uppträtt som en pöbel när de protesterat mot höjd pensionsålder och höga bränslepriser.  

Men Ernaux fortsätter att stå bakom de Gula västarna. Dessutom stöttar hon Macrons motståndare Jean-Luc Mélenchon, en vänsterpopulist med rötterna i gammal-kommunismen. Mest förvånande är att Ernaux sympatiserar med aktivisten (eller som hon själv kallat sig, "revolutionären") Houria Bouteldja, som varit talesman för den antikolonialistiska organisationen "Mouvement des Indigènes de la Repulique". Bouteldjas skrift Les Blancs, les Juives et Nous (De vita, judarna och vi själva) är en glödande predikan mot (manlig) "vithet", skriven i Malcolm X anda. Boken är så långt ifrån Ernauxs svalhet man kan komma och har blivit hyllad – men också beskylld för att vara rasistisk, anti-feministisk och homofobisk. Själv tycker jag att den är snubblande nära rasteorier. Till detta kommer att Bouteldja i andra sammanhang framstått som antisemit.

Denna figur stödjer alltså Ernaux. Vad hade hänt om Handke uttryckt sig som Bouteldja? Och vad hade man sagt om Handke likt Ernaux skrivit en roman om hur han med kulturellt kapital, kreditkort och kändisskap köpt en yngre älskare?

Att franska läsare, trots den självbiografiska historien i Den unge mannen och diskutabla politiska ställningstaganden, ändå respekterar Annie Ernaux, ska ses i ljuset av att kända franska författare har en lång tradition av att välja fel sida. Louis-Ferdinand Céline läses av många som samtidigt avskyr hans judehat och Jean-Paul Sartre beundras för sina skrifter, inte för sina hyllningar av Sovjetunionen. Men eftersom Ernaux beskriver de senaste decenniernas Frankrike är det ändå anmärkningsvärt att hennes stridslystna politiska markeringar debatterats så lite. 

Det går att urskilja tre skäl till läsarnas överseende. För det första att Ernaux är feminist. För det andra att hon utgår från klasskillnader, vilket ligger rätt i tiden och är ovanligt i fransk litteratur. För det tredje framstår hon som extremt ärlig i allt hon skriver. Hon förskönar inte sina motiv.

Ernaux har visserligen deltagit i debatter om marxism men hennes åsikter härleds inte ur en -ism utan ur fransk vardag. Situationen på gatan är viktigare än den nationalekonomiska logiken. "Hur påverkar detta en fattig kvinna?" skulle kunna vara hennes motto. 

Självtilliten är total och belönas av både priskommittéer och läsare. Ernaux lyckas stå mitt i sin samtid och bli älskad, inte bara hyllad, för att kritisera den. Hon får mig att minnas mellanstadiets strängaste lärarinna. Så obönhörlig i sina krav att hennes ord fick oss att älska henne.

Läs även: Ibland måste man få tokhylla en Nobelpristagare

Läs även: Kvinnor från arbetarklassen är en prisvinnare i höst