Antiken har blivit modern igen
Vår kultur går till antikens berättelser för att tolka samtiden. Carin Bartosch allkonstverk är bara det senaste exemplet.
Tonsättaren och deckarförfattaren Carin Bartosch Edström (född 1965) växte upp på Svenska Institutet i Rom, där hennes far var chef. Antiken blev en källa att ösa ur när hon nådde vuxen ålder, då hon skrev deckaren Kassandra (Bonniers 2014) och ett knippe musikaliska verk inspirerade av grekisk mytologi.
Denna månad turnerar hennes livs största projekt, ”Drömmarnas akademi” genom Sverige, en personlig iscensättning av drömmen om antiken. Den hade premiär i Östersund första oktober och färdas nu vidare till Rom och Aten via flera svenska städer. Innehållet? På en och samma gång ambitiös performance lecture i samarbete mellan flera museer och universitet, och avrundande konsert med Carin Bartosch Edströms nyskrivna musikaliska verk.
Kopplingarna mellan antiken och Norden utforskas i föreläsningar om Gustav III:s besök i Pompeij eller antikiserande tempelfasader från Uppsala till Söderfors, samt i filmat material av Susanne Svantesson.
Allkonstprojektet ”Drömmarnas akademi” är en hyllning till Carin Bartosch Edströms far, arkeologen som gjorde utgrävningar tillsammans med kung Gustav VI Adolf – och till en epok som länge sågs som den västerländska civilisationens grundsten. Fram till 1990-talet var latinet obligatoriskt på humanistisk linje i svenska gymnasier, en stor tillgång för alla språknördar, och porten in till Romarrikets spektakulära arkitektur och konst.
I dag är det bara en handfull gymnasieskolor som erbjuder latin, som om bara teologer och konstvetare skulle ha glädje av att kunna läsa inskriptioner och sentenser på latin. Med postmodernismens relativistiska inställning till historien urholkades idén om antikens upphöjda plats för att ge plats åt andra narrativ.
Men antiken har aldrig riktigt släppt greppet om den anglosaxiska kulturen. Än i dag driver den aristoteliska dramaturgin berättelserna i film- och tv. Kanske är det så den fått fotfäste i populärkulturen, för att nu göra sin återkomst på bredare front. Maffiga filmepos om Alexander den store och Trojanska kriget slåss om publikens uppmärksamhet; mytens amazoner sätter färg på fantasyfilmer som Wonderwoman; och den skräckinjagande minotauren – hälften tjur, hälften människa – utmanar dataspelsfans att ge sig in i labyrinten på Knossos.
Även på bestsellerlistorna återfinns flera titlar som spinner på grekisk mytologi. Jag tänker framför allt på amerikanska Madeline Millers episka roman Kirke (W&W 2019), om den grekiska nymfen som försöker förföra Odysseus när han är på väg hem efter Trojanska kriget. Boken kvalade in på första plats på New York Times bestsellerlista när den kom ut 2018, hyllades för sin feministiska blick på den rebelliska “häxan” Kirke och kammade hem en rad priser. Nu släpps även den queera föregångaren Sången om Akilles, och nya novellen Galathea, på svenska.
Psykoanalytikerna Siegmund Freud och Carl Gustaf Jung läste antikens symboler och gudaberättelser som arketyper, vilka präglat synen på oss själva och vår sexualitet, på världen och det hinsides. De var bägge födda på 1800-talet, seklet som innebar genombrottet för en rad betydande arkeologiska utgrävningar. Antiken var då på modet på teaterscenerna, i modet och litteraturen. I antiken fanns igenkännbara berättelser som inte behövde förklaras när trauman skulle tolkas, och begreppet ”katharsis”, rening, kunde tillämpas även på kollektiva processer och kollapsande nationer.
Det ligger kanske något i idén om arketyper, när antikens gudar och gudinnor och starka formspråk gör sig påminda på nytt. En uråldrig kunskap, inbäddad i arvsmassan, ordlös och stark; så klassisk att den än en gång blivit modern. När publiken flockas till Drömmarnas akademi är det inte ett exotiskt förflutet som kommer oss till mötes. Det är oss själva vi möter.
***
Läs även: Sötsurt segertåg
