Äntligen får Pompejis kvinnor plats på scen

Det har gått precis trettio år sen jag var senast i Pompeji.Då var jag en 21-årig tjej med livet som en oskriven bok framför mig. Nu en 51-årig kvinna med så många fulltecknade kapitel. Trettio år, en evighet och ett ögonblick.  

När jag på nytt vandrar längs Pompejis gator gör jag två parallella tidsresor. Min inre resa, mitt liv, minnena som återvänder likt bleknade foton tagna med en polaroidkamera. Och så den större tidsresan, den alla som kommer till Pompeji gör. Att gå runt i Vesuvius mäktiga skugga, i en stad där tiden stannade för tvåtusen år sen vid vulkanens förödande utbrott år 79 efter Kristus, är svindlande, upplyftande och vemodigt på samma gång. Inte ens horderna av turister kan förta upplevelsen. Det går inte annat än att imponeras över romarnas kunnande och ambitioner.  Amfiteatrarna, templen, badhusen, snabbmatsställena. Och så Forum, det stora torget där de politiska rådslagen hölls, handeln skedde och gudarna tillbads.  

Jag kommer till Pompeji en stilla vinterdag, Vesuvius stolta profil reser sig snötäckt över mig, lockande, varnande; en evig påminnelse om alltings förgänglighet. I ett gathörn vid en byggnad är det kö för att komma in. Det är en av Pompejis vittomskrivna bordeller jag står framför, Lupanar Grande.  

Den berömda varglyan, den största av den uppsjö bordeller som fanns i stan. Omtalade inte minst för sina mycket detaljrika väggmålningar. De berättar om längtan och lust. Men den nöd de prostituerade kvinnorna levde i har de manliga konstnärerna inte målat.  

På väggarna finns inte bara bilder av kvinnorna, utan också ibland deras priser och namn. Anedia, Aplonia, Beronice, Cadia, Drauca, Fabia, Habenda, Ianuaria, Mola, Nais, Panta, Restituta, Scepsis och Victoria. 

Bortom romantiseringen av bordellerna kvarstår det faktum att fyra av fem prostituerade var slavar som såldes flera gånger om dagen, utan att själva tjäna något, alla pengar gick till bordellägarna. När slavinnorna var uttjänta kördes de i väg och nytt friskt kvinnokött ordnades åt kunderna. I den parodiska romanen Satyricon, skriven av Petronius, ssatirisk författare i kretsen kring kejsar Nero (som senare beordrade hans självmord), berättas ingående och lite putslustigt om de föga inbjudande stenbäddarna men de desto mer inbjudande kvinnorna.  

Poeten Horatius framhöll att det var enklare att köpa sex än att ha affärer med gifta kvinnor. Mer riskfritt och så slapp man ju dessutom att köpa grisen i säcken; de prostituerade var inte täckta som dåtidens kvinnor, utan nakna, så att en man kunde välja rätt vara och få valuta för pengarna.  

Horatius och Petronius är långtifrån de enda författare som skildrar romarrikets kvinnor. Den brittiska författaren Elodie Harper skriver i en storsäljande triologi deras öden. Den första heter Varglyan och berättar just om Lupanar och de slavinnor som såldes där. Även den italienska journalisten och författaren Annamaria Ghedina skildrar i sin bok ”Pompeji, en förbjuden historia” en prostituerad kvinnas liv och drömmar.  

Fascinationen för Pompeji märks överallt, som i brittiska BBC:s nya dokumentära tv-serie The New Dig som följer italienska arkeologer som gör spännande fynd med ny teknik. Den antika staden började grävas fram år 1748 men det var inte förrän 1863 som arkeologen Giuseppe Fiorelli kom på hur man skulle göra avgjutningar av kropparna som bevarats under askan. I dessa avgjutningar har forskare hittat benrester som gjort det möjligt att ta fram dna. Dee antaganden tidigare generationer forskare dragit visade sig i flera fall vara felaktiga. Personer man trott vara familjemedlemmar var inte alls släkt. Kroppar man trott vara kvinnliga var i själva verket män. Professor David Reich från Harvards Universitet säger i ett uttalande att resultaten är revolutionerande: 

– De här fynden motsäger vår antagande om traditionella könsroller och familjebildningar. 

En slutsats man inte säkert kan dra, menar de som invänder mot professor Reichs tolkning. Man ska minnas att kaos rådde vid vulkanutbrottet och människor lär ha sökt skydd i andras hem, omfamnat främlingar och dött intill obekanta, på flykt undan askregnet. Bilder, litteratur och andra välbevarade lämningar säger mer om hur människorna levde i Pompeji än vad deras dna gör.  

Just gamla skrifter och konstverk hjälper till att se kvinnorna, inte bara som offer, utan som aktörer. Eumachia, dotter till Lucius i den rika Eumacchi-släkten, var en gift kvinna och mor, men också arvtagare till Lucius förmögenhet med kakel- och keramikverksamhet. Förutom att vara affärskvinna var hon också prästinna och vid Forum lät hon uppföra en av stadens största byggnader, som hon tillägnade gudinnan Concordia. Fastighetsägaren och hyresvärden Julia Felix var en rik och inflytelserik kvinna. Vinhandlaren Vibia, liksom panthandlerskan Faustilla var andra kvinnor rom tog plats och verkade utanför hemmet 

Gamla målningar, som den på bageri-ägaren Terentius Neo och hans maka, visar paret med läsplattor och pennor i händerna. En bild som påminner om att fria kvinnor i välbärgade familjer fick utbilda sig. Men de antika konstverken visar också hur många av kvinnorna var påfallande mindre solbruna än männen, enligt forskarna ett bevis på att deras plats främst var i hemmet och att de vistades mycket mindre utomhus. Tämligen talande är namnet på Terentius Neos fru inte nämns. Hon beskrivs blott som hans hustru, rätt och slätt. Med penna i hand, men namnlös. Som kvinnor så ofta varit genom historien, även på gamla gravstenar. Birollsinnehavare även på sin sista viloplats. 

På detta tänker jag när jag lämnar Pompeji, denna stad som var på samma gång före sin tid och samtidigt i ett djupt ojämställt och ojämlikt samhälle. Allt tills Vesuvius våldsamma vrede förgjorde dem alla, hög som låg, kvinna som man och begravde dem under askan i årtusenden. 

Toppbild: Väggmålning av Afrodite som bildar fond i en av Pompejis trädgårdar.

***

Läs även: Flådigt direktspår till Pompeji

Läs även: Drinken som spred sig över hela världen