Äntligen hemma
Det var den 19 juni, 1999, i västra Maine. En av USA:s mest kända författare hade precis kört sin yngste son till flygplatsen, tagit en tupplur och var nu ute och gick sin dagliga promenad längs Route 5.
Lite längre bort girade en ljusblå skåpbil okontrollerat över vägen. En kvinna hade precis konstaterat att »där borta gick ju Stephen King« och uttryckt en förhoppning om att han inte skulle bli påkörd.
I skåpbilen satt byggarbetaren Bryan Smith. Hans rottweiler, Bullet (Smith hade en annan rottweiler hemma som hette Pistol), försökte stjäla kött från kylväskan i baksätet. Smith började bråka med hunden och höll inte längre koll på vägen.
I vägrenen, uppför en kulle, promenerade Stephen King. Han såg inte vad som kom emot honom förrän han hade en knapp sekund på sig att tänka att »jag kommer att bli påkörd av en skolbuss«.
När han kom till sans torkade han sig i ögonen och fångade upp en handfull blod. Hans underkropp satt inte längre på rätt plats utan verkade ha vridits om ett halvt varv. Bredvid honom på en sten satt Bryan Smith. Smith var 42 år och hade en käpp vilandes över benen. Han förklarade lugnt, nästan glättigt, att hjälp var på väg.
Smith hade en historia av trafikförseelser. Han berättade för polisen att han lämnat sin campingplats för att åka och »köpa några Mars«. När Stephen King fick höra om »några Mars« slog det honom att han nära nog blivit dödad av någon som hade kunnat vara en karaktär i en av hans egna romaner. Det var nästan kul. Nästan. För Kings ryggrad var bruten på åtta ställen. Knäskålen var spräckt, benet nedanför hade reducerats till »så många kulor i en socka«.
Den 19 juni 2000, efter exakt ett år av smärtsam rehabilitering, då författaren som skrivit mer än 50 romaner inte kunde sitta i tre kvart utan att det gjorde helvetesont, publicerade han en essä om olyckan. I The New Yorker. Det mäktiga magasinet vars fiktionsredaktör Deborah Treisman kan skapa en författarkarriär med ett enda ja. Mellan 1994 och i år har man publicerat sex noveller, och flera andra texter, av Stephen King. För någonstans mellan hans debut med rysaren »Carrie« 1974, som filmatiserats på nytt och nu går upp på svenska biografer, och 2000-talet, har stora delar av USA:s litterära etablissemang omfamnat den slaskstämplade skräckförfattaren.
När Stephen King skrev »Carrie« bodde han och hustrun Tabitha i ett mobilt hem i delstaten Maine. Han jobbade som lärare och i ett tvätteri, hon på Dunkin’ Donuts. De turades om med de två barnen och roterade varje månad vilka räkningar de måste betala för att ingenting skulle stängas av. King skrev i tvättstugan. En kväll fiskade Tabitha upp de fyra första sidorna av det som skulle bli »Carrie« ur papperskorgen. Det var en mörk historia om en mobbad high school-tjej med en religiös mamma och telekinetiska krafter. Tabitha, som King visste varken kan ljuga eller acceptera något hon inte gillar, sa: »Det här är ganska bra, fortsätt.«
Det var Stephen Kings fjärde roman, men den första som till slut blev antagen och publicerad. Förlaget Doubleday gav ett förskott på 2 500 dollar. Paret King satt uppe hela den natten och pratade om allt de skulle göra för den otroliga summan pengar, en konversation Stephen King beskriver »som en av de mest lustfyllda jag haft«.
»Carrie« sålde 13 000 exemplar som inbunden, men en miljon som pocket. Popularitet (eller pengar) var sedan dess aldrig ett problem för King, vars böcker i nuläget sålt runt 350 miljoner exemplar. Prestige lät däremot vänta på sig. Flera av recensionerna av »Carrie« sa »bra för sin genre«. Samtidigt bannlystes boken i många amerikanska skolor och King fick hatbrev som förbannade både hans ämnesval och dialoger av fula ord.
Debatten om Kings kvalitet pågår fortfarande. Få kallar King »litterär«. Sympatisörerna pratar om den »geniala historieberättaren« eller »ett skyddshelgon för böcker, berättelser och läsande«. Kritiker summerar King som »en adekvat nog verklighetsflykt om det är allt du är ute efter« eller »möjligtvis kul om du är femton«.
King är måhända bra på skräck, men det är ungefär som att vara bra på dart under ett vinter-OS, menar kritikerna. Men, som Stephen King själv skriver i »Danse Macabre«, sin populära guide till skräckberättelser: »vad som en gång åt, måste till slut ätas…«
Nyinspelat genombrott. Bioaktuella »Carrie« med Chloë Moretz och Julianne Moore, bygger på Stephen Kings roman från 1974.
Foto: Michael Gibson/SF
För Stephen King har blivit mer än bara en populär och känd författare. Han har blivit en ofrånkomlig del av den amerikanska kulturen. Böcker, filmer, miniserier, visst. Men han har också skapat en närvaro som är större än sina verk. Inte minst som skrivlärare. Jag läser inte Stephen King, men jag älskade »Att skriva« (Kings personliga handbok till författarskapet), är en vanlig kommentar bland aspirerande författare. Men framför allt har han gett liv åt en hel begreppsvärld. Hans universum har sipprat in i det kollektiva medvetandet. Den isolerade vintervistelsen på landet är »som Overlook Hotel«. En person som blir förförd och besatt av ett objekt har en »Christine«. Varje ilsken hund som ylar hotfullt från en amerikansk bakgård är »Cujo«. Med sitt författarskap har King förkroppsligat en hel källare full av rädslor, faror och tragik. Och det är denna närvaro, detta inflytande på kulturen, som litteraturetablissemanget inte längre kan förneka.
Själv definierar King skräck med en enda mening, det handlar om »ögonblicket då monstren tar dig«. Skräck bearbetar rädslan för döden. Och bra skräck verkar skrivas av personer som orkar känna exakt hur papperstunna väggarna faktiskt är mellan det du älskar och katastrofen.
När Stephen Kings egen tvååring tultade fram till vägen där lastbilarna körde, fick föräldrarna lyckligtvis fatt i ungen. Men i romanen »Jurkyrkogården«, som inspirerats av händelsen, slutade det annorlunda, och pappan, desperat av sorg, får tillgång till en indiangravplats där de döda får både nytt liv och ny personlighet. Jack Torrance, den alkoholiserade författaren som tar med familjen till Overlook Hotel i »Varsel« (»The Shining«), sprang ur Kings rädsla för den ilska han kunde känna mot sina barn (han har också skrivit självbiografiskt om sitt eget tidigare missbruk). För ondskan är familjär i Kings romaner. Nära. Och alla, även de onda, får vara riktiga människor.
Inte ens hunden Cujo började som monster. Tvärtom. Cujo var Båtsman. Lufsig. Barnkär. En trofast klumpeduns på hundra kilo som nästan lyckades galoppera i kapp en kanin och hamnade i ett hål med rabiessmittade fladdermöss. Det hade kunnat vara Båtsman. Hade kunnat hända Lassie. Men nu drabbade det Cujo och under sjukdomens inkubationstid uppstod den hund vi minns.
»… that dog bore only the slightest resemblance to the muddy, matted apparition slowly materilizing from the morning mist.«
The National Book Foundations uppgift är att främja storartat skrivande i USA. Varje år delar de ut en medalj för livstidsprestation, för »ett utmärkande bidrag till den amerikanska skrivkonsten«. På mottagarlistan finns nobelpristagare som Toni Morrison och Saul Bellow. Här finns Norman Mailer, Eudora Welty, Joan Didion och John Updike.
2003 gav institutionen sin medalj till en mycket stolt Stephen King.
Under galakvällen motiverades Kings utmärkelse med hans »förståelse för de rädslor som formar psyket hos Amerikas arbetarklass. Han kan rädslor.«
Många ansåg att rädslan det syftades på var bokbranschens egen: rädslan för ekonomisk ruin. Medaljen var ett slags tack till den minst dåliga av de bästsäljande författarna som trots allt försörjer en hel bransch.
Kritikern Harold Bloom kallade det »ett nytt lågvattenmärke i den chockerande processen att fördumma vårt kulturella liv«.
När Stephen King gav sitt tacktal – iklädd smoking och fluga i stället för sin vanliga t-shirt och jeans – nämnde han att det på galan fanns personer som nog tyckte att det var en extraordinärt bra och en extraordinärt dålig idé att ge honom priset, men att alla, oavsett vilket, var bröder och systrar i omsorgen för bra berättelser. Resten av talet var en kärleksförklaring till den enda kritiker han litar på: Tabitha.
King avslutade med att hoppas att alla skulle hitta något riktigt bra att läsa till kvällen.
Hans tal möttes av en stående ovation som inte ville ta slut.
Debatten om huruvida King har litterära kvaliteter poppar fortfarande upp. De mest intressanta insikterna kring Kings verk brukar dock i regel komma från författaren själv.
Författarens sent vunna status är lite som när Andy Dufresne i »Vårbedrift« visade att om man bara gräver där bakom planschen, år efter år, med sin lilla stenhammare, har man till slut den nyckel till frihet man behöver. För det är inte Stephen King som förändrats. Han gör vad han alltid har gjort. Skriver sidvändare. Unika oförglömliga sidvändare. Om och om igen.
Och vad hände med Bryan Smith då, som i juni 1999 körde på Stephen King med sin skåpbil? Jo han dog i sitt mobila hem i Maine av en oavsiktlig överdos av smärtstillande medel. Året efter olyckan. Samma dag som Stephen King fyllde 53. Vem orsakar någon ett år av smärta för att sedan dö på dennes födelsedag?
Så Stephen Kingskt. Likaså att författaren beklagade dödsfallet som »sorgligt«. Det enda han velat ha från Smith var »hans körkort«. Privat verkar skräckmästaren vara en rätt fridfull figur.
Fakta | Dubbelt aktuell
I Stephen Kings roman »22/11 1963« har en döende vän till engelskläraren Jake Epping hittat en port till det förflutna och ger Epping i uppdrag att förhindra mordet på John F. Kennedy. Albert Bonniers förlag ger ut boken på svenska den 22 november, på dagen 50 år sedan presidenten mördades.
»Carrie« i regi av Kimberly Peirce har svensk biopremiär den 29 november. Stephen Kings »22/11 1963« har just kommit ut på svenska i översättning av Boo Cassel på Albert Bonniers förlag.
