Apan ska rädda oss från biomörkret

Samma dag som en av filmhistoriens största kassasuccéer, »Sound of Music«, firar 40-årsjubileum förhandsvisas nya storfilmen »King Kong«, under stort hysch-hysch, för pressen på en biograf i Stockholm. De närvarande journalisterna får lämna ifrån sig sina mobiltelefoner, väskor rotas igenom och precis som vid flygets incheckningsdiskar ställs märkliga frågor. Inte om huruvida Bernt Ekelund på Expressen eller Jens Peterson på Aftonbladet har spetsiga föremål på sig, nej, de måste lova filmbolaget att de inte ämnar smuggla in inspelningsutrustning i kalsongerna.

Filmindustrin är en nervös bransch. De unga män, som i ur och skur bänkat sig i biografstolarna och utgjort en garant för filmens överlevnad på samma sätt som den medelålders kvinnan hållit litteraturen under armarna, sviker nämligen.

I USA skylls flykten från biograferna på ökad konsumtion av dvd och dataspel. Sverige, där biobesöken sjunkit för tredje året i rad, visar samma mönster. Försäljningen och uthyrningen av dvd och dataspel omsätter var för sig lika mycket eller mer än den totala svenska biomarknaden. Även om biografintäkterna endast står för en dryg tredjedel av en films totala intäkter är vita duken fortfarande viktig. Biopremiären är oersättlig som marknadsförare, ett skyltfönster att exponera varan i oavsett om kunden väljer att se filmen vid senare tillfälle i ett annat format.

Det finns fler anledningar till att i första hand unga män, men även kvinnor, väljer bort bion.

Såväl publiken som bedömare utanför branschen säger att det är filmernas fel. Det produceras helt enkelt för dåliga eller »fel« filmer för målgruppen. Det vill filmindustrin höra talas lika lite om som skivindustrin vill veta att de producerar osäljbara cd-skivor.

Underhållningsbranschen pratar hellre på att prata med stora bokstäver om den illegala nedladdningen i väntan på att den legala nedladdningen ska få fäste.

Mastodontproduktionen »King Kong« utgör den yttersta spjutspetsen i det pågående kriget om biobesökarna. Originalet kom 1933, mitt under depressionen. Sedan har det gjorts ett antal varianter på temat, en moderniserad version gjordes 1976 och den gången klättrade »King Kong« upp i det nybyggda World Trade Center i stället för Empire State Building, som var vägs ände i originalversionen.

Den nya filmen utspelar sig på 30-talet och det är svårt att låta bli att tolka in allt från den rådande världsordningen, filmindustrins eget ödesdrama och regissören Peter Jacksons själsliv i den tre timmar långa historien. Hans resa från ­nyzeeländsk b-filmsskräckregissör till Holly­woods guldgosse har sin motsvarighet i »King Kong«. Här finns en b-filmsregissör som vinner snabb ära och berömmelse i och med fångandet av jättegorillan men förlorar sin själ.

»King Kong« rymmer åtskilliga sidokommentarer om filmens förhållande till konst och kommers. En av regissörens assistenter säger i en av slutscenerna om sin chef: »Han har en osviklig förmåga att förstöra allt han älskar«.

Alltmedan filmens budget svällde under den datorstinna postproduktionen för att slutligen landa på drygt 200 miljoner dollar – ett belopp motsvarande produktionskostnaderna för 100 svenska långfilmer – krympte regissören. Peter Jackson gick ner nästan 20 kilo under inspelningen och var nu på alla plan en liten figur jämfört med sin skapelse.

Efter de osannolika framgångarna med »Sagan om Ringen« var Jackson mycket disponerad att identifiera sig med »King Kongs« undertext. Detta att sikta mot trädtopparna och nå himlen för att sedan undra hur det monster som skapats ska hanteras. Det rapporteras att Jackson, förutom att han fick fria händer att göra filmen, lyfte ett gage på 20 miljoner dollar och dessutom har 20 procent på filmens intäkter. Folk blir galna för mindre.

»King Kong« illustrerar Peter Jacksons, Hollywoods och hela filmbranschens
dilemma. Hollywoodmonstret är en penningmaskin som kräver allt större insatser för att ge utdelning. Receptet för att få hjulen att snurra snabbare lyder hårdlansering av färre produkter som ska generera ännu större intäkter. »Sagan om Ringen« och »Harry Potter« är marknadsföringsframgångar som branschen nu hoppas ska upprepas.

Men om varningssignalerna rörande publikens ändrade demografi stämmer, är det då verkligen »King Kong« dagens biobesökare vill ha? Vilken status har biografen bland dagens unga?

Mattias Nohrborg, Triangelfilms vd och talesman för det konsortium som köpte SandrewMetronomes biografkedja, vilken nu relanseras under namnet Astoria Cinemas, ser inte någon annalkande filmkris.

– Vi tror, vi gissar, men vi vet inte riktigt var olika publikkategorier befinner sig eller vilka grupper vi tappar. För att få de rätta proportionerna ligger vi långt över 1992– 93 års katastrofsiffror.

»Katastrofsiffrorna« syftar på när TV 4 och ytterligare ett antal tv-kanaler plötsligt fanns tillgängliga och biograferna gapade lika tomma som de gjorde vid televisionens genombrott i början av 60-talet. Men bion repar ständigt mod, bara för att utsättas för nya attacker. Ett av morgondagens hot mot både biografen och videobutiken är nedladdningstjänsten Video On Demand. Man räknar med att denna legala nedladdning exploderar inom ett, högst två år.

Nohrborg ignorerar inte de nya formaten eller förnekar filmbranschens röda siffror men han menar att talet om biografens död är något media får stå för.

– Vi måste självklart vara vaksamma på allt det nya. Vi slåss om människornas tid. Men i stället för att sitta och beklaga oss måste vi skärpa oss, förbättra oss. Biorummet är så unikt och genuint att får man väl in publiken där så stannar de. Under förutsättningen att vi kan ge stora upplevelser i filmerna och i rummet.

Mattias Nohrborgs Triangelfilm har de senaste tio åren, tillsammans med Folkets Bio, varit en garant för att svenska folket får se annat än Hollywoodprodukter på biograferna. Nu sitter Nohrborg i ledningen för en biografkedja där han förväntas lansera »King Kong« med minst samma angelägenhetsgrad som han marknadsför fransk, tysk, kinesisk och svensk film. En måhända frustrerande situation för film­älskaren Nohrborg, som en gång startade Triangelfilm för att han och hans kompisar blev förbannade på att de etablerade importörerna inte tog in Peter Greenaways och Fellinis senaste filmer.

– Hela tanken med köpet av Sandrews biografer var att värna kvalitet, bredd och mångfald. Tack vare den konkurrens som nu finns är detta garanterat. Hade SF fått köpa Sandrews hade vi haft en monopolsituation och ett kasst filmklimat i Sverige. Det är lättare för oss att köra upp franska »Mustaschen«, engelska »Family Stone« och Björn Runges »Mun mot mun« med den ekonomiska trygghet »King Kong« ger.

»King Kong« går »bara« upp i 80–90 kopior, amerikanska storfilmer spräcker annars 100-kopiorsvallen med marginal, bombmattor som obstruerar möjligheterna för den kvalitetsfilm som just Triangelfilm jobbat så hårt för genom åren. Men Nohrborg vill inte höra på det örat.

– Går »Sagan om Ringen« bra, går även andra filmer bra. När vi slåss om att få publiken till biograferna så är storfilmernas spinn off-effekter viktiga. Återigen, om biorummet och sammanhanget fungerar tycker folk det är lattjolajban att gå på film och återkommer.

Mattias Nohrborgs övertygelse om biografen som en betydelsebärande del i det offentliga rummet är inte bara vackert tal. Astoria Cinemas öppnar hösten 2006 ett nytt biografkomplex i Stockholmsförorten Nacka.

Men det är fortfarande »King Kong« med hjälp av kommande Walt Disney-äventyret »Narnia« som ses som räddarna i nöden. Och för att komplicera bilden ytterligare så är svensk filmproduktion i behov av att biograferna går bra. Det så kallade filmstödet baseras bland annat på biointäkterna. Så om »King Kong« blir en hejdundrande succé kan den ludna besten på ett konkret vis hjälpa svensk film. Om den där­emot floppar på bio men säljer som smör på dvd får svensk filmproduktion inte en krona.