Är arvet efter Lars Norén en serietidning på Dramaten?

Det är bara tre år sedan Lars Norén avled men när jag en kall decemberkväll står utanför Dramatens Lilla scen känns han mycket avlägsen. När Norén ännu var i livet undrade många i kön om de skulle möta sig själva i den nya pjäsen, för under en period innehöll pjäserna anspelningar på lätt igenkännbara knegare i kultursvängen. Att bli förlöjligad av Norén var att adlas i 90-talets Stockholm.  

Nu återvänder vi för att inspektera arvet. Håller Norén? Bevisen omfattar scener ur fyra pjäser. Den första, Hebriana var en tv-pjäs, regisserad av Bo Widerberg 1990. Författare och regissör hämtade bägge näring amerikansk psykologisk teater med Eugene O'Neill och Edward Albee som största namn.  

1997 kom Så enkel är kärleken där redan titeln signaler sarkasmen. Fortfarande märks inflytandet från amerikansk dramatik men det är redan klassisk Norén - hemska, hemskt roliga, hemskt otroliga gräl när människor bryter samman kring middagsbordet. 

Därefter kommer två scener ur 3.31.93, ett av Noréns verk med sifferkombinationer som namn.  Pjäsen var vid premiären 2013 mer än fyra timmar lång med scenen fyllt av bråte och människor, som en holländsk 1600-tals målning. Kronologin var upplöst. Människor i livets alla situationer existerade samtidigt. Det var dramatik byggd på snapshots. 

Den sista pjäsen, Andante, hade urpremiär på Dramaten 2019 och jag minns den som ett besök i en annan värld, vid dödens gränsstation. Visst fanns där influenser från Beckett men Norén hade utvecklat en helt egen lyrisk dramatik i vilken människorna är fragment på väg att försvinna. 

Nu är dessa helt olika texter hopsatta till en rapsodi över vad Lars Norén åstadkom. Mannen bakom är Magnus Öhrn, regissör och konstnär, som har närmare till Berlins högljudda, skruvade avant-garde än till Dramatens tradition av ordets teater.  

Jag ser föreställningen med känslan av att vi i salongen är eftervärlden som ska granska om Noréns verk ännu håller. Norén ändrade stil fler gånger, med åren blev dramaturgin mindre viktig, skådespelarna spelade fram ett känsloläge snarare än en handling. Håller det? 

När de scenerna från de olika pjäserna avlöser varandra känner jag igen vissa, andra minns jag inte. Markus Öhrn använder samma formspråk på alla. Skådespelarna bär masker och talar i mikrofoner med förvrängda röster. Maskerna, gjorda av av Nathalie Pujol med stora ögon och målade munnar påminner om den tecknade serien Fritz the Cat från 60-talet. Groteskt är bara förnamnet.  

Bäst fungerar det i Så enkel är kärleken som handlar om teater. Två skådespelare har just haft premiär på Edward Albees berömda pjäs Vem är rädd för Virginia Woolf och tar med två kolleger hem för en efterfest som urartar precis som i Albees pjäs (som Norén själv satte upp).  

Det är klassisk Norén: grälen, svängningarna och de absurda replikerna som får oss att skratta fastän vi inte vill. Skådespelarna, som i Öhrns andra avsnitt är reducerade till groteska figurer, blommar ut och är sanslöst roliga. Rakel Benér Gajdusek får nog finna sig i att framöver förknippas med sitt sanslösa framträdande där hon knullar allt som inte rör sig. 

De andra scenerna berör mig knappt. Jag lämnar jag föreställningen imponerad av den konsekventa satsningen men besviken på resultatet. Det är som att se Noréns texter regisserade av Alice i Underlandets Nationalscen. Skrikigt, överdrivet. Allt är en bild av en missuppfattning. Norén är värd ett bättre öde. Respekt helt enkelt. Det gäller att lyssna till hur texten andas. Han skrev ordets teater och vill man föra hans dramatik åt något nytt håll ligger poesin närmare än serieteckningen.  

***

Läs även: December är skuldkänslans månad

Läs även: Nej, kulturen är inte utrotningshotad