Är det osvenskt att respektera sin mamma?
Två saker som invandringen kan bidra med: vördnad för de äldre och respekten för ens mamma.
Toppbild: TT / Anders Wiklund
När Granit Rushiti, 22, häromveckan fick en guldbagge för sin roll i filmen Jag är Zlatan, tackade han från scenen:
”Den första jag vill tacka är Gud, för denna möjlighet och detta pris. Sedan vill jag tacka min familj, speciellt min mamma. Jag älskar dig mamma. Jag längtar tills jag är hemma, pussar dig på pannan och ger dig det här priset.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vill man inte bara brodera det där sista i korsstygn och hänga upp på väggen? Att en 22-årig fotbollskille öppet pratar om Gud, som om Gud självklart finns, är en sak. Men att han dessutom talar så innerligt om sin mamma inför hela den glittrande galapubliken, är ju bara vansinnigt… osvenskt?
Om det nu fortfarande går att säga så. För Sverige har blivit mångkulturellt de senaste två decennierna, och man kan på goda grunder anta att det numera finns en ansenlig mängd infödda unga svenskar som likt Granit Rushiti öppet dyrkar sina mödrar på ett oförblommerat vis. Som italienare.
Man kan också anta att dessa på sikt kan ha ett gott inflytande över den gamla svenska, individualistiska återhållsamheten inför mammor – den som aldrig skulle drömma om att utbrista ”jag längtar efter att pussa din panna” inför en multiarena fullsatt med gräddan i svensk filmindustri.
Denna odelat positiva effekt av invandringen får mig osökt att tänka på en annan svensk attityd som skulle må bra av lite omstöpning. Nämligen den svenska rationalistiska synen på gamla människor som omodernt, onyttigt mög. I World Values Survey rankar Sverige sina åldringars sociala position som näst lägst i världen, enligt Bi Puranen. Här gillar vi sedan modernitetens intåg allt som är ungt, ljust och fräscht – och rynkar på näsan åt det som är åldrat och bedagat.
Men det mullrar i fyrtio- och femtiotalisternas led. Alldeles oavsett influenser från personer som Granit Rushiti – jag föreställer mig att han skulle pussa även sin mormors panna med samma respekt – pågår i Sverige en omvärdering av äldre.
Nyligen har två nya tv-program lanserats av public service, dels Studio 65, som diskuterar åldrande, dels dokusåpan Hotell Romantik i vilket pilska 65-plussare letar partners på ett hotell i schweiziska Alperna. Bägge programmen lanserar en bild av äldre som snarast tonårslika, och definitivt yngre och fräschare, än vad folk tror.
Sådant opinionsarbete kan nog förändra bilden av äldre, men det förändrar inte det svenska grundproblemet – att bara ungdom och fräschör ger status. Jag skulle önska att ålder och erfarenhet, årsrikedom säger vissa, hade hög status utan att en 75-åring behöver vara lika piffig, slank och snygg som Amelia Adamo.
Hoppingivande i detta avseende var skådespelerskan Marie Göranzons gästspel i Carina Bergfeldts talkshow i förra veckan. Visst ser Göranzon, 80, bra ut och visst är hon pigg, men det var inget som behövde ältas och framhållas. Det var hennes personlighet som var bländande. Hon fick både personerna i rutan, och oss framför den, att oavbrutet frusta av skratt, genom sin komiska tajming.
Hennes tre medgäster var alla unga och fräscha, men bredvid Göranzon förvandlades de till tapetblommor. Hon visade att äldst äger, i kraft av sin pondus, professionalitet och skicklighet. Vore jag SVT-chef skulle jag bums erbjuda Göranzon en egen show.
Men än så länge är jag kulturredaktör på Fokus och allt jag kan göra är att utropa: ”Tack Marie Göranzon, för att du visade hur man får människor att glömma det där med ålder. Jag älskar dig. Jag vill pussa din panna.”
***
