Är Sverigedemokraterna verkligen konservativa?

Statsministern Fredrik Reinfeldt (M) resonerade åtminstone stundom konservativt. Han ville värna de sociala skyddsnäten eftersom de med tiden hade visat sig värdefulla för samhället. Arbetslinjen hade också en konservativ prägel, det nya ”arbetarpartiet” Moderaternas betoning av flit ekade av luthersk strävan och skötsamhet. Tiden var mogen för samkönade äktenskap och rörande migrationen bad Reinfeldt svenskarna att öppna våra hjärtan, en vädjan till en solidarisk tradition, men också i vetskap om invandrares historiska betydelse för riket. Åtminstone den sista bedömningen är det många som ställer sig tveksamma till och där i ligger den konservatives utmaning, att avgöra vad som är värt att bevara.

Antologin “Konservatismer” närmar sig något mångtydigt som många vidhåller är mer en hållning än en ideologi. Vanligtvis nämns ”konservatismens fader”, 1700-talsfilosofen Edmund Burke, som dess upphovsman med sin idé om att ett samhälles traditioner och institutioner förkroppsligar den vishet som vuxit till över generationer.

Det resonemanget fanns redan under antiken. Platons idealstat, teorin om den perfekta samhällsformen, kan betraktas som den första utopin, men han insåg också att sinnenas värld är en föränderlig plats där allting skiftar. Det var därför han betraktade ”medborgarstater”, republiker som balanserade olika intressen i jämvikt, som de mest stabila. “Esto”, “låt det gälla”, var Aristoteles princip om det hävdvunna som källan till kunskapen, ett sätt att mildra förnuftets svaghet för radikala idéer utan förankring i erfarenheten.

Antikens filosofers uppfattning levde vidare i medeltidens Europa. Ståndssamhället där kungens, aristokratins, prästerskapets, bönders och borgares intressen vägs mot varandra var en konstitution av maktdelning och balanser. Medeltidens samhällen bygger på legalitet, “land skall med lag byggas”, som det står skrivet i våra gamla landskapslagar. Rättskällan är Bibeln och inte minst “naturrätten”, lagar som stiftas utifrån vad man över tid lärt sig om människans bristfälliga natur.

Det är först på 1500- och 1600-talet som enväldet blir legio, då i form av monarkins förmåga att ansamla makt och som i protestantiska Sverige underställa kyrkan staten och beskatta adeln. Tänkare som Thomas Hobbes försvarade en sådan ordning efter att ha bevittnat den svåra nöd en svag centralmakt ledde till under det blodiga engelska inbördeskriget. Senare kommer den absoluta makten att utgå från folksuveräniteten i demokratier eller diktaturernas despoter. Den medeltida uppfattningen om lagen som en evig rätt åsidosattes.

Enligt Burke tolkar vi den eviga rätten vartefter historien förlöper och samhället utvecklas, medan senare konservativ kritiker som Leo Strauss varnade för att det förhållningssättet leder till relativism. Givetvis finns det traditioner som barnäktenskap eller människooffer som alltid varit förkastliga oavsett hävd. Den svenska högerns “grand old man”, historikern Tage Lindbom, ansåg influerad av René Guénon att en tidlös visdom är samma kärna i alla religiösa traditioner, en gudomlig ordning som människan ska leva efter i stället för att manipulera världen efter eget huvud.

Joseph de Maistre skiljde mellan den rätt som skrivs i lagboken och den som är inristad människors hjärtan. Lagar kan ändras, men måste relatera till det rättsmedvetande som medborgarna faktiskt har. Med en stark gemenskap kommer man långt, växande lagsamlingar är ett tecken på att ett samhälles kultur är döende.

I vår tid betecknas de framgångsrika populistiska rörelserna ofta som ”konservativa”. Att de är reaktioner på att makten fjärmat sig från människors uppfattningar är ett rimligt antagande. I Sverige, Tyskland, Frankrike, USA och annorstädes tycks de utgöra en folklig protest mot den globalisering som underminerat nationalstaterna som sociala kit och inte minst mot invandringen.

Svenska konservativa har under 1900-talet varit upptagna med att försöka förhindra Socialdemokraterna från att socialisera samhället, från apoteksmonopolet till löntagarfonderna. En lantlig konservativ tradition från Erik Gustaf Geijers ideal ”odalmannen”, den självägande bonden som i folklig mening tagit politisk form av Bondeförbundet och Centerpartiet. I dag kanaliseras den genom Sverigedemokraterna.

Men hur förhåller sig sverigedemokrater till de eviga värdena? Dan Korn, rabbin och Bulletins avgående chefredaktör, skisserar en sekulär konservatism, att precis som det framgår i Bibeln så kan också hedningen vara hederlig och följa en moralisk ordning utan att vara troende så länge den ordningen lever vidare i folkdjupets rättsmedvetande. 

Kanske handlar det om karaktärsodling. Historikern Mårten Ericson beskriver dygdetiken under medeltiden, hur människor förväntades eftersträva att bli bättre i enlighet med vissa egenskaper, som mod eller måttlighet. Anders Björck nämner skötsamhet och bildning som dygder som också förankrar svensk konservatism i den djupare eviga traditionen. Historielösheten är vår värsta last, det är den som gör att vi tappar förmågan att förstå vad det är som är värt att bevara och utveckla. ”Ett särintresse”, sa Reinfeldt och så försummades försvaret när vi inte längre hade grepp om vad vi måste försvara.

***

Läs även: Den prydlige schweizarens mysterier lockar fortfarande 

Läs även: Angela Merkels memoarer – en dinosauries revansch