Är transvården ett stort experiment?
P1-dokumentären ”Att ångra det oåterkalleliga” får en att undra om transvården är ett stort experiment.
Toppbild: Mark Lennihan / AP
Emelie Köhler var en grabbig pojkflicka under sin uppväxt, hon gillade motorcross. Barndomen var bra, enligt henne själv. Det var i tonåren som det blev besvärligt att inte omfamna den konventionella feminina identiteten. I gymnasiet tjatade hennes pojkvän på henne att bli ”ännu mer som en tjej”, trots att hon redan hade långt hår och smink.
I dokumentären Att ångra det oåterkalleliga som nyligen sändes i P1 berättar en vuxen Emelie hur hon väntade på att den där ”naturliga kvinnligheten” som hon såg hos sina jämnåriga skulle komma också till henne. Väntan var förgäves. Genom en aktivist fick hon upp ögonen för transrörelsen. Hon bytte namn, blev ”hen” och uppsökte som 21-åring vården. Emelie fick en könsdysfori-diagnos, men tvekade inför hormonbehandlingar och kirurgiska ingrepp. Till slut lät hon ändå ta bort brösten och självbehandlade med testosteron så att hon blev kille. I dag önskar hon att någon hade satt stopp.
Samma ambivalens hade Juni, 28, genom hela processen mot diagnosen könsdysfori. ”Hade jag fått hjälp att hantera mitt självhat hade jag aldrig stått här med konsekvenserna och ångrat vad jag gjort med min kropp”, säger hon till Aleksa Lundberg, som gjort dokumentären. Lundberg har själv skrivit en bok om hur hon föddes som pojke men sedan könskorrigerades till kvinna. För knappt två år sedan konstaterade hon i en tv-intervju att hon ångrat sig och numera ser sig som en homosexuell man.
Biverkningarna av hormonbehandlingar är flera. Juni fick migrän, acne, klimakteriebesvär och depression. I dag är hon arg på vården, som inte fångade upp hennes vacklan. Det har i alla tider fötts människor som haft mångtydig eller svårmallad könsidentitet. Nu är det lättare än någonsin att få behandling. Kanske för lätt. För vissa blir den ett försök att bota ångest och förvirring som hör tonåren till och som skulle gått över. Effekterna, eller skadorna, beroende på hur man ser det, är irreversibla. Förvärvad skäggväxt och mansröst går inte att trolla bort om man ångrar sig. Bortopererade bröst kan inte amma. Det finns inga långtidsstudier på effekterna av att ge stopphormoner till minderåriga.
Ökningen av antalet personer med könsdysfori har det senaste decenniet varit dramatisk, och störst bland unga flickor. Överrepresenterade är också personer på autismspektrat. Allt detta har tidigare uppmärksammats av SVT:s Uppdrag granskning. I takt med att vittnesmålen blir fler (tidig var Marcus Lindeens sevärda dokumentära drama Ångrarna från 2006, som finns på Youtube) blir det omöjligt att värja sig för frågan om huruvida det som pågår är ett storskaligt experiment från vårdens sida. Har konsekvensanalyser gjorts? Hur vågar ansvariga läkare chansa med så unga patienter, utan att ha gedigen forskning i ryggen?
När man lyssnar på Att ångra det oåterkalleliga börjar man undra om en del av dem som får diagnosen könsdysfori snarare upplever att deras könsroll är för trång. Idealen som råder bland tonårstjejer och killar i dag är extrema, de ska se ut som Barbie- eller Ken-dockor. Den som är pojkflicka – eller flickpojke – får svårt att identifiera sig. Men är lösningen för alla att byta kön? Kanske är vissa av dessa unga rätt och slätt homosexuella?
Debattörer som varit kritiska i transfrågan, har ofta avfärdats som transfobiska. Men även om könskorrigering är bra och rätt för en del, är det svårt att dribbla bort vad Emelie Köhler påpekar i slutet av dokumentären, att transvården bygger på ”teorier, det är ingenting som har vetenskaplig grund.”
***
