Årets Nobelpristagare är värd att läsa – trots Akademien
Svenska Akademien tycks bli försiktigare för vart år. Men Han Kang är mer spännande än prisutdelarna och väl värd att läsa.
Toppbild: AP
Vad ska man tycka om årets Nobelpris i litteratur? Rent spontant känner jag för att göra som min barndomshjälte Putte Koch: tända en cigarr, gardera med kryss och tänka på nästa säsong.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Möjligen tycker jag lite synd om årets Nobelpristagare som hade varit värd att få priset av en mer intressant Akademi än den nuvarande som mest liknar jämställdhetskommittén på en HR-avdelning. Det är faktiskt lätt att glömma när motiveringen läses upp, men litteratur har något med känslor att göra. En god bok tar dig till ett ställe där du inte varit och det klarar Han Kang. Akademin däremot tar dig till en kompromiss. Man får hoppas att åtminstone några ledamöter verkligen älskar Han Kangs verk och inte bara har följt PK-mallen för priskommittéer:
- Eftersom det var en man förra året ska det vara en kvinna i år.
- Eftersom det var en poet eller dramatiker förra året ska det vara en romanförfattare i år.
- Eftersom vi inte någonsin vill ha bråk måste pristagaren komma från ett land som det inte bråkas om i FN, EU eller Kennelklubben.
- Eftersom många författare tyvärr deltar i offentliga meningsutbyten bör pristagaren uteslutande vara engagerad i frågor som är OK att debattera. (Marxisten Harold Pinter var OK, nationalisten Peter Handke problematisk, Ernaux mitt emellan – alla är läsvärda).
Jag vet inte hur många som blev kvar på korta listan efter att ledamöterna kontrollerat kandidaternas oförvitlighet men lite synd är det när media utpekar pristagaren som en kompromiss. Han Kang har under tre decennier skrivit i olika genrer och även de som i likhet med mig själv bara snabbläddrat i hennes texter upptäcker att hon är en driven författare, värd att läsas utan att först passera genom Akademiens kompromissmaskin.
Av Han Kangs verk hade jag enbart kommit i närkontakt med Vegetarianen som filmatiserades för mer än 10 år sedan och nådde en västerländsk publik via Sundancefestivalen. Filmen dök upp på tv:n i ett amerikanskt hotell och jag visste inte vad jag såg, bara att det först var absurt och roligt, sedan absurt och tragiskt. En hemmafru genomför ett privatuppror med ett stilla raseri som kändes genom tv-rutan. Hon bestämmer sig plötsligt för att bli vegetarian och det ena steget leder till det andra. Maken blir förbryllad, hennes far rasande. Det absurda upproret möts av allt våldsammare reaktioner. Ja, hon förflyttar sig nästan ur mänsklighetens gemenskap och drömmer till slut om att genom självsvält förvandla sig till en växt. Kroppen får sår och blåmärken, skönheten försvinner, hon blir onåbar. Inte ens hennes svåger som gör en bisarr videoinstallation med henne kan följa med på resan ur det mänskliga. Våldsamhet, sexuell besatthet och galenskap gör denna berättelse, som börjar som en feelgood-satir (om än lite plågsam för feminister) men slutar i mörker, till en grym skröna som knappt går att glömma. Definitivt inte en bok skriven av någon vän av kompromisser.
Han Kangs senare böcker (det är snart 20 år sedan genombrottet med Vegetarianen) är ännu mörkare och ur sydkoreanskt perspektiv mer politiska. Hon har i skrivit om ytterst våldsamma passager i sydkoreansk efterkrigshistoria, t ex Jag tar inte farväl om Jeju upproret 1948–49 som innebar att över tiotusen människor mördades och ännu fler flydde till Japan. En del av Sydkoreas efterkrigshistoria som ledande politiker helst velat glömma men som Han Kang väckt till liv i sin bok.
Men är hon värdig Nobelpriset? Tittar man på andra författare som belönats relativt unga är svaret inte givet. Kazuo Ishiguros roman Återstoden av dagen lever kvar, till stor del på grund av filmatiseringen, hans andra romaner har försvunnit i floden av litteratur. Samma sak riskerar att hända med Han Kang men Vegetarianen gör att jag tänker ge hennes andra böcker en chans.
Dock misstänker jag att Svenska Akademiens nyfunna korrekthet gör att valen för var år kommer att väcka allt mindre intresse. Att priset ges till Han Kang har mötts av artiga men svala reaktioner i europeiska media. Svenska Akademien är visserligen inte längre skandaliserad men dess försiktighet gör den kraftlös. Utskicket innan Nobelpriset från Akademien gällde visst att dela ut gratisböcker i skolorna. Ett helt OK beslut, men knappast upphetsande. Detsamma kan sägas om priset. Kul att priset finns, men det är inte så viktigt att det är värt att bråka om. Den spännande kulturen uppstår inte kring Svenska Akademien.
För några år sedan såg somliga ledamöter ut att vilja försvinna framför kamerorna. Nu är de på väg att lyckas, kanske för gott. Konsekvent tillämpat snusförnuft gör att det snart bara återstår en litteraturintresserad Rotary Club med ovanligt bra bibliotek i Gamla Stan.
***
