Aris Fioretos spräcker kleinflaskan
I Aris Fioretos betraktelse Solar plexus vill han få orden att kännas som kött, men Klara Klingspor läser en växtätande snarare är karnivor litteratur.
Bild: Henrik Lundell
Följer du kleinflaskans yta kommer du tillbaka till samma plats fast spegelvänt. Dess inre och yttre är ett och samma. Men likafullt varken eller. Att minnas det oupplevda, så som hågkomster absorberade ur fiktionsprosan tillfogar läsaren ett aldrig inträffat förflutet, det är kleinflaskans lärdom.
I Aris Fioretos Solar plexus: Om en författare och hans kropp står konstruktionen modell för en önskan att ”få ord att kännas som kött gör”. Karnivor litteratur, tänker jag, och anar svåra mimetiska begär. Intentionen är lika enkel som tekniskt omedgörlig och bär på hot om övergödning och förruttnelse – jag ser således fram emot den utlovade förvandlingen, föreställer mig hur en språkets impasto ska välla upp sina massiv ur boksidan. Gärna lukta.
Aris Fioretos – Solar plexus: Om en författare och hans kropp
Norstedts
Men suckulenta texturer dröjer, i stället dominerar den atletiska askes som blivit Fioretos kännetecken. Och den är växtätande. Det hindrar inte Solar plexus från att söka sinnesnärvarons upprinnelse i pulpösa temata – åtrå, hunger och elektricitet – samt i tre lika tuggiga motton vilka författaren fann skrivna på väggen i konstnären Lucian Freuds ateljé: urgent, subtle, concise (angelägen, känslig, koncis). Förgrenade mellan poetik, badkarsexeges och drömskt distanserad jaginspektion är betraktelserna rationella utan att för den skull vara förnuftsmässigt åtkomliga.
Francis Bacon målade en gång ett dubbelporträtt av Lucian Freud och den gemensamma vännen och kollegan Frank Auerbach. De två halvligger obekvämt arrangerade i varsin fåtölj. Båda är nakna på underkroppen. Till hälften blottade. Kanske är det denna semiprimitiva idé Fioretos vill åt i badkarets metaforiska och elementära funktion när ”kroppen virvlar in i sitt eget inre likt vattnet när proppen dras ur ett badkar”.
Ty allt av betydelse utgår från badkar. Badkar och magtrakt. Behållarna härbärgerar synonym motsägelse i ett slags vattenbegängelsens havandeskap. ”Så länge det finns badkar lönar det sig att leva” heter det i ett citat hämtat från Cesare Pavese och jag konstaterar att mitt avståndstagande gentemot badkarsbad inte bara markerar karaktärsbrister utan därtill konstnärlig underutveckling. För det handlar om utveckling.
Till och med ett koncentrerat svälttillstånd återges med svällande framåtskridande sentiment där befintlighetsupplevelsen växer genom kroppskrympning och i processen gjuter ett universellt kommunikationsverktyg: ”Om litteraturen skall tjäna som egen kunskapsform gäller det, tror jag, att hantera en sådan tid, och en sådan närvaro, med det enda som inte kan tas ifrån en: känslighet.”
Är det sant? Vem vet. Kanske om man med känslighet menar observans, intresse. Det kan mycket väl vara den vakenheten som givit reflektionsprosan verkan av en thriller, rafflande med sådan energi att jag halvvägs in i boken vill uppfinna begreppet spänningstänkande. Här finns inget av den hårda kontroll över ämne och form som ibland får Fioretos romanberättande att påminna om en kvistig kärleksrelation där parterna älskar men inte uthärdar varandra.
När Kafka skrev att ”världen kommer att uppenbara sig för dig och låta sig avslöjas av dig, den kan inget annat, den kommer att vrida sig i extas inför dina ögon” visste han att endast den självupptagna och ensamma förmår formulera något allmängiltigt, endast den som försvunnit djupt in i sitt jag kan säga något om världen. I Solar plexus värld uppenbaras aldrig hur ord blir kött och jag bara gissa att det är uppenbarandet.
Den vetskapen räcker långt även om den spräcker kleinflaskan.
***
