Arken är klar, låt floden komma
Jesus var snickare. Ola Salo var prästson. Båda ville de bygga något som skulle ta människor bort från likgiltigheten.
Den fjortonårige Ola, född Svensson, från Rottne utanför Växjö, såg tecken överallt. Världen var på väg åt helt fel håll. Det var tidigt 1990-tal och ingen musikjournalist pratade längre om psykedelisk funk eller The Doors. Allt som betydde något för prästsonen och hans vänner hade blivit omodernt.
»Don’t you know I am the pure lamb? / Ready for sacrifice«, sjöng fjortonåringen i låten »The Lamb« medan han klamrade sig fast vid fötterna på den lidande Jesus i en hemmainspelad video. Storhetsvansinne brukar premieras inom popkulturen. Men detta messiaskomplex var så djupt och oironiskt. Den stora världen var inte redo. I Växjö skulle man länge skratta åt bandet från Rottne två mil bort.
Den som snickrar sin livbåt långt ifrån alla vattendrag blir utskrattad till en början. Rottnebandet fick svälja och bita ihop. De visste att den stora floden en dag skulle komma.
Och byggandet fortsatte, i tysthet. Det här var inte den första arken men den skulle vara större än de tidigare. Tanken var att den skulle omfatta en hel generation.
Låt de döda begrava de döda, sa Jesus. The Arks vision var bara en förlängning av den uppmaningen. Deras musik bar på löften för dem som drömde. Någonstans fanns en tillvaro bortom den svala distansen som predikades av de ironiska förkunnarna i innerstadspressen. Någonstans fanns oändlig rymd, oändlig mening, oändlig dimension. Och allt detta skulle arken rymma.
Jag var sjutton år när det hände. Det var i Kungsträdgården en regnig septembersöndag. Ola, ännu inte Salo, hade klättrat högst upp på en högtalare, slitit av sig sin skjorta och stod nu halvnaken och genomsvettig inför publiken. Den här mannen, tänkte jag, kommer jag att följa. Det han tror på, kommer jag att tro på.
Vi var plågsamt få den där eftermiddagen. Vi var inte fler än femton personer framför den stora scenen snett nedanför Jakobs kyrka. Vi var få, men vi tillhörde inte längre de döda.
Jag har fler än tre gånger varit en Petrus. Jag har förnekat The Ark. Jag har fnissat när någon hittat deras skivor i min bokhylla, jag har ryckt på axlarna och tillkämpat oberört försökt förklara att det där bandet, ja, dem övergav jag för många år sedan. Givetvis är det inte sant. Antingen är man inne i arken eller utanför.
Men snart finns inte The Ark längre. Bygget är färdigt, farkosten redo.
Jag gissar att det betyder att vi lever i den yttersta tiden. Vattnet har redan börjat stiga, har jag hört.
Ni som blir kvar kommer märka hur allt för ett kort ögonblick kommer kännas tunnare, gråare och tristare.
Ikväll, fredag 16 september, ger The Ark sin sista konsert på Gröna Lund i Stockholm.
