Skrapans revansch

Siluetten av Manhattans skyskrapor är en av världens mest magnetiska och romantiskt laddade storstadsprofiler. Här förverkligades den urgamla myten om skyskrapan i början av 1900-talet. Den holländske arkitektgurun Rem Koolhaas beskriver Manhattan som ett laboratorium i boken »Delirious New York« från 1978.

Manhattan var en »mytisk ö där man som ett kollektivt experiment uppfann och testade en metropolitisk livsstil. Hela staden blev som en fabrik som tillverkade artificiella upplevelser, en plats där det verkliga och naturliga upphörde att existera«, skriver Koolhaas.

Egentligen, säger Koolhaas, föddes »manhattanismen« på Coney Island ett par mil nordöst om Manhattan.

För hundra år sedan var Coney Island Manhattanbornas favoritutflyktsmål på helgerna. Ön hade en sandstrand, hotellanläggningar och alltmer sensationella nöjesattraktioner som fick folk att köa i timmar och betala för att få se hur brandmän släckte anlagda bränder i stora huskulisser eller genom gigantiska scenerier få återuppleva historiska katastrofer som vulkanutbrottet i Pompeji.

När mörkret föll över nöjesfältet bjöd elektricitetens alla glödlampor på en helt ny glittrande förförisk värld.

Samtidigt blev närbelägna Manhattan för trångt, marken tog slut och enda möjligheten var att börja bygga högre hus. Tekniken fanns. Men hur skulle man locka människorna att lämna livet på marken och att frivilligt söka sig upp i höjderna? Hisstekniken var dessutom ny och osäker.

Dåtidens människor tog trapporna ett par våningar upp i husen utan större problem, men från femte våningen och uppåt ansågs ett hus i stort sett obeboeligt. Där bodde de fattiga.

För att övertyga mänskligheten om att det var värt att ta risken att åka upp i de första skraporna anlades sagovärldar och fantasilandskap på de översta våningarna.

Skyskrapan Downtown Athletic Club på Washington Street innehöll golfbanor, simbassäng, squashhallar, biljardhallar, boxningsringar och en ostronbar där man kunde dinera halvnaken. De första föreställningarna på Radio City Music Hall i Rockefeller Center på Femte avenyn präglades av upplevelsearkitekten Samuel Lionel Rothafel som iscensatte konstgjorda soluppgångar med vind- och temperatur­effekter. Och för att upplevelsen skulle förhöjas fylldes lokalen med ozongas.

Konstnärer och arkitekter utvecklade också skyskrapornas dramatiska exteriörer med till exempel väldiga klippformationer i äkta Gotham City-stil.

Skyskraperomantiken på Manhattan kröntes i början av 30-talet med Empire State Building. Därefter var skyskrapan så pass etablerad i stadsbilden att arkitekterna inte längre behövde några effekter för att locka till sig invånare och besökare.

Efter attentatet mot World Trade Center på Manhattan den 11 september 2001 trodde många att drömmen om skyskrapan skulle krossas och att detta arkitektoniska storhetsvansinne för alltid hade fått sig en knäck.

I stället både byggs och planeras skyskrapor som aldrig förr.

Lågmäldhetens diskreta arkitektur som utvecklades och finslipades under det minimalistiska nittiotalet har fått ge vika för en vild jakt på världsrekord och effekter som liknar tidsandan då Manhattan sköt i höjden. Från att ha varit den mest bespottade idén för femton år sedan har höga hus nu blivit det utropstecken i stadsbilden som arkitekter tävlar om att väcka uppseende med. Ingen sparar på krutet. Det är »brat«- och »blingbling«-arkitektur som styr.

Skillnaden mot för hundra år sedan är att exteriören definitivt är det som får mest uppmärksamhet. Dagens skyskrapor måste göra sig bra på vykort. Hellre vulgärt än obemärkt.

Osynlighet är ju en av vår tids nya dödssynder.

Städerna är numera varumärken som måste förstärkas med hjälp av arkitekturen. På nittiotalet ägnade sig arkitektkontoren åt att göra gatorna mänskligare. Offentliga platser designades om med snyggare butiksskyltar, parkeringsautomater, lyktstolpar och belysning.

2000-talets städer har blivit mer välbevakade, upprustade och nolltoleranta, men fortfarande finns behovet av att lämna något kvar åt fantasin. Så vart ska det mer hemliga, outforskade, icke tillrättalagda livet i staden ta vägen? Naturligtvis upp i det blå, närmare stjärnorna.

I dag bjuder skyskrapan på möjligheten att undkomma den gråtrista vardagen.

Den franska filosofen Henri Lefebvre har skrivit om människans behov av att låtsas. Han menar att leken är den vardagstyngda människans sätt att stå ut med tillvaron. En tanke som ger en förklaring till varför vi lever en så stor del av våra liv genom dokusåpor och »gör-om-mig«-program som signalerar att rätt scenografi och kostym tillåter oss att agera som helt nya människor.

Det kan också vara en förklaring till varför vi nu plötsligt längtar efter att bo i skyskrapor. För där, högt ovanför staden, snudd på helt avskuren från verkligheten, är det nog lite lättare att låtsasleka sig till ett annat liv.