Arkivfeber

»Vem är jag? Du är kungen. 

Vem är du? Jag är drottningen.

Nej, du är en hora. Åh, ja, jag är en hora. 

Säg att den är stor. Den är stor. 

Säg att den är större än alla andra. Ja, den är störst i världen. 

Nu ska jag krossa dig. Ja, krossa mig!«

Det är en sensommardag 1977 och Ingmar Bergman, denna vår internationella dramagigant, ritar ett stort kors i tusch på framsidan av sitt gladporrmanus. Under skriver han »Begravd. Levde aldrig.«

Närmare 35 år senare sitter dramatikern och regissören Marcus Lindeen i sitt trånga kontor på Stockholms stadsteater och väger en kopia av manuset i sin hand. Han läser inlevelsefullt replikväxlingen mellan kungen och drottningen och skrattar.

– Det här är ju förfärligt dåligt.

Ingmar Bergmans arkiv har hittills enbart varit öppet för forskning. Marcus Lindeen är den förste som har fått tillåtelse att använda arbetsmaterial för konstnärlig verksamhet. Under ett halvår har han uppehållit sig bakom gallergrinden på Filmhuset och tillsammans med handstilsexperter och arkivpersonal gått igenom de 40 hyllmetrarna med material. Han har hittat färdigskrivna manus, skisser och utkast till filmer som aldrig filmades. Bland annat en pjäs om en kannibal som ätit upp en bit av sig själv, flera scener som utspelar sig inne i en livmoder och ett manus betitlat »Från sperm till spöke«. Av det bortsorterade gör Marcus Lindeen nu teaterföreställningen »Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner« – en pjäs som komplicerar bilden av geniet Bergman.

– Bergman är verkligen den stora berättaren i vårt land, en master of storytelling. Jag var nyfiken på vilka av hans historier som inte blev berättade. Kanske kan man förstå något mer genom att titta på det misslyckade i stället för det färdiga, säger han.

I skrivande stund är det slutgiltiga manuset inte helt klart. Men i krocken – eller mötet – med Bergmans tankevärld har Marcus Lindeen letat efter och tydliggjort teman som han själv är intresserad av: människor som söker identitet och människor som drömmer om alternativa liv. Han har hittat flera queera element, bögporträtt och texter som rör könsöverskridanden.

– Många ser Bergman som allvarsam, dyster och tänker på »Sjunde inseglet« eller någon annan mer högtravande film. Men när jag lärt känna honom via hans arkiv hittar jag en lättsam person som pendlar mellan att vara rolig och jävligt låg på ett spännande sätt. Här finns allt från vackra, sofistikerade tankar om livet till den värsta under-bältet-humorn.

En kombination av de två skulle kunna vara de återkommande scenerna som utspelar sig inuti en livmoder. Marcus Lindeen återberättar en där författarjaget krymper, blir liten som en tandkrämstub och försvinner in i sin moders »murva«.

– Jag blev helt störd när jag hittade det. Det är så daterat och freudianskt att man ska vilja krypa in i sin mammas sköte och ligga där i mörkret och bli trygg. Men samtidigt finns det något existentiellt i att vilja gå tillbaka till ett tillstånd innan livet började. Vad var man innan man blev till?

Även i sina tidigare produktioner har Marcus Lindeen jobbat med dokumentärt material. »Djur som dör« på Riksteatern utgick till exempel från nyhetstexter om människors förhållande till husdjur. Hemma i lägenheten står tre noggrant indexerade arkivboxar. Under rubriker som »ön« eller »Drömmen om evigt liv« sparar han tidningsurklipp, bilder och essäer för att använda till framtida projekt. Men i pjäsen »Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner« används materialet inte bara illustrerande. Här skapar han ett nytt narrativ – adderar sin tolkning – till den redan existerande Bergmansanningen. Geniet får ta en liten paus från sin piedestal.

Arkiv fungerar på många sätt som vårt samhälles gemensamma minne och har blivit en metafor för olika former av kunskap och hågkomster. Att lägga in ett arkivklipp i en dokumentärfilm är ett lätt sätt att signalera äkthet. Men vår samtidskultur rymmer flera regissörer, konstnärer och fotografer med ett kritiskt förhållningssätt till arkivtanken. De intresserar sig för arkivets selektivitet och hur historia konstrueras. Genom att skapa nya arkiv eller addera element av fiktion till redan existerande, utmanas autenticitetsidén.

I en artikel om tre samtida dokumentärfilmare skriver den amerikanska filmvetaren Jaimie Baron: »De rör sig bort från en överföring av mening – ett försök att berätta och förklara historien, mot en överföring av närvaro – en känsla av kontakt med det förflutna som inte kan reduceras till fakta och kronologi.«

– Det gäller att komma ihåg att arkiv är ett narrativ. Det handlar om makt och om synsätt, konstaterar den israelisk-franska dokumentärfilmaren Eyal Sivan, som just nu utvecklar ett system för ett »common archive«, ett slags arkivets allmänning.

Projektet är nätbaserat och går i praktiken ut på att alla har rätt att ladda upp, kommentera, redigera och skapa egna filmmontage från ett existerande material. Eyal Sivan har gjort två exempelprojekt. Ett där han låter palestinier och israeler berätta om sina upplevelser från 1948, då Israel grundades. Ett annat är »Montage interdit« – eller »Förbjuden redigering« – som innehåller Jean-Luc Godards samlade filmer. På sajterna finns allt material uppklippt i scener och indexerade efter innehåll. Här går det att göra en egen film efter de scener som innehåller till exempel »hakkors«, »Jaffa« eller »flykting«.

– Vi befinner oss i en tid när gränsen mellan skapare, redigerare och publik suddas ut. Ett common archive handlar om deltagande. Där kan man se hur en annan person har artikulerat och redigerat materialet.

Om Marcus Lindeens verk är en personlig nytolkning där Bergman porträtteras utifrån sina misslyckanden, så utmanar Eyal Sivans historiska sanningar. Han har tidigare gjort filmer om Stasis övervakning, om nationsskapande som varumärkesbygge och i den kontroversiella »The Specialist« komplicerar han bilden av en nazistisk krigsförbrytare. För Eyal Sivan är omtolkning och ompaketering av arkiv ett sätt att ta avstånd från konservatismen.

– Ett arkiv skapas aldrig för samtiden utan för framtiden. Att ändra synvinkel och att omformulera handlar om förståelse för vad som ska komma.

Liknande politiska synsätt går att hitta i flera samtida projekt som intresserar sig för minne och representation. Det konstnärliga initiativet Järvaprojektet delar allt sitt researchmaterial på en offentlig dropbox, en gemensam lagringsplats på nätet. Målsättningen är att bjuda in andra och göra materialet till ett expanderande arkiv. Konstnären Behzad Khosravi, resident på Mångkulturellt center, skapar en visualisering över Sveriges syn på Iran och Afghanistan med utgångspunkt i SVT:s arkiv. På Tensta Konsthall visas »Bidoun Library« – där den New York-baserade konsttidskriften Bidoun skapat ett arkiv av västerländska böcker om Mellanöstern. De skannar nätet efter nyckelbegrepp som »arab«, »olja«, »slöja« och »terrorist« och köper in all litteratur som kostar under 5 dollar. Projektet vill tydliggöra och nyansera västvärldens skildring av Mellan-östern, och hela föreställningen att det finns ett »Mellanöstern«.

Tillbaka på Stadsteatern är repetitionerna i full gång. På lilla scenens väggar ska material från Bergmans arkiv projiceras och de sex skådespelarna testar hur mycket gestaltning kontra torr uppläsning som funkar i scenerna. Marcus Lindeen övervakar.

– Jag tillhör en ung generation som inte har det här demonförhållandet till Bergman. Så jag är inte så nervös över vilka reaktioner som kan komma. Men många frågar mig om vad han skulle ha tänkt om att jag gör hans misslyckanden på scen.

Ja, vad tror du?

– Haha, han skulle gillat det på något sätt. Han har ändå donerat materialet och velat att folk ska ta del av det, och han har själv gjort experimentella konstgrejer som absolut skulle kunna vara i linje med detta. Men who knows? Han kanske bara vänder sig i sin grav.

»Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner« har premiär på Stockholms stadsteater den 27 maj.  

»Montage interdit« premiärvisas under Berlin Documentary Forum på The haus der kulturen der welt i början av juni.