Arne Ankas skapare: ”Flumvänstern gav mycket material”

Det är hett i den baskiska staden Pamplona när jag möter Charlie Christensen på pittoreska baren Iruñas uteservering. Här har han  bott sedan åttiotalet, men varje månad publiceras han i den svenska tidningen Dagens arbete. I vår släpper han ett nytt album om den ikoniska seriefiguren Arne Anka, det första på fem år.

– Jag behövde vila. Jag hade under tre år gett ut två album, skrivit, tecknat och färglagt Dagbok från Svitjod som handlade om nynazism och så Mentala selfies om IS. Det nya albumet kommer att handla om Donald Trumps fyra år vid makten.

Serieförlagsvärlden har varit i om­daning. Norstedts börjar satsa lite smått på serier, Bonniers lade ner serieförlaget Kartago. Krauntz-Olsson blev ett nytt förlag med folk från tidigare Kartago och Bonnier Fakta. Charlie Christensen tänker nu bilda nytt eget.

– Nu är det jag som tar stålarna. Jag var inte så nöjd med senaste utgivningen. Den höll på att kosta mig hus och hem då jag gjorde mitt mest genomarbetade album som förlaget bara tog 130 kronor för. Hela upplagan sålde slut, men hälften gick på rean och sådant. Det blev inga pengar och kändes helt meningslöst.

Hans arbetsprocess är något udda. Två dagar tillbringar han på baren i Pamplona för att skriva manus. Sedan sitter han hemma och tecknar.

– I normala fall går jag till en bar där de har Guinness. Den dricker man långsamt. Jag sitter i en och en halv timme, då har det blivit två Guinness. Jag kopplar av på ett sätt som jag inte gör hemma i bostaden. Där blir jag distraherad, tittar på gamla bilder. När man går ut går man ut ur sitt eget liv och tänker fritt.

Han säger att den ritualen ger honom ett »embryo«.

– Behöver jag ytterligare ett embryo går jag ut igen och tar en runda till. Jag går från Guinness till kaffe. Hemma är det bara kaffe som gäller medan jag tecknar. Guinness är jävligt bra när man behöver ge tankarna vingar. Jag har försökt med vanlig starköl men det är lite för berusande. Med Guinness kan jag verkligen göra en bubbla omkring mig.

Det har blivit många år i Pamplona. Att han hamnade där berodde på kärlek.

– Först blev jag förälskad i stan, sedan i människorna och sedan i en kvinna. Jag var här på fiestan i juli och hade en förutfattad bild av Spanien med Guardia civil och Franco. Men när jag kom hit insåg jag att spanjorerna hade en underbar livsinställning. Livet med alla sina svårigheter tas alltid med en rejäl dos humor. Det är väldigt lite gnäll, folk blir sällan kränkta. Livet flyter charmigt på.

Redan under nittiotalet tog Charlie Christensen död på Arne Anka, till förmån för att teckna den ambitiösa serien Röde orm, baserad på Frans G Bengtssons klassiska roman. När Arne Anka återuppstod efter millennieskiftet blev han mer politisk och det blev mer samtidskrönika.

Charlie Christensen tog mycket illa vid sig av terrordåden mot franska serietidningen Charlie Hebdo. Han var också på väg till Madrid när den islamistiska terrororganisationen Al-Qaida år 2004 sprängde ett tåg på väg in mot stationen.

– Jag skulle ta ett tåg i motsatt riktning. Jag kom norrifrån och det tåget kom söderifrån. Vårt tåg fick vända, säger han.

Charlie Christensen anser att spanska regeringen skyllde allt på Eta vilket låg i deras intresse. Det tog lång tid innan man förstod vad som hade hänt och meddelade att det var ett terrordåd.

– Det var desinformation på hög nivå innan vi fick veta sanningen.

Charlie Christensen menar att en viktig del av Arne Anka-konceptet är den lille mannen som sitter i baren och inte betyder mycket för världen.

– Men världen drabbar honom. Det jag och mina polare pratade om när vi var unga och tog en öl är ju vardag i dag. Vi har samma mänskliga rättigheter, homofobin har minskat, kvinnans ställning blir starkare etcetera. Man ser att de diskussioner som den lilla människan för på baren någon dag blir verklighet.

I serien finns figurer ur Christensens riktiga umgänge. Bäste vännen Krille Krokodil är modellerad på regissören Kristian Petri, den sliskige Sigge Pigg är skapad efter Stig Larsson. Men vem är Arne Anka själv? Jag tycker mig genom åren ha hört olika historier om den berömda ankans uppkomst. En är att det är Christensens alter ego, en annan att det är hans vän novellförfattaren Rolf Almström. En tredje att det är en blandning mellan Christensen och Almström.

– Nej. Han är inte byggd efter någon av oss utan efter många människor jag mötte på Röda Rummet i slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet.

Röda Rummet var på den tiden en del av krogen Berns och tillhåll för dåtidens punkare och unga intellektuella.

– Där fanns även killar som efter ett par pilsner inte hade ett dugg problem med att geniförklara sig själva, trots att de aldrig ens gjort någonting. Frånsett möjligen en tavla som någon sagt något negativt om, det skulle då ältas i timmar. På den tiden träffade jag många rättshaverister vilket ibland kunde vara tråkigt och ibland jätte­roligt.

Arne är i grunden en Kalle Anka-figur, menar Charlie Christensen, men att han har urbaniserat och förstorat honom och blandat in mycket Strindberg, Bellman och verkliga personer han mött på Röda Rummet.

Arne Anka började publiceras i punkiga kulturtidskriften 399 vilket medförde att när första albumet kom 1983 slog det snabbt igenom.

– Jag ville ju att serien skulle gå någonstans där den riktade sig mot sin egen publik. Jag ville att den skulle läsas av vänsterpubliken så att de inte bara häcklade högern. Nu satt jag på vänsterns ytterkant och häcklade vänstern och det var väldigt roligt, det blev en dynamik i det.

Han beskriver arbetet som en utmaning.

– Samtidigt som jag sympatiserade med mycket som sades, så var det mycket som sades på ett ansvarslöst sätt. Hela flumvänstern medförde att det fanns ganska mycket material.

Arne Anka blev en sensationellt stor serie. När den sattes upp som pjäs på Stadsteatern med Robert Gustafsson i huvudrollen var köerna långa som till en rockkonsert. Men när serien var som störst i mitten av nittiotalet la Charlie Christensen alltså ner den. Varför?

– Jag kände att jag på något vis nått en gräns. Världen gick åt rätt håll. Muren hade fallit. Jag var så dum så jag trodde att det skulle närma sig en världsfred. Men jag bodde i Spanien och var inte längre lika fokuserad på Sverige. När 11 september kom insåg jag att jag kunde ge serien internationell bäring men fortfarande förlägga historien till Sverige.

Du var trött på Röde Orm?

– Klart jag var det. Jag såg hur de började bomba Bagdad 2003 och anknäbben växte. I Zekes bar lät jag dem göra ett monument till Hans Blix som garanterat att Irak framställde massförstörelsevapen. Det var väldigt mörka tider. Jag var tvungen att börja prata igen för att få det ur mig. Det var så mycket propaganda. Alla nyhetsmedier utom CNN gick på den officiella lögnlinjen.

Arne Anka har med åren blivit väldigt arg på utrikessituationen. Vaknar du upp arg?

– Det händer, men annars är promenader bra för idéer. Är promenaderna långa måste jag ha med mig papper och penna för att kunna skriva ner vad jag håller på med. Det får i gång motoriken. Det perfekta kombinationen är två Guinness och en lång promenad. Då kan jag få ihop två manus på en dag!

Charlie Christensens arbete har med åren blivit alltmer perfektionistiskt.

– Arne Anka är hyperrealism i serieform. Jag vill hela tiden ha med en vardag.

En litterär inspiratör har varit den italienske renässansförfattaren Machiavelli, känd för sin skrift om hur en härskare ska gripa och behålla makten.

Har han lärt dig mycket om politik?

– Jag började läsa Machiavelli för att jag ville ha en analys av makten. Sedan har den lilla boken Fursten – och annat han skrev – inslag av mänskliga beteendet. Det är därför den är så spännande.

***

Läs även: Befria Lena Nyman från offerkoftan

Läs även: Möte med Horace Engdahl: "Det otäckaste som hänt svenskt kulturliv"