Artur Lundkvist och politiken

Det är 100 år sedan akademiledamoten, ­författaren, ­autodidakten, kritikern och debattören ­Artur Lundkvist ­föddes. Mannen som introducerade ­William Faulkner, Henry Miller, Jean Genet, Octavio Paz och många andra för en svensk och internationell publik.

Artur Lundkvists hundraårsjubileum kommer lägligt. Det finns en hel generation som inte har en susning, så det är hög tid för rekapitulering. Är man född på 70-talet eller senare har man ju aldrig fått uppleva honom in action på kultursidorna. För mig har Artur Lundkvist mest varit ett känt namn, nära förknippat med litteratur. Akademiledamot. Det ekar till i en Lorca-antologi, står bakom en gubbsjuk formulering om Lena Nyman i någon Vilgot Sjöman-film, är föremål för utskällningar i böcker av Per Ahlmark – och så var det väl något med Graham Greene och Nobelpriset? Ja som ni ser: kunskaperna är grunda. Därför tvekade jag inte när jag fick René Vázquez Díaz alldeles nya bok »Oliktänkaren« i min hand – en bok som framför allt handlar om Artur Lundkvists politiska ställningstaganden.

René Vázquez Díaz är kubanen som i början av 70-talet skickades till Gdansk för att studera till fartygsingenjör, men som på julen 1974 hoppade av till väst och hamnade i Malmö. 1978 debuterade han som författare och – som han skriver i den kommande självbiografin – »gjorde detsamma som alla spanska och latinamerikanska författare på den tiden gjorde med sina böcker: jag skickade den till den man som kunde mest om oss alla. Han bodde i Solna och hette Artur Lundkvist.«

Det blev början på en lång vänskap.

– Jag var kanske en av de få som kom honom riktigt nära, inte bara som författare, säger René Vázquez Díaz. Artur Lundkvist hade en ganska otrevlig benägenhet att kanalisera all vänskap genom böcker och litteratur, men det gjorde han inte med mig, han behandlade mig snarare som barnet de aldrig fick.

Du har rest runt i hela landet de senaste veckorna och intervjuats och hållit föredrag och gjort radioprogram i samband med boksläppet. Förutom 100-årsjubileet: Varför är intresset för Artur Lundkvist så stort just nu?

–Han var övervakad hela livet. Det började 1939, bland annat efter att han skickat en hälsning till Maxim Gorkij, och kritiserats i en nazistisk tidning – det ansågs klandervärt. På den tiden var kommunismen den hotbild man åberopade för att övervaka människor och inskränka deras frihet. I dag är det terrorismen. Och man undrar: Om man kunde göra så här mot Artur Lundkvist som var en av de största författarna som nånsin skrivit på svenska, och bevisligen inte utgjorde en säkerhetsrisk – vad kan man då inte göra i dag, när man åsidosätter de demokratiska principer man säger sig försvara, samtidigt som tekniken är så mycket bättre? Övervakningen och registreringen av honom och hans livskamrat Maria Wine gör honom aktuell på ett otrevligt sätt. Han trodde att han hade rätt att ha en avvikande mening.

Dessutom är hans kritik av kapitalismen fortfarande svidande aktuell. Artur Lundkvist blev nästan profetisk när det gäller Guantanamo. Redan på 50-talet såg han att Amerika skulle behöva använda såna metoder.

Det låter i och för sig mer som kritik mot USA än mot själva kapitalismen?

– Ja, men han såg Amerika som representant för den mest hänsynslösa kapitalismen. Han ansåg att man måste försöka hitta en balans mellan det intellektuella och självkritiska Amerika, och det Amerika som representerar den rovgiriga kapitalismen.

Men han kritiserade Sovjet också?

– Javisst, han sa att man inte skulle göra sig några illusioner när det gäller Sovjet. Han kritiserade kommunismens brutala metoder, dess stela dogmatik, dess förljugenhet, dess »patentpatriotism« som han fann genomfalsk. Kommunismen var ingenting att ha, men han frågade sig: Vad gör jag då om jag samtidigt anser att kapitalismen inte heller är något att ha när den yttrar sig i profitmentalitet som i grunden urartar till något fascistiskt?

Artur Lundkvist var en av profilerna bakom den så kallade tredje ståndpunkten – en hållning under kalla kriget som argumenterade för en medelväg mellan Sovjet och USA. Jag kan se det som ett rimligt sätt att till varje pris undvika konflikt i ett världsläge som präglades av livsfarlig polarisering, och där kärnvapenkriget aldrig var längre bort än ett banalt missförstånd. Fast en annan tolkning av tredje ståndpunkten är att den var ett illa sminkat stöd för Sovjetunionen och ett försök att bakvägen göra kommunismen rumsren via kultursidorna.

– Ja, och så var det säkert också på sina håll, men inte för Lundkvist. Han menade att bilden av ett frihetsälskande Amerika och ett aggressivt och expansivt Sovjetunionen inte stämde. Och hans kritiker kunde inte förklara varför USA lierade sig med de värsta diktaturerna i världen. Människoslaktare som Franco, diktaturen i Grekland. Och diktaturerna i Latinamerika skapades ju med Amerikas hjälp. »He’s a son of a bitch. But he is ours« var den amerikanska synen på latinamerikanska diktatorer.

Du skriver om kritiken han fick i samband med boken »Vallmor från Taschkent – en resa i Sovjetunionen« (1952), där han beskrev vardagslivet utan att kritisera det politiska systemet. Just behovet av raka vardagsberättelser utan en massa politiska pekpinnar påminner om de senaste årens flod av författare från DDR som var barn och ungdomar när muren föll – Jana Hensel, Jens Bisky, Claudia Rusch med flera De har känt ett starkt behov av att ge en motbild till den genomdemoniserade bilden av DDR. De försvarar inte systemet, men de vill understryka att det fanns ett vardagsliv där, och att deras barndom och uppväxt inte är något som någon annan har rätt att trampa på som något perverterat.

–Exakt. Artur Lundkvist ansåg sig ha rätt att skildra vardagslivet som det var. Samtidigt ville han retas med etablissemanget. Det var till exempel helt okej med reseskildringar från USA som beskrev skyskraporna, New York och prärierna, utan att nämna södern och rasismen där. Men om man åkte till Sovjet och beskrev människors vardag, björkarna och det gröna gräset, var det detsamma som att gå tyranniet till mötes…

Vad kan man klandra Lundkvist för i dag? Vilka var hans största misstag och missbedömningar?

– Åh, han gjorde många. Många. Han utgick alltid från sitt samvete, och det ledde till många misstag, till exempel gällande religionen. Han var en inbiten antireligiös människa, och han förnekade religionen på ett nästan diktatoriskt sätt. Han sköt över målet ibland. Han sa de mest olämpliga sakerna överallt och till slut var det ingen som gillade honom. Och så vägrade han kritisera Stalin. Han sa att »Stalin är ett problem för kommunister, och jag är inte kommunist. Det är DE som måste göra avbön.« Det hade varit så lätt att säga »Jag är antistalinist«, men han var invecklad i ett gräl, och den som grälar vill inte ge motståndaren nya argument. Han var trotsig.