Åsiktskorridoren 2.0: »Vem var det Erixon kritiserade?«

I torsdags publicerades en krönika där jag ifrågasatte den kulturpolitik som bedrivs i Sölvesborgs kommun. Den sverigedemokratiskt ledda majoritetskoalitionen där, med Louise Erixon i spetsen och stöd av moderater, kristdemokrater och det lokala Solpartiet, har sedan valet 2018 tagit kliv mot en större politisk styrning av kulturen, bort från principen om ”armlängds avstånd” mellan politik och kultur, vilket jag i krönikan kommenterade med att: ”Det är svårt att inte se en sådan politik som kväsande, i betydelsen att den inte vill att konsten ska vara fri, utan vill styra dess syfte.”

Armlängds avstånd handlar om att kulturpolitiken ska skapa förutsättningar för kulturen, men inte styra dess innehåll.

Krönikan var en kommentar till Fokus årliga Kulturmakthavarlista som Louise Erixon i år toppar, med motiveringen att hon är den som påverkar kulturen i Sverige mest just nu, med de första stegen i ”den nationalistiskt färgade kulturpolitik som partiet strävar mot”.

Svaret lät inte vänta på sig.

Inom en timme avfärdades kritiken svepande i flera rikstäckande medier som något från ”socialister och marxister” av Louise Erixon.

Kanske syftade hon inte på mig personligen. Vi får hoppas det eftersom hon inte känner mig och eftersom jag inte är med i något politiskt parti. Kanske syftade hon inte heller på Fokus, den politiskt helt oberoende tidning som krönikan publicerades i?

Var det Kultursverige som åsyftades, den jättebransch som försörjer 80 000 och som sysselsätter ytterligare hundratusentals på fritidsbasis?

Oavsett så känns det olämpligt att en etablerad politiker, förtroendevald till en maktposition, så reflexmässigt brännmärker journalister och andra medborgare med politiska stämplar så fort de dristar sig till att kritisera deras sakpolitik. En politiker får finna sig i att människor reagerar på sakpolitiska förslag och tycker annorlunda, och borde argumentera i samma sakfrågor i stället för att slänga politiserade epitet på sina kritiker.

Samma sak som ju också gäller för de politiker, ofta från vänsterhåll, som på senare år försökt styra konsten utifrån tvärsektoriella antidiskriminerande perspektiv, och som jag kritiserar i samma krönika.

Syftet med ett sådant automatiserat stämplande av meningsmotståndare kan inte vara annat än ett förslaget sätt att skapa en alldeles egen åsiktskorridor.