Astrid Lindgren visste vad saknaden av bröd innebar

Hon var liten i maten, Astrid Lindgren. Och ganska snål ... eller snarare sparsam, mot sig själv. »Jag har aldrig överflödat«, sa hon.

Ändå är det få i den svenska litteraturen som så vackert och så ofta skriver om mat och matlagning. I hennes berättelser vävs maten och ätandet in och skapar ett tidsrum och hon förtydligar försiktigt alla olika samhällsstrukturer, speciellt de mellan fattiga och rika.

Jag träffade Astrid några gånger först när hon var riktigt gammal. Sista gången hade hon brett smörgåsar med ost och kokat kaffe. Bredvid smörgåsarna låg det nybakade bullar. Hon hade hemhjälp till allt.

Jag kom precis från en lunch och Astrid sa »varsegod« varför jag sträckte mig efter en bulle. »Nej, nej, nej«, sa Astrid. »Smörgås först!«

Just det där säger så mycket om fostran och känslan av att aldrig ta för sig av finbröd, kakor och bullar före en rejäl smörgås.

Hon hade brödet i sig och jag vet varför. Jo, för att hon visste vad fattigdom var och saknaden av ett bröd. Det framgår allrahelst när hon lämnat föräldrahemmet i Näs.

Astrid hade nämligen blivit med barn, uppseendeväckande nog var redaktör Reinhold Blomberg på Vimmerby tidning barnets pappa. Graviditeten hemlighölls och Astrid åkte till Köpenhamn och födde en son, Lars.

»Vi säger det inte till någon«, sa Astrids föräldrar.

Och Lars blev satt i tillfälligt fosterhem i Danmark.

Det är klart att hemligheten läckte ut. Astrids bästa vän, Margareta Strömstedt, berättade att Astrid brukade säga om olyckan att den »skakade Vimmerby värre än då Gustaf Vasa drog in stadsrättigheterna«.

Målande med ord sa Astrid om Vimmerby att: »Det var som att leva i en ormgrop, en ormgrop jag snabbt beslutade mig för att lämna.«

Hon for till Stockholm, men 20-talets Stockholm var självfallet inte som dagens stad även om den då brukade kallas för möjligheternas stad. Astrid levde fattigt och utsatt och var inneboende som så många med henne. Föräldrarna i småländska Näs skickade matpaket till henne, en förutsättning för att klara vardagen och hon skriver tackbrev tillbaka till sin mor och far: »Det är en verklig exklusiv njutning att skära sig en ordentlig brödskiva, därefter pålägga Vimmerbyortens prima mejerismör och så till sist en skiva av mammas ost för att på sistone förtära det.«

Brödet är alltså en röd tråd genom alla hennes böcker. I Mio min Mio bakas »brödet som mättar hunger« och Rasmus som går på luffen lockas att göra det för att man då kan få »limpa med sirap«.

Hos Astrid blir bröd vattendelaren mellan de fattigaste och de mer besuttna, något hon självfallet kunnat notera i barndomens Vimmerby och skildrar bland annat i Madicken. Det är på en rast där barnen i byskolan packar upp sina lunchsmörgåsar. Barnen från bondgårdarna har smör och riktigt pålägg på brödet, andra kanske fläskflott och några inget pålägg alls om ens bröd att äta.

Madicken blir medlidsam med sin klasskamrat Mia, hon som brukar kallas »Lus-Mia«, som sitter utan lunchsmörgås. Hon vet att Mias familj brukar få hjälp till mat av fattigvården och att Mia kanske därför är både argsint och ouppfostrad. Hon räcker en av sina korvsmörgåsar till Mia och frågar »Vill du ha den här?«.

»Då äter jag hellre rävgift. Proppa i dig dina smörgåsar själv du, mallgroda«, svarar Mia.

Hos Madicken är det ett alldeles förfärligt smörgåsätande och Madicken brister i gråt efter att ha testat paraplyflygning från ett tak och fått hjärnskakning av fallet och därmed får stanna hemma från skolan och utflykten de skulle göra. Hon gråter inte för att det gör ont utan för att hon nu går miste om att få sitta på utflyktsmålet och äta de medhavda smörgåsarna.

Under en familjeutflykt har några kvigor jagat familjen över åkern och de har tagit sin tillflykt upp i ett träd. Där skickar de smörgåspaket mellan varandra och Madicken och hennes syster äter smörgåsar med kalvstek, få ungar förunnade vid den tiden att njuta av.

Det var förresten inte bara Rasmus på luffen som älskade en brödkaka med sirap, det gjorde Emil i Lönneberga också, så pass att han när han ätit upp sin brödkaka nöp sin syster Ida i midjan så att han kunde ta hennes smörgås också.

Hos Emil i Lönneberga fanns en rik brödkultur vilket speglas i det stora tabberaset i Katthult när han bullar upp »ett fat med limpbröd, ett fat med sirapsbröd och ett fat med fint rågbröd« jämte allt annat som hör till ett rikt julbord och som han bjöd alla i fattigstugan på.

 Astrid skrev inte en rad om kebab eller pizza, däremot om hackekorv och skinkor, om grytor, saltat kött och soppor och hon berättar om sillar och rotfrukter, om syltor och inkokningar och karameller. Egentligen långt från dagens ungas begreppsvärld och ändå går allt hem och alla förstår. Det är märkligt. Där sitter en mix av barn, många från andra kulturer, på bibliotekets sagostund och lyssnar till någon som läser om hur paltsmeten spills ut efter Emils hyss och alla barnen skrattar och förstår precis vad både hyss och paltsmet är för det har Astrid finurligt förklarat i löpande text.

Astrid tog sig en smörgås och doppade där vid kaffebordet i hennes hem på Dalagatan i Stockholm där hon bodde i över 60 år. Hon var som en liten fågel, allt gick långsamt, även tankarna tog tid, men hon behövde inte säga så mycket för att man skulle förstå henne, förstå alla sammanhang.

»Äter jag fisk ena dagen så gör jag en fiskgratäng på resterna att äta dagen efter«, sa hon.

Hon var kommen ur en helt annan kultur och vårdade sitt arv med omsorg och förmedlade detta arv till generation efter generation av läsare som själva blev klokare.

»Det har bara blivit så att jag berättar mycket om mat i mina sagor, själv är jag egentligen ganska ointresserad, men jag har givit mig tid att äta, tid att njuta av det enkla och tid att söka det goda.«

Några år senare fick jag Astrids mamma Hannas recept på ostkaka av Astrids dotter Karin Nyman upptecknat av Astrids syster Stina.

Jag skriver som Karin Nyman skrev till mig: »Du får det antingen du vill eller inte.«