Återvinning i klickfabriken

I en källare i Gamla stan med tegelvalv från tidig medeltid sitter Ebba Witt-Brattström, en gång i tiden en tongivande kvinnokämpe, och skakar uppgivet på huvudet. På hennes tid, berättar hon, ägnade man sig minsann åt majoritetsfeminism. Nuförtiden är rörelsen splittrad. Rena rama Romarriket. Vad man ska ha ett pronomen som »hen« till begriper hon sig inte på, inte heller var någonstans demonstrationerna för, enligt henne, viktiga kvinnosaksfrågor äger rum. Hon har ju inte Facebook.

Belinda Olsson som sökt audiens hos litteraturprofessorn och Fi-avhopparen är chockad. En gigant som vacklar! En före detta ikon som, liksom Olsson själv, inte längre känner igen sig i dagens egocentrerade feminism med dess könsneutrala omklädningsrum, hendagis, skilsmässohyllningar och tuttaktivism. Vad hände egentligen med de stora frågorna? De som inte är så »mediesexiga«?

Det är en bra fråga som tyvärr inte får något svar i varken den första eller andra delen av SVT:s »Fittstim – Min kamp«. Ironiskt nog just för att programmet uppehåller sig vid samma ytterligheter som det säger sig vilja se bortom. Det är som om redaktionen har valt ut ett gäng klickmonster och förutsätter att deras dragningskraft står i proportion till prioriteringarna hos ett helt lands feminister – ett upplägg som sannolikt inte bara får urtvättade rödstrumpor att vilja låsa in sig i en källare och svälja nyckeln. Det hela blir som »ett performance över åldrad medielogik«, för att citera Margret Atladottir på Politism.

I avsnittet som sändes i veckan letar Olsson efter männen som känner att jämställdheten gått för långt och som inte längre vågar säga vad de tycker. Antifeministen Pär Ström och en representant från Brandmännens riksförbund ställer upp, i övrigt är det tunnsått. Och papporna som sitter på babyrytmiken ger inte alls sken av att uppleva sig som kastrerade, trots att enstaka debattinlagor om hunsade »lattepappor« kanske har pekat på det. Bevisföringen imponerar inte.

Först i den sista delen börjar man nosa på en verklighet bortom nätupplagornas snackisar. Då får tittarna möta tonårstjejerna som tycker det är viktigt att mobilisera eftersom ord som »hora« och »slampa« fortfarande ekar mellan skolkorridorernas plåtskåp, kvinnan som arbetar mot hedersrelaterat våld och feministen som lyfter fram drägliga pensioner för lokalvårdare som en stridsfråga.

Ändå grubblar Belinda Olsson på om det är sexigt nog för att feminismen ska kännas angelägen, så pr-gurun Per Schlingmann konsulteras för att ge kvinnokampen en »extreme makeover«. Men inte ens hjärnan bakom nya moderaterna har några ess i rockärmen. Prata om människornas vardag, behovet av kvotering, beskriv hur ett jämställt samhälle gynnar alla, det kanske blir tråkigare, men folk kommer att känna att du är relevant, säger spinndoktorn och lyckas i sammanhanget framstå som ett feministiskt orakel.

Att någon som i fyra år har modererat »Debatt« har svårt att inse att det pågår ett sansat samtal utanför SVT:s Göteborgsredaktion får kanske lov att ursäktas som en arbetsskada. Det är bara beklagligt att det dröjer till på upploppet innan de rösterna släpps fram.

Avsnitt 1 och 2 av »Fittstim – Min kamp« finns att se på SVT Play. Sista avsnittet sänds torsdagen den 30 januari.