Att bygga en mångetnisk nationalstat

Hösten 2015 kommer med all sannolikhet vara en viktig period i framtidens svenska historieböcker. Personligen upplevde jag den hösten som om att jag befann mig i en malström i vilken det var omöjligt att orientera sig. Jag veckopendlade från Göteborg till mitt arbete som lektor i kulturgeografi vid Universitet i Oslo och kunde se en strid ström av migranter passera Centralstationen i Göteborg. Många av dem försökte sedan resa vidare till Oslo med något av tågen eller bussarna jag själv reste med.

Jag har aldrig varit med om så många gränskontroller. Varje tåg och buss kontrollerades vid den norska gränsen och alla som inte kunde visa upp passhandlingar tvingades att gå av på den svenska sidan. 

Samtidigt tillsatte den norska regeringen en utredning som leddes av en av mina kollegor vid UiO, sociologen Grete Brochmann. Hon hade redan 2011 lämnat en utredning till den dåvarande socialdemokratiska regeringen med titeln Velferd- og migrasjonsutvalget, även känd som Brochmann-utvalget. Den hade studerat eventuella konsekvenser av internationell migration för den norska välfärdsstaten. Nu skulle hon i en ny utredning titta på långsiktiga konsekvenser av hög invandring. 

Som samhällsvetare var det en intressant tid att leva i Sverige, men arbeta i Norge, inte minst eftersom de två ländernas reaktioner på flyktingkrisen skilde sig åt. Även den offentliga retoriken var annorlunda i Norge jämfört med i Sverige. Som författaren Torbjörn Elensky har påpekat präglades Sverige under den här perioden av väckelserörelsens alla kännetecken. Inte minst var det tydligt i hur alla försök till problematisering misstänkliggjordes, alltför ofta med stora personliga konsekvenser för den anklagade. 

Apropå Norge så delade jag vid denna tid på Facebook filosofen Slavoj Žižeks problematiserande artikel i London Review of Books, ”The Non-Existence of Norway”, med den omedelbara effekten att tre goda vänner privat skrev till mig och berättade att jag genast borde ta bort delningen. Det gjorde jag givetvis inte, men jag kände hur nackhåren reste sig. Det förgripliga i Žižeks resonemang var att han menade att det inte nödvändigtvis är rasism eller fascism att vilja bevara ett lands kultur. 

Att leva i en kultur, vilken som helst, innebär att det kommer att existera tabun. Många av dessa tabun är, menar jag, fullt förståeliga och önskvärda, till exempel tabut mot incest eller kannibalism. Svårigheterna uppstår när vi förväntas göra oss dummare än vi är och förneka vad vi kan se med våra egna ögon eller komma fram till med självständigt tänkande. Det vill säga när kejsaren inte enbart är naken, utan även spärrar in den lille gossen som påpekar det. Vad det svenska 2010-talet inneburit kommer att ta lång tid att reda ut, men att det, tillsammans med 2000-talet, inneburit en närmast revolutionär utveckling i Sverige tror jag allt fler är beredda att hålla med om.

Det är ofrånkomligt att frågan om migration upptar en stor del av statsvetaren Björn Östbrings nya bok, Nationalstaten. En essä om liberal nationalism och Sveriges framtid (Fri tanke förlag). Han behandlade frågan redan i sin doktorsavhandling 2019, Migrationspolitiska dilemman. Om idealism och realism i liberal politisk teori.

Det är ett stort grepp Östbring tar i Nationalstaten. Mycket kortfattat kan boken beskrivas som en plaidoyer för den liberala nationalism som Östbring ser som vägen framåt för ett Sverige där 20 procent av innevånarna är födda i ett annat land. Det är ingen liten andel. Som jämförelse hade USA, när invandringen var som störst under sent 1800-tal, cirka 15 procent innevånare födda i ett annat land. Och då var USA allt annat än en välfärdsstat. Hur man än väljer att se på siffran 20 procent visar jämförelsen med det stereotypa invandringslandet att det samtida Sverige befinner sig på ny och okänd terräng. 

Björn Östbring placerar det han kallar för liberal nationalism mellan de två ytterligheterna liberal universalism och etnisk nationalism. Den förra kan sägas ha präglat synen på nationalstaten de senaste decennierna och den senare utgjorde på många sätt grunden för det svenska välfärdsprojektet i Per Albin Hanssons appropriering av det konservativa begreppet ”folkhemmet”. Bortsett från vad som ofta hävdats de senaste åren har Sverige historiskt varit ett mycket homogent land, tidigt 1960-tal levde runt 3 000 människor i Sverige som var födda utanför Europa och då var flera av dem barn till utlandssvenskar. 

Den definition av liberal nationalism som Björn Östbring ger lyder: 

Liberal nationalism. En position som innebär att liberala, socialliberala och demokratiska ideal bör kombineras med en nationalstat, och att internationellt (primärt mellanstatligt) samarbete bör användas för att lösa globala problem. Staten har rätt att reglera migration, medborgarskap, skolsystem, med mera, på ett sådant sätt att en gemensam offentlig kultur och identitet skapas och upprätthålls – om än en gemensam kultur och identitet som inte är etniskt betingad.

För Östbring är vägen framåt en mångetnisk nationalstat i vilken staten genom sin migrationspolitisk och integrationsinsatser bör sträva efter ”en samhällskultur med ett gemensamt språk, grundläggande normer och sociala konventioner på sikt bör delas av invånarna i samhället oavsett etnisk bakgrund.”

Boken Nationalstaten rör sig på flera nivåer, han sammanfattar den teoretiska och filosofiska diskussionen kring för nationalstaten centrala begrepp som medborgarskap, gemenskap och jämlikhet, han ger en historisk bild av framväxten av de europeiska nationalstaterna och han bedriver även polemik mot förespråkare av den liberala universalism som kommit att dominera den svenska debatten. En debatt som vi just nu i realtid kan se kantra åt den andra extremen, etnisk nationalism. 

Utan tvekan är det en uppslagsrik bok Björn Östbring har skrivit. Ibland får jag problem att följa hans resonemang. Tydligast blir det när han diskuterar humankapitalets platsbundenhet, problemet att ta med kompetenser förvärvade i ett land till ett annat land. Han menar att detta skulle vara svårare för människor med ett högt humankapital (utbildning eller andra färdigheter exempelvis). Det stämmer varken överens med mina personliga erfarenheter eller forskningen på migration av välutbildade.

Mina egna erfarenheter innefattar att ha levt och arbetat i Spanien, USA, Kanada, Storbritannien, Holland och Norge. Förvisso länder som kulturellt inte skiljer sig åt så mycket från Sverige, men de kulturella skillnaderna är många gånger större än vad man tror. Om det är någonting som globaliseringen har visat är det att arbetskraftsinvandring och mobilitet av högutbildade är en integrerad del av den. 

Jag återkommer ofta i tanken till den där hösten 2015. Malströmmen. En övertygelse som sedan dess har växt sig allt starkare i mig är att det krävs en rationell diskurs om vi ska undvika att hamna i samma situation igen. Det är inte detsamma som att säga att vi inte bör agera för att hjälpa människor som behöver asyl, även om jag tror att de senaste årens ad hoc-lagstiftning för olika grupper inneburit stor skada för asylrätten. 

Snarare är det en önskan att vi ska klara av att föra en saklig debatt om många gånger komplexa frågeställningar. Att sakliga argument ska vara viktigare än privata meddelanden som talar om för någon att den inte bör dela en artikel ur London Review of Books. Jag läser Östbrings bok som en serie sakliga argument för en sådan nyordning. 

***

Christian Abrahamsson är fil dr i kulturgeografi och fri skribent.

Läs även: Nationalstaten – rätt bra att ha

Läs även: Sverige – ett splittrat land