Att fylla en kulturkoffert
Kulturbyråkraterna i Skåne, Västra Götaland, Halland, Norrbotten och på Gotland kan knappast se fram emot en särskilt vilsam sommar i år. De är i full färd med att realisera den nya nationella kulturpolitik som blir [[Lena Adelsohn Liljeroth|Lena Adelsohn Liljeroths]] främsta arv till eftervärlden. När hon i en mer eller mindre avlägsen framtid lämnar sitt jobb kommer hon att gå till historien som den minister som gjort djupast avtryck i kulturpolitiken på flera decennier.
Ett av hennes mer spektakulära brott med den gamla politiken är att decentralisera hanteringen av de statliga pengarna till kulturen. Mer makt ute i landet, mer regional särart, mindre likriktning med karbonkopierade lågbudgetversioner av storstädernas institutioner.
Så är det i alla fall tänkt.
Omfördelningen av pengarna är ett fundament i den borgerliga kulturpolitik som det tagit regeringen nästan hela mandatperioden att mejsla fram, och som nu ska realiseras i sprintertempo.
Det är därför sommaren blir så hektisk i de delar av landet som har pekats ut som kulturpolitiska pionjärer, årgång 2010. Om mindre än ett halvår är det meningen att den så kallade koffertmodellen (KOLL) – alla pengar nedösta på ett och samma ställe – ska tas i bruk där. Men redan i mitten av augusti måste kulturkanslierna i de fem regionerna i detalj ha klart för sig vad de ska göra med innehållet i sina koffertar.
För kulturbyråkraterna betyder det här problem. Sedan i vintras jobbar de mot en deadline nästa årsskifte som kommer rusande emot dem. Det gäller att få kommunernas tjänstemän och politiker att fatta galoppen, liksom de offentligt finansierade institutionerna.
För att inte tala om det fria kulturlivet, med alla från bildningsförbunden till högprofessionella konsthallar, teatergrupper och danskompanier. Alla ska med.
Men de regioner som i realtid ska utföra experimentet har inte fått några verktyg att arbeta med. Det finns till exempel ännu inget formellt underlag som slår fast vilka krav de ska leva upp till när de till hösten äskar statliga pengar. De är tvungna att staka ut en väg utan karta eller kompass.
Det är förvånande att den symboliskt radikala förändringen av kulturpolitiken tillåts ske i så högt tempo och på lite lösa boliner. Regionala misslyckanden kan vändas emot den moderatledda regeringen, varje tillstymmelse till missnöje kan underblåsa opinionen i en fråga som man investerat mycket prestige i.
De tröttkörda kulturbyråkraterna må var sommarens förlorare i den här historien. Om de misslyckas på grund av de dåliga förutsättningar de fått kan höstens förlorare mycket väl heta Lena Adelsohn Liljeroth.
