Att läsa med en nypa salt

Att läsa är som att cykla, alla kan det och vi tänker knappt på att vi gör det. Hastigheten blir bara högre där vi far fram genom spaltlandskapen, bokstäver och ord viner förbi i ett tonläge som bara tycks bli högre. Bloggare och krönikörer skriker sig blå i ansiktet för att vi åtminstone ska hinna upptäcka dem i ögonvrån innan vi passerat. Vårt sätt att läsa förändras och är i dag fjärran från den andliga syssla som åtminstone fram till 1200-talet och universitetens framväxt hade målet att bli hel och helig.

Inte minst tekniken, och då särskilt internet, har nu blivit ett viktigt led i den komplicerade process som läsning är. Tore Janson, som bland annat har varit både professor i latin och i afrikanska språk vid Göteborgs universitet, har skrivit boken »Röster och tecken – om att lyssna, läsa och förstå«. Han menar att en viktig skillnad i dag är att läsandet börjat närma sig lyssnandet.

– Vi är inlärda med att det vi läser enligt någon slags definition ska vara riktigt, att folk inte bara häver ur sig vad som helst. Men nu får vi vänja oss vid att det finns väldigt många texter som är alldeles felaktiga och inte går att lita på eller är förolämpande. Ännu är det osäkert hur det här kommer att påverka läsaren, men jag är övertygad om att läsare kommer att få bli mer försiktiga med vad man läser och var man läser.

Ända fram till 900-talet lästes de allra flesta texter högt, delvis på grund av att interpunktionen var bristfällig. Man var tvungen att lyssna till texten för att förstå den. Men högläsning var också en gammal tradition. Alberto Manguel berättar i »En historia om läsning« att Bibelns urspråk, som var arameiska och hebreiska, använder samma ord för att »läsa« som för att »tala«. Om texten var helig räckte det heller inte med ögonen för att man skulle förstå den, hela kroppen måste användas, vaggande skulle man lyfta orden till sina läppar, och så läser vissa troende fortfarande.

Än i dag kan vi höra att skrift länge förknippats med tal i uttryck som »jag hörde från henne«, när någon fått ett brev. Men numer finns också en annan likhet mellan text och tal. Att texter, som exempelvis vissa bloggar, skrivs snabbt och inte alltid med faktakoll liknar en talares sätt att impulsivt säga något som inte alltid stämmer.

Internet har fått världen att krympa. Plötsligt är den inte större än lanthandeln hemma i byn, där vi kunde lyssna på allt från skvaller om den nya märkliga grannen till varför den amerikanske presidenten var ute på hal is med sina militär­attacker. Rykten och spekulationer färdas snabbare än någonsin över planeten. I det läget finns två möjligheter, eller två möjliga typer av läsare. Antingen blir man mer kritisk till text, vilket skulle vara bra. Eller så blir man det inte, då kan det ursprungliga berget av kunskap sakta börja smälta till stora block av desinformation.

Det finns också en annan tänkbar utveckling. Det talas i dag ibland om att tidningsläsare förlorat tron på, och lusten att läsa, något som utger sig för att vara objektivt. I stället efterfrågar man transparens och subjektivitet, något som inte minst syns i »Framtiden har redan varit här, hejat och passerat«, en nyutkommen antologi om journalistikens framtid i samarbete med Svenska Journalistförbundet.  Journalister ska nu redovisa sina metoder, beskriva sitt arbete och ta in synpunkter från läsarna. Om misstron mot objektiviteten tilltar, samtidigt som fler är inblandade i texterna, kan det finnas en risk att felaktigheter i texter på nätet inte kommer tolkas som »fel« utan som uttryck för »subjektivitet«.

– Så länge man bara kunde prata med människor som stod mitt emot en så viss­te man alltid vem som talade. Men så fort telefonen kom kunde människor påstå sig vara en annan än den de var. Det här är lite grann samma sak, men 150 år senare och ett steg längre; det gäller inte bara tal utan också skrift, säger Tore Janson.

Christopher Jamison hävdar i »Rummet inom dig« att den mer andliga läsform som gällt på medeltiden ersattes på 1200-talet, och vid universiteten, av ett mer styckande sätt att läsa. Världen skulle plockas ned i småbitar för att analyseras. Läsningen handlade om att nå information och kunskap snarare än visdom.

Lite förenklat kan tyckas, men tendensen finns och blir allt tydligare ju lägre fram i tiden vi kommer. Läsning, och läskunnighet, är också intimt sammanväxt med demokrati­utvecklingen. I Sverige blev startandet av folkskolan på 1800-talet en viktig förutsättning för arbetarrörelsen, och senare för beslutandet om rösträtt och för den demokratiska utvecklingen.  Att kunna läsa själv var att ha möjlighet att ifrågasätta.

Leif Alsheimer skriver i »Bildningsresan« om hur vi gått från att vara slavar till att bli livegna, till att bli undersåtar, till att bli medborgare. En process som inte går att tänka sig utan ett allt större antal läskunniga och bildade. Tidningar och tidskrifter har också haft en viktig funktion i det här, genom att skapa sammanhang och förståelse. Men Alsheimer varnar för att media tid kommersialiserats. Viktigast är att det som skrivs säljer.

Trots att antalet tillgängliga texter blir fler, och vi skriver själva allt mer, kommer regelbundet olika rapporter om att läsförståelsen minskar hos ungdomar. Tore Janson tror att det här i första hand kan bero på att testerna är utformade efter ett visst mått, en traditionell form av läsning medan det i dag kanske är andra saker som skulle behöva testas.

– Eftersom folk nu läser andra sorters texter så kunde det vara naturligare att testa dem på texter av den typ som man oftast möter på nätet. Ofta mera spontantexter och mindre planerade texter än traditionella skolbokstexter, säger Tore Janson.

Det kan också vara värt att fundera över vad det betyder för läsformen att Google, och andra sökverktyg, har förmåga att bläddra och snabbskumma samtidigt i tusentals verk på ett sätt som ingen Rainman i världen klarar. Information finns alltid tillgänglig ett musklick bort. Det är inte otroligt att det här påverkar synen på, och möjligen också behovet av, vad vi behöver lägga på minnet. Att överleva i informationssamhället handlar inte bara om att hålla extrema mängder information i huvudet, utan framför allt om att kunna göra något av den. Med den insikten kan dagens läsare tycka sig ha råd att inte minnas allt man läst. Det viktiga är att kunna bearbeta det.

Samtidigt finns tendenser i andra riktningar. Ljudböcker har blivit populära. Den tolkningsfrihet vi så länge ansett viktig genom att själva läsa texten, är vi numer ibland beredda att byta mot uppläsning och en mer färdig tolkning. Om det här är en instinktiv längtan tillbaka till det muntliga berättandet vid lägerelden, eller ett sätt att komma undan tristessen i tunnelbanan - möjliggjord genom ny teknik - kan man bara spekulera i.

Vårt sätt att läsa har alltid speglat vad som ansetts viktigt och vilka krav som ställts på oss som människor och medborgare.  Där medeltidens religiösa människa läste begrundande med det eviga livet i sikte, jagar dagens sekulariserade medborgare snarare bitar som kan knådas samman till något nytt och unikt, något som kan ge framgång och status. Om man nu inte bara nöjer sig med att fly prestationskraven och skruva sig tillrätta i läsfåtöljen med en deckare i handen.