Att skriva sin död
Häromveckan publicerade tidningen London Review of Books en artikel av den brittiska författaren Jenny Diski där hon avslöjar att hon drabbats av cancer. Obotlig sådan. Max två eller tre år kvar att leva.
Hon beskriver hur hon fick beskedet, och hur hon genast kom att tänka på (och skämta om) Walter White, den cancersjuke narkotikafabrikanten i tv-serien »Breaking Bad«.
– Det är dags att börja koka metamfetamin, sa hon till sin man och noterade att läkaren inte verkade fatta skämtet.
Åtminstone inledningsvis har Jenny Diski tagit sig an döden på ungefär samma vis som när hon skrivit om tåg och djur. Med inspirerade formuleringar och humor. Oerhört självmedveten och nästan skamsen, över det väldigt banala i att bli sjuk i cancer. Det är en klyscha. Liksom redan gjort.
Texten, rubricerad »A Diagnosis«, är början på en dagbok om hennes sjukdom, men består till stor del av hennes fyndiga reservationer inför att över huvud taget skriva en sådan. En uppsjö författare har ju redan gjort det, från Susan Sontag till Nigella Lawsons man, journalisten John Diamond. Och nu senast, författarkollegan Christopher Hitchens, som skrev en uppmärksammad följetong om sitt döende i Vanity Fair. Vad har väl hon att tillägga?
Dödsskildringarna fullkomligt sköljer över oss, också svenska. Ta bara Kristian Gidlunds enorma genomslag med bloggen »I kroppen min« som också blev bok, Christian Falks hyllade sommarprogram – sänt bara dagar efter att han gick bort, och Annika Koldenius nyligen utkomna bok »Vi var alltid beredda«, om sonen Sams sjukdom och död.
Samtidigt leder populära kändisars bortgång till allt kraftigare sorgeyttringar i sociala medier. Högljudda RIP-eruptioner, berättelser om tårar som aldrig vill ta slut, och djup förstämning tillhör numer det normala när nyheten om en älskad persons hädanfärd briserar.
Minns förtvivlan som rådde efter att Whitney Houston, Philip Seymour Hoffman, Robin Williams och Joan Rivers dog. Eller för den delen, Brasse Brännström.
Känslosam sorg anses acceptabel när det gäller en närstående person, men att gråta över främlingar betraktas fortfarande med misstänksamhet. Som en sorts »fulsorg«. Men psykologen och författaren Ulf Karl Olov Nilsson tycker inte att man ska driva med den sortens sorgeyttringar.
– Jag tror inte det finns någon gräns för riktig och oriktig sorg. Det kanske kan tyckas märkligt att man kan bli helt förtvivlad över att någon man inte ens har träffat är död, som vore dessa offentliga sorgeuttryck någon slags förskjutning av en annan »egentlig« sorg. Så kan det säkert vara men så tror jag sorg överlag verkar. Det vill säga att i en kris- eller en sorg-situation väcks tidigare sorger och erfarenheter till liv. Men det innebär inte att den »nya« sorgen inte är äkta, säger han.
De flesta som sörjt någon närstående vet att det mestadels är en ganska solitär process. Den äger ofta rum i en påtaglig ensamhet, också när den delas av familjemedlemmar. Vänner och bekanta blir obekväma när snyftningarna plötsligt kommer vid en middagsbjudning. Va, nej, inte nu?!
– I ett samhälle där alla hela tiden ska prestera och förverkliga sig själva upplevs sorgen som ful, har Annika Koldenius sagt i en intervju om hennes bok om sonen.
Runt en Robin Williams går det att samlas. Vi äro tusenden.
Kanske är det ett ofint och krasst påpekande, men med exponeringen i sociala medier har vissa människors döende blivit en sorts dokusåpa. Som läsare eller följare bjuds man in på den sista resan och får ta del av deras allra innersta tankar.
Ulf Karl Olov Nilsson beskriver döden som litteraturens och själva språkets urfråga: ett begreppsliggörande av frånvaron.
– Det nya är att sjukdomen och till och med döendet i princip går att beskriva i realtid nu, speciellt gäller ju det bloggarna. Fascinationen, tror jag, ligger i upplevelsen av att vara med när det händer och läsupplevelsen består i en blandning av identifikation och förfrämligande. Vi hoppas på en och samma gång bli bekräftade i vad vi själva har tänkt men också förhoppningsvis få oss någonting nytt och klokt till livs. Vi tänker kanske: »så skulle det kunna bli för mig«, eller »han har det ändå värre än mig«, eller »så skulle jag aldrig göra«.
När jag var två år dog min lillasyster. Det var bara några dagar efter födseln, så jag träffade henne aldrig. Mina starkaste minnen har snarare att göra med att det i tre- fyraårsåldern var väldigt viktigt för mig att få bära den överfulla vattenkannan på väg till graven. Jag kämpade och spillde vatten på grusgången varje gång vi var där.
Sedan kom en bror och en annan syster. Livet gick vidare. Den enda riktiga påminnelsen om familjemedlemmen som aldrig fick chansen att ta någon plats var ett gammalt hårt åtgånget exemplar av Astrid Lindgrens »Allrakäraste syster«. Jag fick den av någon välmenande person i samband med att hon dog, för den ansågs vara terapeutisk. Och just den boken har verkligen fått en särskild laddning för mig. Detta trots att jag egentligen inte har några minnen av själva händelsen eller den sorgsna stämningen i hemmet. Det är som att alla förträngda känslor är bundna till denna artefakt.
För barn finns det många skildringar om döden. Litteraturkritikern Annina Rabe säger så här om deras funktion:
– Barn tänker mycket på döden, men ämnet kan vara svårt för föräldrarna att tackla. Mormor kanske dör och då blir böckerna ett sätt att förklara det som i grunden är oförklarligt. Där har barnlitteratur om döden en viktig roll.
Har cancerlitteraturen samma funktion för vuxna? Kan den fungera på ett liknande sätt som exempelvis Astrid Lindgrens gripande »Sunnanäng«? Ulf Karl Olov Nilsson:
– Ja, böckerna kan hjälpa. Men bara om vi har en rimlig och moderat syn på vad hjälp innebär. Det är klart att vi kan lära oss av, och till och med kanske rentav bli tröstade av andra människors erfarenheter och tankar. Men man måste också komma ihåg att man inte är den andre.
När Annina Rabe var 28 år dog hennes mamma, hon var ganska ung, 57. Under hennes dödskamp läste både mor och dotter Susan Sontags »Sjukdom som metafor«.
– Sontags essä handlar om mytbildning och skuldbeläggande när det gäller dödlig sjukdom som cancer eller aids. För mig var den jätteviktig, bland annat eftersom den hade ett resonerande sätt att förhålla sig till det.
Annina Rabe föredrar det sakliga förhållningssättet framför det mer emotionella, men det är naturligtvis en smaksak.
– Kristian Gidlunds bok är jättefin, men för mig personligen var den lite för känslosam. Jag märker att jag har lättare att ta till mig mer distanserade vittnesmål, som till exempel Christopher Hitchens »Mortality«.
Det är svårt att komma runt Kristian Gidlund. Journalisten och rockmusikern som under sin sjukdomstid nära nog upphöjdes till filosof. Han delade inte bara med sig av sin kamp utan av hela sin sympatiska världsbild, in i det skälvande sista.
»Jag förstår Gidlund, skulle försökt göra samma sak i hans situation. Ingen vill dö ensam. Ingen vill dö utan att lämna ett avtryck, göra ett statement«, skrev Jens Lilje-strand i en minnestext i Expressen.
Det är en annan rimlig förklaring till varför den här sortens dödsskildringar tycks bli allt vanligare.
Författaren Graham Greene beskrev skrivandet som en sorts terapi. Han förstod inte hur man annars skulle stå ut med »vansinnet, melankolin, paniken och rädslan« som är en så stor del av att vara människa. Annina Rabe kallar döden livsfrågan som »spöar allt«.
– Döden är den mest grundläggande existentiella frågan av alla, den mest obegripliga som ingen kommer undan. Den som är döende går in i en annan verklighet, där döden plötsligt blir en realitet medan omgivningen är kvar i de »odödligas« värld. Att skriva om sitt döende är kanske också ett sätt att tackla den ensamheten, säger hon.
Enligt Ulf Karl Olov Nilssons resonemang har Graham Greenes citat en poäng:
– Det egna skrivandet har vissa fördelar i förhållande till samtalet, exempelvis att man kan lägga upp texten som man vill och slipper bli avbruten. Och visst tror jag att en bok om sjukdomen ibland faktiskt kan göra den meningsfull. Det är ju en av fördelarna med att vara författare: det mest usla och eländiga i ens liv går att betrakta som arbetsmaterial och blir plötsligt någonting mer än bara hemskt.
Kanske är det dessa tankar Jenny Diski tangerar när hon förklarar att hon trots alla förbehåll ändå ska genomföra sin cancerdagbok. Hon är en skrivande människa. Det är fortfarande hennes liv.
Annina Rabe kommer att följa dagboken. Men är osäker på om Diski kommer att behålla sin humor.
– Rösterna brukar förändras framåt slutet, har jag märkt, säger hon.
I dagbokens första del verkar Jenny Diskis mest plågad av tanken på konkurrensen. Alla de böcker som skrivits tidigare. Det är något djupt rörande i att hon just nu, mitt i allt detta, tycks plågas av prestationsångest.
Första delen i Jenny Diskis cancerdagbok, »A Diagnosis«, går att läsa på London Review of Books sajt: www.lrb.co.uk.