Avallones nya är inte en blek Ferrante-kopia
Nog påminner Silvia Avallones nya roman om Elena Ferrantes Neapelkvartett. Men Avallones bok gestaltar två väninnors kärlek och svek med stor känsla, enligt Fokus recensent.
Bild: Giovanni Previdi / Natur & Kultur
Två flickor växer upp i en liten italiensk kuststad. Den ena är vacker, utåtagerande och omtyckt. Den andra är mer tillbakadragen och ägnar sig mest åt att läsa och göra bra ifrån sig i skolan. Att just de båda blir vänner verkar smått fantastiskt. De har helt olika intressen (dyra jeans kontra italiensk poesi) och deras status i skolan skiljer sig åt rejält. Så småningom lyckas bokmalen skriva en roman – baserad på sin vänskapsrelation till väninnan. Låter det bekant?
Jo, nog påminner upplägget om Elena Ferrantes Neapelkvartetten. Men här handlar det inte om Neapel på femtiotalet där Elena Greco och Lila Cerrullo växer upp, utan den fiktiva staden T. under nittio- och tidigt nollnolltal. Flickorna heter i stället Beatrice ”Bea” Rossetti (det är hon som är den snygga, som snart ska bli firad fotomodell och ett bloggfenomen) och Elisa Cerruti som just flyttat till sin pappa i T. efter att ha bott hos sin mamma i Biella.
Silvia Avallone har nog varit medveten om att hennes nya roman kan jämföras med Ferrantes romansvit och troligen är det därför som hon låter huvudpersonen Elisa Cerruti läsa Ferrante i boken (inte Neapelkvartetten, men De vuxnas lögnaktiga liv). Samtidigt är det på sin plats att påminna om att detta tema varken är nytt i litteraturen eller för Avallone. Hennes hyllade debutroman Stål handlade också om vänskapen mellan två unga flickor i en sömnig hamnstad i Italien.
Men efter att ha tänkt en stund på Ferrante och likheterna i början av läsningen, slukas jag snart av Avallones berättelse om Elisa och hennes dysfunktionella familj. Pappan är en tråkig men snäll akademiker, som tror att internet kommer att vara lösningen på alla problem och som tillbringar timmar framför sin blogg om olika fågelarter, mamman är en före detta rockbasist som lever ett kaotiskt och destruktivt liv, medan brodern mest röker hasch och lyssnar på punkrock.
När föräldrarna, efter många år som separerade, gör ett nytt försök att pussla ihop familjen, håller det bara i några veckor – innan mamman tar med sig storebrodern tillbaka till Biella. Kvar blir Elisa med en pappa hon knappt känner (hon har tidigare också bott med mamman och brodern).
Silvia Avallone utnyttjar nykomlingen Elisas utanförskap för att beskriva den lilla sömniga och konservativa staden T. där yta går före djup och hur det för en ung tjej är ett tabubrott att gå klädd i punkiga t-shirts hon ärvt av storebrodern. Samtidigt skildrar hon fint hur dottern och pappan långsamt närmar sig varandra.
Central är dock relationen mellan Elisa och klasskamraten Bea. De är mycket olika, men blir snart vänner. En vänskap som ska utsättas för hårda påfrestningar, då Elisa väljer att plugga litteraturvetenskap och Bea, med hjälp av Elisas pappas internetkunskaper, blir berömd modebloggare.
Men detta är inte vad som gör att de båda vännerna blir varandras fiender (och vad det är ska inte avslöjas här). Romanen är sedan Elisas försök att bearbeta vad som hänt och varför den här vänskapen är så betydelsefull för henne. Silvia Avallone gestaltar detta med stor känsla som ibland drar åt det patetiska lite väl mycket – men mest är det bara väldigt starkt.
***
Läs fler bokrecensioner i Fokus:
