Både halshuggning och striptease – Salome är sexig, suggestiv och blodig
En förförisk och strippande femme fatale med förkärlek för halshuggning. Salomes blodtörst och kvinnliga vansinne har fortsatt fascinera genom kulturhistorien.
Bild: Jonas Persson / Malmö Opera
Det är något med berättelsen om den judiska prinsessan som dansar för kung Herodes som eggat fantasin i hundratals år. Evangelisten Markus kortfattade berättelse om den namnlösa flickan som dansade så tjusigt för kungen och hans vänner att hon fick önska sig precis vad hon ville – ”vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike” – har blott smärre likheter med det drama som ges på Malmö opera i vår. Richard Strauss opera Salome, baserat på Oscar Wildes pjäs med samma namn är sexig, suggestiv och blodig.
Wildes pjäs, och senare Strauss opera, innehåller både halshuggning och striptease. Wildes gestaltning av Salome som förförisk och farlig femme fatale ansågs skandalös och förbjöds i Storbritannien fram till 1931 – tilltaget att gestalta bibliska figurer som blodtörstiga och erotiska rovdjur uppskattades inte. Pjäsen, som publicerades 1893 fick urpremiär i Paris 1896 där den sattes upp av Théâtre de la Comédie-Parisienne med Lina Munte i titelrollen. Dessvärre avtjänade författaren vid tidpunkten ett fängelsestraff för ”illegala homosexuella aktiviteter” och fick aldrig se skandalpjäsen på scen.
Oscar Wilde var inte den förste att låta fantasin spinna i väg vid tanken på flickan som dansade för kungen och krävde Johannes Döparens huvud på ett fat som belöning. Konstnärer som Gustave Moreau och Caravaggio och författare som Flaubert och Heinrich Heine är några av dem som låtit sig inspireras av evangeliernas berättelse om den unga kvinnan som dansade så förföriskt att det kostade en man livet.
I början på 1900-talet grasserade en fascination av Salome med sådan intensitet att fenomenet fick ett namn – ”salomania”. Den kanadensiskfödda dansaren Maud Allan lät sig inspireras av Max Reinhardts uppsättning av Wildes pjäs och utförde i december 1906 en femton minuter lång dans kallad The Vision of Salomé på en teater i London. Hennes dans reproducerades på scener runt om i Europa och i USA och väckte både förtjusning och avsky och det berättas att kvinnor samlades för att dansa de sju slöjornas dans tillsammans. De såg Salomes dans som emanciperande, som en hyllning till kvinnas sexualitet men också till hennes list och makt.
Salome förkroppsligade, tillsammans med sådana karaktärer som Franz Wedekinds Lulu, spionen Mata Hari och Kleopatra idén om en femme fatale, kvinnan som använder sitt sexuella kapital för att intrigera, lura och bedra män, allt för att uppnå egna dunkla syften.
Marlis Schweitzer, professor i teatervetenskap vid York University i Toronto, beskriver moralpaniken i artikeln Prostitution and brothel drama in the progressive era. Aktrisen Marie Cahill var så skandaliserad och bekymrad att hon skrev brev till presidenten, Theodore Roosevelt och diverse andra inflytelserika politiker med en vädjan om att sätta stopp för ”dansgalenskapen” som ”förgiftar de ungas sinnen” med ”orena” och ”vulgära” bilder. Salomes dans med de sju slöjorna ansågs depraverad och dessutom skadlig för synen på unga kvinnor, deras kroppar och deras sexualitet.
Jag tänker på Marie Cahills uppbragdhet och på de kvinnor som samlades i privata hem för att dansa Salomes dans tillsammans när jag ser den amerikanska sopranen Laura Wilde dansa på Malmö Operas scen: Salome är en kvinna som tar till alla till buds stående medel för att få vad hon vill ha. Laura Wildes Salome är ljusår ifrån den unga flicka som på sin mor Herodias uppmaning dansar utmanande för sin styvfar, kung Herodes. Wildes Salome går inte varken sin mors eller någon annans ärende, hon är uppfylld av sin egen besatthet av den tillfångatagne Johannes Döparen.
Salome är inte en objektifierad strippa som slänger kläderna för att tillfredsställa männens blickar. Hon är en kvinna som är fullt medveten om sin sexuella makt, och inte räds att använda den. Det var skandalen – inte den blottade huden eller de sensuella rörelserna, utan den kvinnliga makt som synliggörs av Oscar Wilde.
De teman som behandlas i Salome är sådana man brukar kalla eviga: Sex, makt och hämnd. Salomes begär efter profeten Jochanaan (alltså Johannes Döparen) gränsar till vansinne. Profeten är inlåst i palatsets källare, som straff för att han dristat sig till att kritisera hovets omoraliska leverne och den unga Salome försöker förföra honom. Profeten avvisar henne, och hennes åtrå förvandlas till raseri – om inte hon får honom, ska ingen ha honom. I en blodig slutscen kysser Salome profetens avhuggna huvud, lycklig trots att den åtrådde uppenbarligen är död.
Kärlek är inte ett tema i Strauss opera. Trots det kan den lära oss något om kärlekens natur: Den form av besatthet som Salome drivs av är inte ett uttryck för kärlek. Begäret är egoistiskt, och har väldigt lite med den åtrådde att göra, så lite att det inte spelar någon roll att den åtråddes läppar är kalla när hon äntligen får trycka sina mot dem.
Begäret är destruktivt, inte bara för den stackars profeten Jochanaan, utan också för Salome som straffas med döden. När Herodes ser henne kyssa det profetens avhuggna huvud grips han av äckel och beordrar hennes död. Salomes död får mig att tänka på ett klistermärke en granne i Lund hade på sin ytterdörr: ”Please protect me from what I want”. Det rådet borde någon ha gett Salome också. Alla begär ska inte uppfyllas. Det är en nästan revolutionerande tanke i en tid som förutsätter att alla begär, av mat, förströelse, prylar och sex bör tillfredsställas så fort som möjligt.
***
Läs även: Wozzeck – 1900-talets märkligaste opera
Det är något med berättelsen om den judiska prinsessan som dansar för kung Herodes som eggat fantasin i hundratals år. Evangelisten Markus kortfattade berättelse om den namnlösa flickan som dansade så tjusigt för kungen och hans vänner att hon fick önska sig precis vad hon ville – ”vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike” – har blott smärre likheter med det drama som ges på Malmö opera i vår. Richard Strauss opera Salome, baserat på Oscar Wildes pjäs med samma namn är sexig, suggestiv och blodig.
Wildes pjäs, och senare Strauss opera, innehåller både halshuggning och striptease. Wildes gestaltning av Salome som förförisk och farlig femme fatale ansågs skandalös och förbjöds i Storbritannien fram till 1931 – tilltaget att gestalta bibliska figurer som blodtörstiga och erotiska rovdjur uppskattades inte. Pjäsen, som publicerades 1893 fick urpremiär i Paris 1896 där den sattes upp av Théâtre de la Comédie-Parisienne med Lina Munte i titelrollen. Dessvärre avtjänade författaren vid tidpunkten ett fängelsestraff för ”illegala homosexuella aktiviteter” och fick aldrig se skandalpjäsen på scen.
Oscar Wilde var inte den förste att låta fantasin spinna i väg vid tanken på flickan som dansade för kungen och krävde Johannes Döparens huvud på ett fat som belöning. Konstnärer som Gustave Moreau och Caravaggio och författare som Flaubert och Heinrich Heine är några av dem som låtit sig inspireras av evangeliernas berättelse om den unga kvinnan som dansade så förföriskt att det kostade en man livet.
I början på 1900-talet grasserade en fascination av Salome med sådan intensitet att fenomenet fick ett namn – ”salomania”. Den kanadensiskfödda dansaren Maud Allan lät sig inspireras av Max Reinhardts uppsättning av Wildes pjäs och utförde i december 1906 en femton minuter lång dans kallad The Vision of Salomé på en teater i London. Hennes dans reproducerades på scener runt om i Europa och i USA och väckte både förtjusning och avsky och det berättas att kvinnor samlades för att dansa de sju slöjornas dans tillsammans. De såg Salomes dans som emanciperande, som en hyllning till kvinnas sexualitet men också till hennes list och makt.
Salome förkroppsligade, tillsammans med sådana karaktärer som Franz Wedekinds Lulu, spionen Mata Hari och Kleopatra idén om en femme fatale, kvinnan som använder sitt sexuella kapital för att intrigera, lura och bedra män, allt för att uppnå egna dunkla syften.
Marlis Schweitzer, professor i teatervetenskap vid York University i Toronto, beskriver moralpaniken i artikeln Prostitution and brothel drama in the progressive era. Aktrisen Marie Cahill var så skandaliserad och bekymrad att hon skrev brev till presidenten, Theodore Roosevelt och diverse andra inflytelserika politiker med en vädjan om att sätta stopp för ”dansgalenskapen” som ”förgiftar de ungas sinnen” med ”orena” och ”vulgära” bilder. Salomes dans med de sju slöjorna ansågs depraverad och dessutom skadlig för synen på unga kvinnor, deras kroppar och deras sexualitet.
Jag tänker på Marie Cahills uppbragdhet och på de kvinnor som samlades i privata hem för att dansa Salomes dans tillsammans när jag ser den amerikanska sopranen Laura Wilde dansa på Malmö Operas scen: Salome är en kvinna som tar till alla till buds stående medel för att få vad hon vill ha. Laura Wildes Salome är ljusår ifrån den unga flicka som på sin mor Herodias uppmaning dansar utmanande för sin styvfar, kung Herodes. Wildes Salome går inte varken sin mors eller någon annans ärende, hon är uppfylld av sin egen besatthet av den tillfångatagne Johannes Döparen.
Salome är inte en objektifierad strippa som slänger kläderna för att tillfredsställa männens blickar. Hon är en kvinna som är fullt medveten om sin sexuella makt, och inte räds att använda den. Det var skandalen – inte den blottade huden eller de sensuella rörelserna, utan den kvinnliga makt som synliggörs av Oscar Wilde.
De teman som behandlas i Salome är sådana man brukar kalla eviga: Sex, makt och hämnd. Salomes begär efter profeten Jochanaan (alltså Johannes Döparen) gränsar till vansinne. Profeten är inlåst i palatsets källare, som straff för att han dristat sig till att kritisera hovets omoraliska leverne och den unga Salome försöker förföra honom. Profeten avvisar henne, och hennes åtrå förvandlas till raseri – om inte hon får honom, ska ingen ha honom. I en blodig slutscen kysser Salome profetens avhuggna huvud, lycklig trots att den åtrådde uppenbarligen är död.
Kärlek är inte ett tema i Strauss opera. Trots det kan den lära oss något om kärlekens natur: Den form av besatthet som Salome drivs av är inte ett uttryck för kärlek. Begäret är egoistiskt, och har väldigt lite med den åtrådde att göra, så lite att det inte spelar någon roll att den åtråddes läppar är kalla när hon äntligen får trycka sina mot dem.
Begäret är destruktivt, inte bara för den stackars profeten Jochanaan, utan också för Salome som straffas med döden. När Herodes ser henne kyssa det profetens avhuggna huvud grips han av äckel och beordrar hennes död. Salomes död får mig att tänka på ett klistermärke en granne i Lund hade på sin ytterdörr: ”Please protect me from what I want”. Det rådet borde någon ha gett Salome också. Alla begär ska inte uppfyllas. Det är en nästan revolutionerande tanke i en tid som förutsätter att alla begär, av mat, förströelse, prylar och sex bör tillfredsställas så fort som möjligt.
***
Läs även: Wozzeck – 1900-talets märkligaste opera
