Prousts fasader döljer klass

Små krabbor grävde ner sig i sanden i väntan på tidvattnet utanför Grand Hôtel i Cabourg vid den normandiska kusten. Jag satt på terassen, avnjöt en madeleinekaka, spanade, inte ut mot havet utan in mot hotellet, dess inredning som fortfarande minner om La belle epoque. Mot den miljö, i den fiktiva badorten Balbec, där den unge berättaren i Marcel Prousts »På spaning efter den tid som flytt« förödmjukades i sin älskade mormors sällskap, genom att tvingas byta plats när en adelsman krävde att få sitt vanliga bord. För berättaren är det outhärdligt att se den air av Paris som de möjligen bar med sig förflyktigas i Atlantbrisen.

Marcel Prousts mästerverk vecklar ut tiden som en karta framför oss, där minnen väcks ur sin omedvetna sömn. Sara Danius skriver i »Proust motor« om att minnet av nödvändighet är ofrivilligt, något som flammar upp, ofta med hjälp av en förnimmelse – som av en viss lukt eller smaken av en kaka doppad i tant Léonies te – till skillnad från till exempel minnesbilder som påtvingas oss av ett fotografi:

»I Prousts roman får fotografiet således representera det autentiska minnets raka motsats: det är mekaniskt, närmar sig sitt föremål utan urskillning och ger en statisk kunskap om människan«, skriver hon.

Denna sinnenas ledande funktion, gränssnittet männi­skor emellan, gör det möjligt att föra varandra bakom ljuset. Att hålla upp masker, säga en sak och tänka en annan. Det rävspel som Marcel Prousts 4 000 sidor långa exposé över Parissocietetens Belle epoque, vill berätta om. Innan romanen är över har Proust, med sin skarpa blick för relationer, lärt läsarna hur människor på alla nivåer putsar på fasaderna som ett skydd mot varandra.

Men Proust lär oss att se bakom dem.

Berättaren väljer återkommande mellan de två promenadvägarna Guermantes- eller Méséglisehållet. Det är ett val mellan adeln eller borgerligheten, mellan societeten eller konsten. Mellan grevinnan Guermantes och madame Verdurin. Hur kan det angå oss i dag? En bortskämd och sjukligt modersbunden borgarbracka med heltidsanställt hembiträde som gör allt för att stiga i graderna i sällskapslivet och få frottera sig med ädlingar?

På Orionteatern på Södermalm i Stockholm har regissören Maja Salomonsson och skådespelaren Nina Jeppsson ägnat tre månader åt att läsa igenom och bearbeta Prousts svit till en drygt tre timmar lång monolog. Salomonsson har särskilt fascinerats av Prousts många världar, av kärlekshistorierna, men också av hans lockelse att klättra i salongerna.

– Just det är inte lika relaterbart i dag, men det är väldigt relaterbart att vara på en fest och vilja hänga med de coola i rummet, samtidigt som man föraktar dem och den sidan hos sig själv som vill det, säger hon.

Salomonsson och Jeppsson har velat ta fasta på språkets musikaliska kvalitet och de långa meningarna i sin dramaturgi och baserar manuset på citat ur boken. En del går att översätta tillbaka till de ursprungliga förnimmelserna av ljud och ljus, och duon har arbetat nära en klassiskt skolad kompositör, inspirerad av Debussy, Kent Olofsson. I en månad ska monologen framföras och varvas med samtal om Proust och musiken, minnet och skrivandet.

– Jag ser det här som en fnissig bok. Proust rannsakar överklassen, människors strategier för att dölja sin osäkerhet. Proust hänger verkligen ut sig själv. Och samtidigt blir han så förförd av status och hierarkier. Det är ju fruktansvärt roligt, säger Maja Salomonsson.

I »Huset som Proust byggde«, ett verk om fransk modernism, skriver Kristoffer Leandoer om Prousts i grunden pessimistiska människosyn. Hos författaren finns en djup övertygelse om att människor ständigt döljer sina ansikten för varandra. Det är förklaringen till att Prousts berättare är en voyeur som med sitt tjuvkikande bakom en gardin ideligen gör nya upptäckter om människor.

»Verklig kunskap om andra är något man får stjäla sig till i obevakade ögonblick, något man får tjuvkika sig till«, skriver Kristoffer Leandoer.

Den försmädliga händelsen på Grand Hôtel vänds i sin revansch när markisinnan de Villeparisis anländer och återupprättar berättaren och hans mormor genom att hälsa på dem inför alla. Jämfört med markisinnan från Paris är den lantlige monsieur de Stermaria ingenting.

Prousts berättare är en del av borgerligheten, av dåtidens förkrympta medelklass, oupphörligt strävande mot ljuset, mot en plats bland de upplyfta medlemmarna av den övre medelklassen, representerad av Madame Verdurin, och överklassen, representerad av grevinnan Guermantes. Också Verdurins ambition är att klättra. Medlet är inte viktigt. Det är målet, toppen, som räknas. För att nå dit samlar hon begåvade och lyckade människor omkring sig i sin salong.

– På det viset är det också en klasskildring. Han rannsakar verkligen överklassen och sig själv, gör sig själv till åtlöje, i sin handikappade hjälplöshet. Han kan inte ens klä på sig själv, utan Francoise, hembiträdet. Han beskriver vidriga sidor hos sig själv, men där har han en medvetenhet, en klassanalys, säger Maja Salomonsson.

Läst så blir »På spaning efter den tid som flytt« en guide till vår egen tid. Det societetsliv som frodades i Paris när förra seklet var ungt, finns inte kvar, men dagens breda medelklass äger resurserna, samma möjligheter att klättra genom kunskaper eller talanger inom vetenskap eller konst, genom lyckade affärer. Eller den mest klassiska av vägar, genom äktenskap. Madame Verdurin personifierar denna klämda medelklass, jagad underifrån av begåvade uppkomlingar och hantverksskickliga yrkesmän (konstnärer). Drömskt sneglande mot den resursstarka och nätverkande överklassen. Symboliskt nog är Verdurin också besatt av sin croissant och sin café au lait.

Många tror att klass handlar om inkomstgränser. Proust vet bättre. Han visar oss i detalj vad klass är. Han kan den etikett och de regler för smakfullhet som än i dag präglar spelet mellan klasser. Det under barndomen inlärda maktmedel som är så svårt att i efterhand bemästra att det effektivt skiljer börd från börd. Han vet att ju fler som knackar på societetens portar desto viktigare blir de små markörerna, att inte bara dricka fina viner till den utsökta middagen utan att jämföra appellationer och baka matbrödet med egenmatad surdeg. Prousts grand­tante beskriver det kanske bäst. I boken »Om läsning« skriver Marcel Proust att »i fråga om saker för vilka hon lärt sig reglerna och principerna av sin mor, sättet att tillreda vissa rätter, att spela Beethovens sonater och att ta emot gäster med älskvärdhet, var hon förvissad om att ha en korrekt uppfattning om fulländning och att kunna urskilja om andra närmade sig den mer eller mindre«.

Denna etikettens finkalibrerade bedömningar som grandtanten gör övar tidigt upp Prousts blick och öra för vad människor kommunicerar utan att säga det. Han citerar henne om en pianospelande bekant:

»Hon är måhända mycket mer fingerfärdig än jag, men hon visar brist på smak genom att spela detta andante med en sådan emfas.«

Så kan inte ens den mest begåvade uppkomling vinna över en aldrig så medioker arvinge.

Olof Lagercrantz skriver i sin bok »Att läsa Proust« om upphöjelsen som motiv utifrån en annan restaurangscen. Berättaren förnedras återigen med en undanskymd plats, men återupprättas av sin vän markisen de Saint-Loup, en släkting till Guermanterna, när denne trots placeringen väljer att sätta sig hos honom. Tyngdpunkten förskjuts därmed i lokalen.

»Hela berättelsen är, sedd från detta håll, en berättelse om hur hjälten upptas i gudakretsen kring familjen de Guermantes«, skriver Lagercrantz och sammanfattar den upptäckt som både berättaren och läsaren gör. »Societetens människor sådana Proust skildrar dem är ofta löjliga, förfärande ytliga, grymma och tanklösa. Men de är patetiska fångar i etiketten och väcker i den egenskapen medkänsla.«

När romanen avslutas är det bara en person som knappt har förvrängts under författarens vassa blick. Mormodern, en naturlig och jordnära kvinna, som fnyser i förakt åt det förljugna spel som pågår i den societet dit hennes dotterson dras. Det är hon som binder samman den högsta klassen med den allra lägsta, en toalettvaktande kvinna som tillämpar en strikt värdeskala när hon tar emot eller avvisar nödiga besökare.

»Precis som hos Guermanterna!« kommenterar mor­modern.

Själva spelet förvrider dem. Fjäskandet, klättrandet, snobberiet. Fjättrade vid sina fasader av sina sociala ambitioner.

Fakta | Förnedringen

»Knappt hade vi börjat äta förrän vi fick resa oss på order från Monsieur de Stermaria, som just kommit in och utan att göra så mycket som en ansats till ursäkt åt vårt håll med hög röst sade åt hovmästaren att se till att misstaget inte upprepades, ty han fann det högst obehgligt att ›folk som han inte kände‹ slagit sig ner vid hans bord.«

»Jag bekymrade mig om vilket intryck jag kunde göra på alla dessa tillfälliga eller lokala notabiliteter, som jag genom min benägenhet att sätta mig i andras ställe och leva mig in i deras själstillstånd kom att placera inte på deras verkliga nivå – den på vilken de skulle ha levat i Paris, till exempel, och som skulle ha varit mycket låg – men på den de själva trodde sig intaga, och som de verkligen intog i Balbec, där bristen på jämförelsematerial förlänade dem ett slags relativ överlägsenhet och ett säreget intresse. Ack! intet förakt var mig mera plågsamt än det för vilket jag utsattes av monsieur de Stermaria.«

– Utdrag ur »I skuggan av unga flickor i blom« (del 2 av 7).