Bakom stjärnorna

Det var Europe och Abba som avgjorde saken när Nadir Khayat tog ett livsavgörande beslut. Han skulle flytta till Sverige. Helt utan kontakter i det nya landet lämnade han sitt hem i Marocko för att studera musik på högskolan i Göteborg. Han var 19 år gammal.

– Jag älskade svensk popmusik, svårare än så var det inte.

I dag är han en i raden av svenskar som har präglat olika tidsperioder i den svenskamerikanska musikhistorien. Det trygga nittiotalet övergick i millenniskiftets uppbrottstid och landade i en nutid där hitlistorna återigen domineras av ett enhetligt och lättsmält sound.

Hela tiden har blågula produktioner och låtar varit extremt framgångsrika; svenskar behöver inte längre utvandra till Amerika. I stället har vi tilldelats fast uppehållstillstånd i det amerikanska folkets radioapparater.

Det 90-tal Nadir Khayat mötte som nysvensk tonåring dominerades av Cheiron-studion där producenterna Max Martin och Denniz Pop tagit fram hits åt stjärnor som Backstreet Boys, ’N Sync, Céline Dion och Britney Spears. Cheiron blev hans självklara mål. Han försökte få arbete där, men avvisades.

Cheiron, som startades 1992, har blivit symbolen för svenska producenters internationella framgångar. När världsstjärnorna var på besök flockades tonårsfansen utanför lokalerna på Kungsholmen i Stockholm. Slarvigt parkerade i bussfilen utanför stod demonproducenternas Porschar.

Skulle en grupp svenska killar kunna få samma framgångar nu, om de låste in sig i en betongbunker vid Fridhemsplan och jobbade målmedvetet?

Absolut, tror Andreas Carlsson – i dag bland annat känd från TV4:s »Idol«-jury – som på 90-talet ingick i Cheironkollektivet.

– Men en stor skillnad är att i dag kan väldigt få skaffa en ekonomisk trygghet i pop. All glamour popstjärneyrket historiskt har förknippats med, hur ska den kunna upprätthållas när de som sysslar med popmusik inte längre blir rika?

I »Live to Win«, en självbiografi om livet som framgångsrik låtskrivare, berättar Andreas Carlsson hur Cheiron medvetet gjorde upprepning till en del av vinnarstrategin. I ett kapitel författas pojkgruppen Backstreet Boys smäktande upptempo­balllad »I Want It That Way«. Andreas Carlsson och Max Martin grämer sig över att ha skrivit en alldeles för perfekt första vers till låten. Den börjar: »You are my fire. My one desire.«

Inte kommer de att kunna uppfinna en lika slagkraftig inledning till vers nummer två? Slutligen enas de om en lösning. Att låta andra versen börja: »Are you my fire? My one desire?«

90-talet var en tid då trygghet gick före risk.

Två år efter profilen Denniz Pops för tidiga död upplöstes Cheiron. Musikvärlden stod på randen till ett nytt decennium; den eskalerande fildelningstrenden var på väg att ta ett fast stryptag om skivbolagen. De tvingades att testa nya vägar. Den tidigare så säkra, men också pengakrävande, flickrumspopen var på väg att tyna bort.

Kärva tider, men plötsligt fanns det utrymme för ny kreativitet. I det kantiga, urbana hitklimat som rådde trivdes Christian Karlsson alldeles utmärkt. Han utgjorde ena halvan av produktionsbolaget Bloodshy & Avant vars genombrott blev produktionen till r&b-stjärnan Christina Milians »AM to PM« 2001. En avantgardistisk ljudboll studsandes mellan tunga basknorrar och ett försynt knäppande på harpsträngar. Precis som Andreas Carlsson beskriver Christian Karlsson 00-talets första år som gränstänjande. Samtidigt som popindustrins ekonomi stramats åt hade gatans musik – hiphop och klubbmusik – aldrig varit större eller mer framgångsrik.

00-talet kom att bli en tid som satte all sin tro till producenten.

– Tidigare handlade allt om royalties, pengarna för en produktion trillade in långt efter att man skrivit den. När ingen längre räknade med att skivor skulle sälja blev i stället förskotten viktigare, säger Christian Karlsson.

Förskottsbetalningarna gjorde 00-talet mer uppfinningsrikt än 90-talet eftersom producentens personliga ekonomi inte längre avgjordes av hur väl den slutgiltiga singeln sålde. Flera av de mest spelade låtarna i både svensk och amerikansk radio byggde efter millennieskiftet således på loopar, återkommande ljudeffekter och spontana blinkningar till klubben och gatan, snarare än på vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng.

Det urbana soundet under Bloodshy & Avants storhetstid kom för att stanna, men under de senaste åren har trenden varit en återgång till det melodiska. För den Abba-älskande Nadir »RedOne« Khayat är därför nutiden precis rätt. Efter att han för länge sedan fick nobben av Cheiron tog han sig artistnamnet RedOne och påbörjade i stället sin långa strävan att ensam kunna producera pophistoria.

2008 tog han till slut hitlistorna med storm med sin glittrande samarbetspartner, Lady Gaga.

– Gaga och jag tar några ackord, sedan nynnar hon fram något kring dem. Vi svenskar har en fördel i vår kärlek till det enkla, beskriver Nadir Khayat sitt låtskrivar­koncept.

På den stundande Grammy-galan har Red­One chans att kamma hem fem statyetter för produktionerna åt Lady Gaga.

– I USA är det alltid positivt att nämna sin svenska bakgrund. Många är trötta på omelodisk hiphop byggd på loopar. Det har blivit rätt tid att värna de riktigt stora melodierna. Precis som jag hörde Europe göra när jag växte upp, säger Nadir Khayat.

Grammys

Den amerikanska grammy­galan äger rum söndag 31 januari i Los Angeles. Svenska producenten Nadir »RedOne« Khayat har chans att vinna i fem kategorier: »Album of the Year« och »Best Electronic/Dance Album«, båda för Lady Gagas »The Fame«. Dessutom är singeln »Poker Face« från samma album nominerad för »Record of the Year«, »Song of the Year« och »Best Dance Record of the Year«.

Tre decenniers listtrender

90-talet
Den stockholmska hitfabriken Cheironstudion nådde sina första framgångar efter att grundaren Denniz Pop knutit till sig Max Martin. 1993 gav de ut Ace of Bases album och singel »The Sign« som toppade både Billboards albumlista och singellista i sex veckor. 1999 producerade de Britney Spears debutsingel »(Hit Me) Baby One More Time«. Genom pojkband som Backstreet Boys och ’N Sync och galakvinnor som Céline Dion bidrog de till att göra 90-talets topplistor stämsångsvackra och melodiburna – varje hit skulle gå att framföra på akustisk gitarr.

00-talet
Två producenter blev viktigare för de amerikanska topplistornas 00-tal än några andra. The Neptunes och Timbaland. Genom rymdfärder i alla typer av digitala ljud suddade de ut det klassiska låthantverk som bland annat Cheiron-studion förknippats med. Producentduon Bloodshy & Avant, med en bakgrund inom både punk, hiphop och dansmusik, blev de mest framgångsrika svenskarna att hoppa på tåget. Efter genombrottet med Christina Milians »AM to PM« 2001 blev Britney Spears »Toxic« deras största hit 2004. Bloodshy & Avant fortsatte decenniet med att producera åt Madonna, Kylie Minogue och Jordin Sparks.

10-talet
En månad in på 10-talet domineras listornas topp av ett enhetligt sound med sin botten i 00-talets förkärlek för digitala ljudbilder, med kryddan av lättnynnade refränger och versbyggen. Möjligheten att sjunga med i en hit har återigen blivit viktig. Bland Billboards tio högsta placeringar just nu har Keshas »Tik Tok«, Rihannas »Hard«, Lady Gagas »Bad Romance«, Iyaz »Replay« samt Akon och David Guettas »Sexy Bitch« gemensamt att de är urbana produktioner som toppas av meloditrogna rockröster, snarare än av klassiska r&b-vibraton eller rap. Ingen cementerar den trenden så tydligt som Nadir »RedOne« Khayat.