Balsam för en brittisk själ

Tabloiden Daily Mail är inte känd för sin sans, och även denna gång hämtades ammunition från den publicistiska krutkällaren. »Is there no one left in Britain who can make a sandwich?«, löd frågan på söndagens omslag.

Det var en kommentar till att en mackfabrik i Northampton tvingas rekrytera 300 personer från Ungern. Inga britter vill göra jobbet. Eller kan?

Har Storbritannien misslyckats med sin medborgerliga fostran så till den milda grad att det inte längre finns någon som vet hur man, som det heter, »slap two slices of Hovis together«?

Efter någon timme låg twitter begravt i mackbilder. Någon hade stoppat in Alexandre Dumas »Greven av Monte Cristo« mellan brödskivorna. En annan en grå kanin. En tredje ett oknäckt ägg. Och så vidare.

Inte sedan Jamie Oliver sa att chips inte var bra mat till skolbarn, hade landet varit i sådan chock. Reaktionen är logisk. Sandwichen är något engelsmännen är omåttligt stolta över.

Bakom den skämtsamma ytan skymtar också något annat. En längtan tillbaka till en tid då imperiet levde, och folk visste hur man kirrade en riktig macka. Och, för att ta ett annat exempel, när konstnärerna visste hur man målade en riktig tavla.

Då kritikern Quentin Letts, också på Daily Mail, skrev om Tracey Emins pågående Londonutställning, kallade han henne den traditionsförstörande konstens översteprästinna, och raljerade över hennes nya fokus på teckning och måleri.

Kunde hon ens skilja en blyertspenna och målarpensel åt? Samtidskonstnärer som Emin har en hämmande effekt på civilisationen, menade han.

Daily Mail må vara en lågstatusblaska, ändå talar den direkt till folklagrens bråddjup.

Premiären av Mike Leighs film »Mr. Turner«, om JMW Turner, romantikens stora landskapsmålare (1775–1851) kunde inte komma mer lägligt. Konstnären la flera år på att få till en solnedgångs exakta färgskiftning. På samma sätt som skådespelaren Timothy Spall legat i hårdträning för sin roll, och målat dag ut och dag in under två års tid.

Skildringen av den åldrande Turner ligger långt ifrån bilden av ett nationalhelgon. Spall gör honom till en rätt motbjudande figur. En fräsande, spottande och grymtande burdus utan ett spår av förfining. En barberarson med cockneyslang som fick tillträde till artistokratin, och medlemskap i The Royal Academy of Arts. Men famntagen var villkorade.

Han blev aldrig en av dem.

Jag sitter i två och en halv timme och häpnar.

Hur kunde denna grova karl, grym och överjävlig mot sina barn, åstadkomma sådana subtiliteter på målarduken?

Fotografen Dick Popes solindränkta vyer tvingar fram en tår i biosalongen.
I sann Mike Leigh-anda undviker filmen alla publikfriande krumsprång.

Turner & grabbarna (!) blir britternas snuttefilt i bildningsmörkret.

Is there no one left in Britain who can make a film?

Jo.

Nämnde jag förresten att Turner ställs ut på Tate?

»Mr. Turner« visas på Stockholms filmfestival i helgen och har svensk biopremiär den 25 december.