Barbarerna i Caracas

Som 10-åring förälskar sig Adelaida Falcón i en soldat hon ser på en tidnings förstasida. Det är en soldat som skjutits i huvudet och vars hjärna runnit ut på gatan, men han har ett vackert och fridfullt ansikte. Det faller Adelaida för.

Adelaida Falcón är huvudperson i den venezuelanska kulturjournalisten Karina Sainz Borgos romandebut »Natt i Caracas«, som under 2019 tog världen med storm. Minnet av den döde soldaten är Karina Sainz Borgos eget. Men boken är ingen uppgörelse med det politiska kaoset i Venezuela. Trots det brutala våldet och samhällets sammanbrott sida upp och ner beskriver författaren i stället sin bok som en kärleksförklaring.

Karina Sainz Borgo föddes 1982 i Venezuelas huvudstad Caracas. Samma år som Hugo Chávez blev president skrev hon, 17 år gammal, sina första spalter på den venezuelanska dagstidningen El Nacionals kultursidor. Adelaida Falcón är i boken 38 år. Ett år äldre än Sainz Borgo själv. Tillsammans delar de en uppväxt som går parallellt med den venezuelanska demokratins sammanbrott. De har båda på nära håll upplevt det våld som följt i spåren av förfallet.

– Jag har växt upp i ett mycket våldsamt samhälle och har sedan jag var liten försökt förstå våldet och göra något av alla de intryck jag bär med mig. Ett sätt att göra det på är att omvandla detta fula och våldsamma till litteratur. Nästan all fiktion jag skrivit har handlat om våld, men det är först med denna roman jag har blivit publicerad, säger Karina Sainz Borgo.

Utöver minnet av den skjutne soldaten och andra sporadiska minnen har Karina själv inte ställts inför de många svåra beslut Adelaida tvingas ta.

– Jag lämnade Venezuela när jag var 23 år, i oktober 2006. Då hade jag arbetat som journalist på dagstidningen El Nacional i nästan sju år. Det var gyllene år. Jag skrev främst på kultursidorna, men bevakade även politik ibland. Jag jobbade då med några av Venezuelas bästa politiska reportrar, men tyvärr har våldet tvingat bort flera av dem. För mig blev det till slut för mycket. Jag kände inte igen det land jag växt upp i, och flyttade, säger Karina Sainz Borgo.

Det är 13 år sedan hon lämnade sitt hemland, och även om hon fysiskt befunnit sig i Spanien sedan dess har hennes hjärta aldrig lämnat Venezuela. Det säger hon över telefon när vi hörs strax innan hon ska hoppa på ett flyg. Men hon har också viktigare saker för sig.

– Jag satt och skrev när du ringde. Det är min nästa roman. Så fort vi lagt på ska jag fortsätta, säger hon.

I december 2006 valdes Hugo Chávez till en tredje mandatperiod som president. Visserligen i vad som av oberoende valobservatörer klassats som felfria val, men konstitutionen var ändrad och Hugo Chávez socialistiska revolution drog fram som en röd storm över hela landet.

Det Caracas som skildras i »Natt i Caracas« känner vi igen från nyhetsrapporteringen de senaste åren, men i Adelaida Falcóns skinn tar Karina Sainz Borgo oss närmare. Vi känner doften av brända däck och lik, hör automatgevärselden och människors dödsvrål, ser hus brinna och känner värmen från lågorna och kan inte låta bli att få ont i huvudet av revolutionens slagdängor.

Det Venezuela som vi möter i »Natt i Caracas« är ett land där »den evige kommendanten« (Hugo Chávez) är ett minne i form av heroiska porträtt och t-shirts. Den nuvarande ledaren (Nicolas Maduro) beskrivs som »efterföljaren«. På gatorna härjar revolutionskommandon som plundrar och dödar med regimens goda minne.

Adelaida Falcón har begravt sin mor och har i stort sett inga arbetsuppgifter, och därmed inga inkomster, som frilansande redaktör. Hon tar sig igenom ett brinnande Caracas till sin lägenhet, som hon snart förlorar till ett revolutionskommando som tar den i beslag. Av en slump kommer Adelaida Falcón över en grannes lägenhet och lyckas även ta över hennes identitet, den spanska kvinnans dotter (»La hija de la española«, som också är bokens originaltitel). Under en natt tvingas hon ta hand om en god väns lillebror, Santiago. Santiago studerar ekonomi på universitet när han och hans kamrater grips och kastas i fängelse där de torteras, våldtas och förnedras tills de av ren överlevnadsinstinkt väljer plundrarnas sida.

Karina Sainz Borgo läste själv statsvetenskap på Universidad católica Andrés Bello. Hon döljer inte att hon planterat lite av sitt unga jag även i Santiago. Genom åren har hon behållit kontakten inte bara med familjemedlemmar, utan med gamla vänner och personer från tiden som journalist, bland annat flera oppositionspolitiker. Hon har också återvänt som reporter för den spanska tidningen El Mundo där hon arbetat, men även för två reportageböcker utgivna i Spanien, »Tráfico y Guaire« (2008) och »Caracas Hip-Hop« (2008). Sainz Borgo talar om sin bok som en allegori. Där Adelaidas mor är det gamla Venezuela som går i graven. Adelaida själv är det nya Venezuela, på flykt och beredd att gå över lik för att överleva. Santiago speglar det Venezuela som kunde ha varit, ett ungdomligt hopp som trampas ner under regimens stövelklackar.

Exakt när det venezuelans­ka samhället började rasa samman är svårt att säga. Några skulle säga under 1990-talets korruptionsaffärer. Andra skulle säga efter 2007 när allt fler venezuelaner började ta till gatorna mot regeringens politik, skenande inflation, ett okontrollerat våld och tomma hyllor i matbutikerna.

Senast Karina Sainz Borgo var i Venezuela låg Hugo Chávez för döden på Kuba. Det var i början av 2013. Hon beskriver Venezuela som ett samhälle i förfall redan då, men sett i dagens backspegel som nästan en annan värld.

– Situationen i Venezuela är mycket svår. Vi står bara ett kliv bort från ett totalt totalitärt övertagande. Lyfter vi blicken ser vi att stora delar av Latinamerika står inför lika alarmerande svåra sociala utmaningar som lett Venezuela dit där det är i dag. Många människor har inte pengar för att överleva och är dömda till ett liv i osynlighet eller smuggling. I Venezuela reser människor från huvudstaden till gränsen varje dag för att köpa och sälja varor, säger Karina Sainz Borgo.

I en nyligen publicerad novell i den litterära tidskriften Granta skildrar Sainz Borgo hur en mamma och hennes dotter säljer sitt hår vid gränsen till Colombia för att få pengar att köpa pasta för. Novellen »Tijeras« (Saxar) publicerades i tidskriften under hösten.

– Det är där vi befinner oss. Folk säljer till och med sitt hår. Man säljer allt man har. Det är så ett totalitärt samhälle fungerar. Det suddar ut individen och skapar en desperation som gör att människor är beredda till vad som helst, säger Karina Sainz Borgo.

Några svar på vart Venezuela är på väg och vad som kommer hända har hon inte. Därför har hon inte heller skrivit ett journalistiskt reportage, utan en roman. Hon säger att hon vill skapa olustkänslor, skaka om läsarna och ställa dem inför olika problem, som en av hennes stora inspiratörer, den sydafrikanske författaren och mottagaren av Nobels litteraturpris 2003, John Maxwell Coetzee.

Liksom i Coetzees roman »I väntan på barbarerna«, från 1980, står det i »Natt i Caracas« mer eller mindre klart redan efter ett par kapitel att barbarerna inte behöver vara de vi först tror att de är. När mörkret lägger sig över Caracas slåss alla för sin överlevnad, kosta vad det kosta vill, ett människoliv eller fler.

***

FAKTA: Karina Sainz Borgo

Född 1982 i Caracas, Venezuela.

Var under många år journalist på tidningen El Nacional.

Flyttade 2006 till Madrid, Spanien där hon tog universitetsexamen i både journalistik och kommunikation.

I Spanien har hon jobbat på El Mundo och skriver i dag i tidskrifterna Vozpópuli och Zenda.

Driver fyra egna bloggar: »Crónicas Barbitúricas«, »Enciclopedia Farmacológica«, »Barbiturates Chronicles« och »Dorsal 14«.

När tidskriften Forbes sammanställde en lista på världens 100 mest inflytelserika kreativa personer 2019 fanns Karina Sainz Borgo med, bland annat som en av de intressantaste kulturjournalisterna under 40 år i Spanien.

»Natt i Caracas« är Karina Sainz Borgos romandebut. Den såldes till 22 länder innan den ens publicerats i mars 2019.