Bäste Jonas Hassen Khemiri

Bam! En knubbig bok med sirliga, orientaliska gulddekorationer landar på bokdiskarna. Ja, den ser faktiskt lite ut som Koranen, fast den är förstås lätt ilsket röd, i stället för sådär värdigt grön som den heliga skriften. Och så är den ju en roman, en vildsint och hädisk fantasi. Ett motstånd mot allt vad regler och rättesnöre heter. Men analogin, den ytterst medvetna, är tillräckligt påtaglig för att vi ska vakna till: Vad är det här? Kan det möjligen vara – Den Nya Litteraturen?

Tajmingen är allt, brukar det heta. Ibland kan tajming handla om att fylla gapande tomrum, och ibland är tajming helt enkelt förmågan att förse oss med det vi inte ens visste att vi ville ha. Året 2003 tycks onekligen ha varit en tidpunkt då Litteratursverige låg i vaksam slummer för att hugga direkt när bytet dök upp. »Ett öga rött«, Jonas Hassen Khemiris debutroman, blev en av de där sällsynta skrällarna, ett rop vars ekon nådde långt utanför kretsarna av litteraturnördar. Det var ett genomslag den absoluta majoriteten av debutanter endast fantiserar om under hybrispsykoser – en svensk motsvarighet till Zadie Smiths sensationsdebut med »Vita tänder« (2000).

Drygt ett decennium senare kan man nästan med ömhet se tillbaka på hur yrvaken och hungrig responsen var. Mottagandet dignade av termer som nu ter sig märkligt aparta och ålderdomliga; »Rinkebysvenska«, »invandrarroman«, »äkthet«. I dag, efter otaliga debatter på kultursidor om etikettering och exotisering, känns ett begrepp som »invandrarroman« lika daterat som Astrid Lindgrens »negerkung«. Men då – 2003 – var det just denna beteckning som triggade i gång responsen. När Daniel Sjölin några år senare, efter att Khemiris andra roman »Montecore« kommit ut, intervjuade författaren i Babel, beskrev han honom som Sveriges mest ihjälkramade debutant. Den som uppfyllde »etablissemangets våta dröm om en tvättäkta blatteförfattare«. »Ett öga rött« blev elitens inträdeskort till förorten – och de behövde inte ens lösa t-banebiljett.

En litterär hajp känns igen på att -»succén« envetet fortsätter att blinka som i stora neonbokstäver, tills den liksom lossnar från det litterära verket som sådant och seglar iväg på andra meriter. »Ett öga rött« fick visserligen ett omvälvande mottagande, och tilldelades Borås Tidnings debutantpris, men beskrevs bland annat i samma tidning också som en »lovande, men ojämn« debut. Invändningarna är det dock få som minns i dag. För att förstå sig på Khemiri-hajpen räcker det inte att gå till källan – romanen – man måste ta med hela mediecirkusen i beräkningen. Det fanns en färdig kostym att kliva in i, kalla den för »den tvättäkta blatteförfattarens« om ni vill, och Jonas Hassen Khemiri passade så perfekt i den att det var som om den sytts efter hans mått redan innan någon visste vem han var.

»Han stod i den trendiga klädbutiken och outshinade alla med sin fulländade uppenbarelse«, säger Kristoffer Triumf i sin introduktion till Khemiri i podcasten Värvet. »Han är snygg«, säger litteraturkritiker när jag frågar efter deras åsikt om Jonas Hassen Khemiri. Faktum är att det finns få författare som blivit så intimt förknippade med sitt utseende, och som är män, märk väl, och bara det gör Khemiri rätt unik. Vad är det jag påstår – att Khemiris framgångar springer ur bildskönhet? Nej, men däremot: att det är en del av framgångsreceptet. Detsamma gäller för det som tolkats som äkthet i skildringen av den »exotiska förorten«, trots att Khemiri redan från debuten konsekvent skrivit på premisser som handlar om att ifrågasätta själva idén om autenticitet. »Montecore« kan i någon mening läsas som en reaktion på reaktionerna på debutromanen, där Khemiri både till form och innehåll arbetar med att skapa en ständig osäkerhet kring det som alltför bekväma människor väljer att sortera som fixerade identitetstillhörigheter. Tematiken har återkommit i såväl pjäser som noveller och tidningstexter – några av dessa finns samlade i »Invasion!« och i hybrid-romanen »Jag ringer mina bröder«. I den angriper Khemiri ämnet utifrån vad som händer med en när man börjar internalisera omgivningens blickar, och gör dem till sina egna.

»Det enda jag funderar på är när jag ska bli genomskådad«, sa Jonas Hassen Khemiri i en intervju i DN 2008 och pratade om erfarenheten av att bli apan i buren, »blattealibit«, efter »Ett öga rött«. Hur den hade gjort att han sedan dess försökt skriva och fantisera sig till en friare subjektsposition.

Häri finns säkerligen något av förklaringen till att hans verk, oavsett form, stundtals framstår som vattentätt konstruerade stycken: ingen ska kunna komma och identifiera någon kärna eller artbestämma författaren Khemiris sanna natur. Växlandet mellan genrer kan vara ett symptom på samma sak; efter »Montecore« har Khemiri sysslat främst med dramatik och kortprosa, fått se sina pjäser spelas över hela världen, och sysslat med genreöverskridande verk.

Först nu, 2015, återkommer Jonas Hassen Khemiri på allvar som romanförfattare. Osäkerhetsmomentet dominerar också i »Allt jag inte minns«. Romanen är en författares försök till undersökning av vad som förorsakade Samuels död. Samuel, en på samma gång helt vanlig och rätt speciell kille, har omkommit i en bilkrasch. Det är ännu inte klart om det var en olycka eller ett självmord. Samuel skrivs fram genom minnesbilderna från personer som stått honom nära, framför allt av vännerna Vandad och Pantern, samt flickvännen Laide. Khemiri gestaltar minnets bedrägliga karaktär genom att låta deras respektive hågkomster skilja sig åt sådär lagom mycket – lite grann som i HBO-serien »The Affair«, där detaljer som tapeter och kläder skiljer sig åt beroende på vem som återger händelseförloppet. Det är en roman om kärlek och om vänskap, men framför allt om den flyktiga Samuel; han som byter personlighet när han byter umgänge och som älskas av sina nära men förblir en gåta för dem.

Med »Allt jag inte minns« borrar sig Jonas Hassen Khemiri ännu djupare ner i allt detta som inte kan naglas fast eller, om man så vill, den mänskliga fåfängan i att överhuvudtaget göra sanningsanspråk. Minnet och verkligheten gestaltade som undflyende storheter, går smidigt ihop med Khemiris egen författarpersona – »en riktig lögnhals«, som Daniel Sjölin kallade honom och angav som det troligaste skälet till att framgångssagan Khemiri skulle komma att hålla i sig.

Lögnen som författarens bästa vän, typ.

I någon mån blir så berättelsen om Samuel ett slags självporträtt – det finns onekligen något undanglidande och halt över Jonas Hassen Khemiris författarskap.

Ironierna och språklekarna bidrar till denna bild. Det finns till och med ett begrepp för hans språkliga innovationer: »khemiriska«. Jonas Hassen Khemiri är en välartad, kontrollerad och distanserad författare (läs: inte jobbigt asförbannad och med hela hjärtat utslitet på boksidorna, som en Yahya Hassan eller en Johannes Anyuru). Så även när han deltar i samhällsdebatten. Som i den numera klassiska virala succén »Bästa Beatrice Ask« – hans öppna brev om REVA till dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Temperament: lagom. Temperatur: lagom. Det utpräglat professionella, snygga och stundtals lite kylslagna draget i Khemiris författarskap, det som i min bok stundtals gör honom rätt ointressant, är dock inget som fått allmänhetens intresse för honom att falna. Kanske är det också just därför: lagom är förmodligen bäst. Inte för mycket, inte för provocerande, lagom.

Få kan förneka att Jonas Hassen Khemiri är en rejält begåvad författare, men det är som om vitala delar av hans begåvning hamnar i skymundan av hans kameleontaktiga karaktär. Hans ansträngningar att undfly definitioner och samtidig ge publiken exakt vad den vill ha. Litteratur som ständigt smiter från kategoriseringar, riskerar att få något ytligt och lättviktigt över sig, hur stora och viktiga ämnen, politiskt eller existentiellt, författaren än tar sig an. Ja, Khemiri vet hur man underhåller, men det är desto ovanligare att man som läsare blir ordentligt berörd.

Är detta en fälla som den ojämförbara hajpen kring fenomenet »Jonas Hassen Khemiri« skapat åt den verkliga författaren med samma namn? Har det överväldigande, autenticitetslängtande mottagandet av »Ett öga rött« skapat en författare på ständig flykt från den »apbur« som närsomhelst kan gå i lås igen?

I så fall är det hög tid att vi släpper ut honom – i absolut, och inte villkorad, frihet.

En doft av denna frihet drar faktiskt förbi i nya romanen. »Allt jag inte minns« är något mindre undanglidande än Khemiris tidigare alster. Här finns en ny åtstramning och koncentration i språket; en enkelhet som utan skyddet från »khemiriska« ordvändningar och ironier, faktiskt resulterar i ett slags nakenhet som bitvis vidrör läsaren.

Det bästa sättet att slippa bli genomskådad som fejk är som bekant att våga vara äkta – även om man inte har en aning om vad det innebär.

»Allt jag inte minns« utkommer i september på Albert Bonniers förlag.