Bättre än hockey?

Det ligger mitt i staden, insvept i en mantel av glas. I kvällen lyser det och speglar sig i Munksjöns östra strandkant. Jönköpings splitter nya, spektakulära kulturhus är en stöddig påminnelse om att kultur får ta plats även utanför storstadsområdena.

Scenkonsthuset heter Spira. Det är ritat av Gert Wingårdh, har en fasad av 6 000 kvadratmeter glas, fyra scenrum och kostade 450 miljoner kronor att bygga. Under många år har det vållat infekterad diskussion och debatt i lokalpressen.

Det är den stora dagen för invigningen. I kväll ska kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och kändis-smålänningarna Ola Salo och Charlotte Perrelli stå på scenen, liksom 2 000 barn från kultur- och musik­skolor runt om i Jönköpings län.

Spira är Smålands Musik & Teaters nya hjärta, ett hem för scenkonst i landstingets regi. Ända sedan drömmarna om Spira föddes för mer än tio år sedan har tanken varit att bygga ett scenkonsthus där alla är välkomna. Det ska rymma drama och komedi, gå från klassiskt till jazz, från skratt till gråt, har det sagts.

Debatten och motståndet har delvis handlat om att använda så mycket av landstingets pengar till en kultur som kanske ändå inte kommer alla länets invånare till godo. Kritik har också riktats mot innehållet i det 15 000 kvadratmeter stora huset. Det kostar mycket att driva, och för att få in pengar krävs bredd och kommersiella toppar. Kommer Spira att ha plats för den smala, experimentella konsten?

2008 kostade Smålands Musik & Teaters verksamhet cirka 60 miljoner kronor, hälften utgjordes av statsbidrag och ­publikintäkter. Landstingets nettokostnad för musik och teater var alltså 30 miljoner kronor. Nu, med flytten in i Spira, ligger budgeten kvar på samma nivå trots att huset i sig kräver mer resurser.

– Den ekvationen går inte ihop. Vi har fått ett ökat intäktskrav på 200 procent för att kunna driva huset. Då finns inte mycket pengar kvar för att hitta på det lilla extra, till att utveckla nya saker. Och intäkterna får vi av betalande vuxenpublik, exempelvis barn och ungdomsteater lönar sig inte. Så visst är det ett problem, säger den store, skådespelarbullrige och nu avgående teaterchefen Bernt Lindquist.

Spira ger arbete till omkring 100 personer på heltid och Bernt Lindquist hoppas kunna locka till sig kulturarbetare och ­artister från hela landet. Han vill ha kvalitet, men ser samtidigt risken för att Spira upplevs som ett Dramaten i Jönköping.

– Och vilka går på Dramaten? Ja, i Stockholm säger man att det är Östermalms­kärringarna. Från politiskt håll vill man att tröskeln på Spira ska vara nedslipad så att alla kan och får komma in, säger han.

Det är med repertoaren som verktyg man kan locka den breda publiken.

– När Staffan Valdemar Holm var teater­chef i Malmö sa man att »Det är höjden av förföljelsemani att sitta på första raden på teatern och tro att någon sitter bakom«. De gjorde rasande bra teater som hyllades i DN, men det angick fan inte skåningarna, konstaterar Bernt Lindquist och skrynklar ihop ansiktet i en grimas.

Men den nya teaterchefen, göteborgaren Lars Melin, är mån om att Spira ska bli ett utropstecken inte bara i Småland utan i hela Sverige.

– Spira är en fantastisk satsning på kulturen i dessa kulturfientliga dagar, menar Lars Melin och fortsätter:

– Jag vet ju att man måste anpassa repertoaren efter trakten. Pjäser som funkar i Stockholm funkar inte automatiskt här. Men om vi bara ska tänka på att få så mycket folk som möjligt, kan vi ju be Zlatan signera sin bok på scenen. Det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att få i gång ett samtal, säger Lars Melin.

Att måna om kulturellt nyskapande verksamhet, samtidigt som man har stora ekonomiska krav på sig är inte alldeles enkelt. Verksamheten måste gå runt för att få fortsätta existera. I Uppsala finns en storsatsning som påminner om Spira. År 2007 invigdes Uppsala Konsert & Kongress efter en ännu mer infekterad debatt än den som pågått i Jönköping. UKK är ett kommunägt bolag till skillnad från Spira som har landstinget som huvudman, men också där är ambitionen ett hus med plats för alla former av scenkonst.

Förra året gick verksamheten i Uppsala 14 miljoner back och kommunen fick skjuta till mer än 30 miljoner kronor, trots att det på fyra år har genomförts fler än 750 evenemang och 1 800 konferenser och kongresser.

I Jönköping är de kulturella målen ännu högre ställda. Ambitionen är 800 konserter och föreställningar varje år. Jönköping har 128 000 invånare, så det gäller att en stor del av dem köper biljetter.

En annan kulturarrangör som länge agerat utanför storstadsområdena, är privatteatermannen Peter Flack i Örebro. Han menar att det är besökarna i närområdet som är viktigast, men att även uppmärksamhet utanför regionen behövs. Inte minst för skådespelare och andra kulturarbetares självförtroende, för att de vill bli bedömda och sedda av en så stor publik som möjligt.

I samband med det officiella öppnandet av Spira dyker inte en enda notis upp i riksmedia. Trots att centrala Jönköping stängs av och hela staden stannar upp en kylig fredagskväll när 25 000 personer samlas kring Munksjön.

Läget är liknande för många andra målmedvetna kulturinstitutioner ute i landet. Som Norrbottensteatern i Luleå, Dunkers kulturhus i Helsingborg, Avesta Art och så vidare. De erbjuder spännande, nyskapande och ifrågasättande kultur, men får väldigt lite uppmärksamhet i riksmedia. Liksom Spira har de en svår balansgång att hantera; Hur bred och hur smal kan man vara när befolkningen och därmed den möjliga publiken inte är så stor?

Medan inför-Spira-debatten har pågått har Jönköpings kommun vuxit så det knakar. Det byggs nytt och inflyttningen är stor. Och trots att den ekonomiska satsningen på Spira är utan like i stadens historia, tycker vissa att kulturutbudet inte motsvarar stadens ekonomiska tillväxt. Johanna Linder och Maria Friedner är två radiojournalister som dragit i gång en debatt om kulturlivet i Jönköping.

De ser ett problem i att exempelvis barn och unga vuxna inte har särskilt mycket att se fram emot under Spiras tak. Liksom att kulturhuset saknar egenproducerade före­ställningar med ungdomligt tilltal i sitt program. De menar att Smålands ­Musik & Teater riskerar att slarva bort den yngre publiken, inte minst de 10 000 högskolestudenterna. När Linder och Friedner kallade till första mötet höll de inte igen utan manade till en »akutinsats för att rädda ett döende kulturliv«.

– I den här staden har alla kulturintresserade varit så upptagna med att försvara kulturens existens, att vi aldrig har börjat diskutera dess innehåll. Attityden har liksom varit: »Vad ska vi med kulturen till, när vi har HV71?«, säger Johanna Linder som i och med det manifest som skrevs i oktober, trampade på ett antal ömma tår, bland annat Bernt Lindquists. En debatt har i alla fall fötts, en debatt som på sikt vill skapa ett bredare kulturutbud i Jönköping.

Mörkret har lägrat sig över staden och en frusen Lena Adelsohn Liljeroth har precis invigt Spira genom att hålla ett tal på taket. Hon svarar ganska vagt på frågan om vad man kan kräva för kulturutbud när man bor i en normalstor svensk stad. Nämner saker som människor brukar efterfråga i undersökningar: bibliotek, en biograf och ett rikt föreningsliv. Och att en stad utan offentlig konst är en väldigt tom stad.

Jönköpings kritiska kulturdebattörer pratar om en utlokalisering av statliga museer, för att få ett mer mångfacetterat utbud. Kanske kan staten bidra med något som inte kommunen klarar av. Till exempel skulle Musikmuseet kunna hamna i Småland lika väl som någon annanstans. Kulturministern är inte avig i frågan.

– Det har vi absolut ingenting emot, snarare tvärtom. Men i och med den nya kulturpolitiken med samverkansmodellen, är det en fråga som ägs av regionerna. Jag skulle tro att många av de statliga museerna skulle välkomna ett sådant initiativ, säger Lena Adelsohn Liljeroth och hänvisar frågan vidare.

Kulturministern tror mycket på den nybildade Myndigheten för kulturanalys, att deras verksamhet på sikt ska ge Sverige ett rättvisare kulturliv.

– Då kommer vi att kunna se hur kulturlivet är fördelat, både vad gäller genrer och mellan offentligt och privat. Och om de offentliga stöden går till rätt saker och hur det ser ut över hela landet, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

Hon deltar denna dag i en mycket stor lokal händelse. Dimman som legat över Jönköping flera kvällar i rad är som bortblåst, himlen klar och luften kall när Ola Salo sjunger »The Worrying Kind«, The Arks gamla melodifestivallåt. Ljuset spelar från huset medan det flirtas med Astrid Lindgren, och de många trumslagarna i ungdomsgruppen Komodo tar i sitt yttersta så det ekar i Vätterns mörka yta. Nu står dörrarna till kulturhuset Spira på vid gavel.