Bättre än kulturmannen
Om författaren James Joyce hade fått höra talas om Bloomsday skulle han antagligen skrattat ihjäl sig. Att lojala fans decennier efter genombrottet för romanen »Odysseus« rör sig på Dublins gator som Joyce-kopior, kompletta med tidstypiska kläder, ögonlappar och allt är onekligen en smula löjligt.
Men på Irland, i England och till och med borta i Australien, tas firandet av 16 juni på dödligt allvar. Denna dag 1904 vandrar romanens författarwannabee Stephen Dedalus och den medelålders annonsackvisitören Leopold Bloom runt i Dublin, var och en upptagen av sitt, ända tills de sammanstrålar på en pub, super sig fulla, besöker en bordell och slutligen hamnar hemma hos Bloom, där hustrun Molly väntar slumrande i den halvljumma säng som hennes älskare nyss lämnat.
Från början fanns inga tecken på att James Joyces skandalroman skulle bli en turistmagnet. Det tog många år innan den landsflyktige författaren – han hade lämnat Dublin därför att han ansåg irländarnas bigotteri och sexuella dubbelmoral kvävande – blev erkänd av sina landsmän, varav de flesta vare sig då eller senare har läst hans böcker.
Då »Odysseus« publicerades blev den tvärtom omedelbart indragen både på Irland och i USA, och ansågs länge dra vanära över alla irländare.
När konstnären John Ryan och författaren Brian O´ Nolan den 16 juni 1954 improviserade en pilgrimsvandring i Blooms fotspår, anade de knappast att deras privata hyllning skulle ge upphov till en ny tradition. Tillsammans med författaren Patrick Kavanagh, poeten Anthony Cronin och James Joyces kusin Tom Joyce, högläste de ur »Odysseus«, besökte Leopold Blooms hem på 7 Eccles Street och många andra av romanens platser, innan de avslutade med en liten backanal.
2014 års Bloomsday-firande i Dublin bjuder i stället på så skilda nöjen som en intellektuell duell mellan kändisförfattarna John Banville och Will Self, pubrundor i Blooms fotspår samt amatörteater på gatan.
Vad detta har med romanen att göra är oklart.
Joyce valde datumet 16 juni 1904 därför att det var dagen då han för första gången gick ut med Nora Barnacle, kvinnan som skulle bli hans hustru och förlaga till romanens lättsinniga Molly. Enligt en av Joyces levnadstecknare var det också dagen då den erfarna Nora gjorde James Joyce »till man«, hur det nu ska tolkas. Samma sommar började han skriva debutboken »Dubliners« och smidde också planer för att lämna Irland.
Några år senare rymde Nora och Joyce tillsammans från alla familjekrav i det katolska hemlandet och slog sig ned i Trieste, som på den här tiden var en kosmopolitisk hamnstad i det österrikisk-ungerska imperiets hjärta. Efter det levde Joyce aldrig mer på Irland. Hans romans visavi Dublin var så att säga helt och hållet platonisk. För att överhuvudtaget kunna arbeta konstnärligt måste han andas kontinentens luft och låta sig knådas av dess många språk: franskan, tyskan och grekiskan.
I alla fall sa han så. Kanske var det fordringsägarna han försökte hålla från dörren genom att bo utomlands – Joyce var en ökänd rumlare och slösare av stora mått.
Å andra sidan skulle allt som Joyce någonsin skrev komma att handla om denna den sjaskigaste av europeiska huvudstäder. Kärleken växte verkligen med kvadraten på avståndet. Med »Odysseus« ville Joyce enligt egen utsago »ge en så fullständig bild av Dublin att om staden plötsligt försvann från jordens yta, skulle den kunna byggas upp på nytt utifrån min bok«. Ett annat krav var att boken skulle handla om absolut vardagliga, ja, till och med vulgära ämnen: »En författare bör aldrig skriva om det extraordinära. Det är journalistens uppgift.«
Ett credo som modernisterna tog på största allvar och som banade väg för dagens litteraturscen, där de som vill bli tagna på allvar skriver om vardagens futiliteter. Drakarna och de spektakulära seriemördarna lämnas åt underhållningsförfattarna.
Liksom många andra av periodens berömda författare, Marcel Proust, André Gide, Jean Paulhan och Alfred Jarry, var Joyce en storsamlare av tidningsnotiser, eller så kallade »fait divers«. De var förkrigstidens motsvarighet till innehållet i våra sociala medier. Notisjägarna, som sålde och fick betalt per spalt, var stora artister som kunde sammanfatta ett livsdrama på några rader. Precis som våra dagars framgångsrika twittrare nådde de ut till en stor läsekrets, och författarna – som August Strindberg i Sverige – lärde sig ofta mer av deras snärtiga tvåradingar än av de monsterartiklar som bredde ut sig på tidningarnas kultursidor.
Även Leopold Bloom är notisjägare och hela »Odysseus« är fullt av plottrigt material från notisspalter och tidningsannonser. Motiv och sånger från antiken varvas med lokala skämt och uppgifter om priset på tvål och korvar.
I en essä om Joyce kallar Sara Danius den litterära modernismens stora verk för »ett gigantiskt copy and paste-projekt«. Men blandningen av högt och lågt, grekisk mytologi och en krasst återgiven tarmtömning – den så kallade skitscenen – fyllde en annan viktig funktion. Det låg nämligen en avsikt bakom Joyces finslipade estetik. Den avsikten var att anpassa konsten efter en ny tid. Fasorna under första världskriget gjorde att författarnas inställning till texten förändrades. Där man förr hade sett ett värde i det idealiserande och bombastiska, började man längta efter det vardagsnära och futtiga.
När »Odysseus« blev till mellan 1914 och 1921 i Trieste, Zürich och Paris, skedde det nämligen mot bakgrund av världsomvälvande historiska händelser. Det Europa Joyce hade växt upp i gick under, eller stöptes om, och ur askan reste sig de nya nationalstaterna. Därför är det inte så konstigt att mycket av romanen upptas av diskussioner om politik. Här ventileras rasism och patriotism, antisemitism (Leopold är jude), sionism och kommunism. Det var en tid som på gott och ont var lika turbulent som vår.
Det tidiga 1900-talets heroiska mansideal begravdes i skyttegravarnas lera. Och vem träder fram, om inte Joyces Leopold Bloom – den nya tidens antihjälte!
Medelålders, fattig och bedragen av hustrun hankar sig Bloom fram i tillvaron. Han glorifierar inte livet, men han högaktar det. Befriad från sina illusioner vågar han se tingen för vad de är. Leopold är gnällig och självupptagen, lite som den moderna kulturman som Ebba Witt-Brattström skrev om i DN nyligen, men han saknar dennes självförhärligande drag. Trots viss beläsenhet och åtskilliga kulturella intressen har han, till skillnad från den överspände intelligenssnobben Stephen Dedalus, inget självförtroende. Han tror inte att han är ett geni eller att han överhuvudtaget höjer sig över medelmåttan, men han avskyr auktoriteter och brutalitet – alla patriarkatets avarter:
»Jag ogillar våld och intolerans i alla former och fasoner. Därigenom uppnås ingenting och ingenting kan hindras. En revolution måste ske enligt avbetalningsplanen. Det är ren och uppenbar idioti att avsky folk för att de bor runt hörnet och har ett annat modersmål, i grannhuset rent av.«
Så talar en författare som på nära håll sett vad nationalism och främlingsfientlighet kan ställa till med. Blooms pacifism är förstås en reaktion på händelser som första världskriget och påskupproret i Dublin. Hans vanlighet kan ses som Joyces skriande protest mot antikens heroiska militarism.
Även för den passionerade Joyce-läsaren Olof Lagercrantz är Bloom en antihjälte. I sin klassiska läsebok »Om James Joyces Odysseus« beskriver han hur Joyces modernism i själva verket är en sorts humanism. Och i så fall är valet av antika förebilder och motiv kanske inte fullt så märkligt – eller medvetet parodierande – som det verkar. Leopold Bloom är ingen krigare i blank rustning, men han är tapper på sitt eget patetiska lilla människovis:
»Allt som är annonsagenten Leopold Bloom är trivialt. Allt som är Människan Bloom, vilken mött kärleken, döden, grymheten, ensamheten, är intressant och storslaget. Inför dessa elementära makter i tillvaron försvinner hans Bloomväsen och han förvandlas i stället om ni så önskar till Odysseus.«
Leopold Bloom som en sann representant för den lilla människan. Lika egocentrerad som vår tids kulturman, men kanske ändå att föredra framför honom. I dagens samhälle, där den politiska extremismen frodas och där olika främlingsfientliga partier gör sig breda, är det kanske dags att påminna sig om ett mansideal som är vardagsnära, utan heroiska och självförhärligande inslag. Bloom är en fegis och en vanlig människa. En antihjälte som behövs i vår tid.
Den 16 juni firas den litterära högtiden Bloomsday av James Joyce-fans världen över.
Fakta | Slaget om Odysseus
James Joyce (1882–1941) roman »Odysseus« från 1922 räknas som en av 1900-talets mest betydelsefulla. Men när den gavs ut i Joyces hemland Irland och i USA drogs upplagorna in för att den ansågs vara obscen. Kvinnlig sexualitet, som skildras, var inget man skrev om ostraffat.
I den nyutkomna Joyce-biografin »The Most Dangerous Book: The Battle for James Joyce’s Ulysses« berättar litteraturhistorikern Kevin Birmingham om hur Joyce och hans förläggare fick slåss för att få boken utgiven. Biografin har väckt stor uppmärksamhet eftersom den hävdar att Joyce led av syfilis, vilket bland annat skulle förklara hans dåliga syn.
