Beach 1929–2017

En Skinny bitch, ber redaktören på förlagets försommarfest. Jag agerar bartender, en föga påläst sådan. Hon förklarar. Hälften vodka, resten mineralvatten. Med blicken i telefonen registrerar hon drinkens näringsvärde i en app och meddelar att hon är inne på tredje dagen i fastan. Någon säger att Skinny bitch skapades för modeller som ville festa med samvete. Men den tiden är förbi. Bantning är 1980-tal och försommarfasta handlar inte om strandnoja, utan om upplysning. Hälsa är – alltjämt – the new skinny.

Mot midnatt inser jag att jag ofrivilligt har samma app i telefonen som redaktören. Appen heter Hälsa. Går inte att radera. Uppmanar: »Sitt mindre. Rör dig mer. Träna.«

Rusar vi på upplysta sommarstigar mot gemensam folkhälsa? Eller förliser vi snart i en pöl av svältförhärligande moralism?

Py Sörmans bortglömda satir »Toto« från 1929 slutar i katastrof. Tiden präglas av devisen om en sund själ i en sund kropp och delar av handlingen utspelar sig på ett avmagringsinstitut för kvinnor. Där pågår en hårdför kamp mot det förslappade. Kropparna ska skuras och själarna stärkas. Med en bisarr sarkasm skärskådar Sörman hur drömmen om folkhälsa övergår i en ödesdiger ätstörningskultur.

Romanen börjar med att berättarjaget säger upp kontakten med sin kropp. I efterhand framgår det att det rör sig om självmordsförsök och att en svältsjukdom finns med i bilden. Men döden stannar vid »en halvmesyr«. Själen lämnar jorden och ser häpet ner på den utmärglade kropp som lever vidare. Kroppen klarar sig utmärkt utan själ. Romanen växlar berättarperspektiv och talan förs därefter av den själlösa Toto. För henne är träning »mera än ett nöje – mera än en plikt« och hon blir instruktör på ett nyöppnat avmagringsinstitut. Dit skickas korpulenta damer för att få starkare karaktär medelst bantning. Den kvinna som inte krymper sin kropp i hälsans namn är en dissident. Mottot: »Hälsa och goda nerver, och, naturligtvis – först och främst gymnastik!« Romanen blev Py Sörmans genombrott och hon fick fin kritik i Dagens Nyheter – om än mer för sin humor än för det kraftigt alarmerande ämnet.

Trots ett trettiotal publicerade böcker är Sörman oförtjänt försummad i litteraturhistorien. Hon debuterade 1921, då 24 år gammal, på Albert Bonniers förlag. Romanen hette »Han« och skildrar konflikten mellan kärlek och konstnärligt skapande. Två år efter publiceringen av »Toto« vann hon tredjepriset i Bonniers romanpristävling med den kulturkritiska »Aloë«. Boken blev en försäljningssuccé. I samma tävling kom Karin Boye tvåa med sin konsumtionskritiska »Astarte«. Böckerna recenserades vid några tillfällen tillsammans.

Det mesta Sörman skrev gavs ut på Bonniers förlag. Trots återkommande beröm i pressen verkar förlaget ha varit ambivalent. Hon varken sålde tillräckligt eller skrev på ett sätt som var fint nog.. Kännetecknande för hennes böcker tycks vara att de ur mer eller mindre uttalat feministiskt perspektiv undersöker och problematiserar motsatsförhållanden – materia och ande, kropp och själ.

I Kristina Fjelkestams avhandling »Ungkarlsflickor, kamrathustrur och manhaftiga lesbianer« nämns hon som en bland flera författare under mellankrigstiden som synar den backlashartade övergången från det tidiga 1900-talets emanciperade »Nya Kvinna« till 1920- och 1930-talens trånga veckotidningsideal.

Sörman använder olika kanaler för att nå ut med sitt ärende. 1934 publicerar hon i tidskriften Husmodern en artikel med rubriken »Tycker ni om att kallas kvinnlig?«. Där argumenterar hon tillsammans med tre andra författare för en ny definition av kvinnlighet – befriad från idén om kvinnan som mannens komplement.

Vad kan då ha initierat Sörman till att skriva »Toto«? Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver i »Kroppens tunna skal« (1997) hur den vältränade kroppen under 1920- och 1930-talen blir en del av den upplysta moderniteten. Hon återger tendenser som oavkortat för tanken till pigga löpskor och karaktärsdanande avokadofrukostar upplagda på sociala medier: »Att hålla kroppen i trim, utstråla hälsa och sundhet blev ett nytt slags klassmärke, ett socialt hävdelseinstrument – ett sätt att marknadsföra sitt jag«. Att vårda sin kropp blir en fråga om social bekräftelse – i synnerhet för kvinnor. När antropologen Lissie Åström studerar ovan nämnda Husmodern mellan 1920 och 1931 noterar hon att utgåvor från 1931 innehåller »gymnastikprogram, hälso- och skönhetsråd, avmagringsmetoder«. Sådana uppmaningar saknades runt 1920.

I Sörmans samtid expanderar högerpopulismen – i »Toto« blir hälsokulturen allt mer totalitär. På avmagringsinstitutet växer Toto »för var dag i visdom, makt och nåd«. Tidningarna propagerar: »En sund själ i en sund kropp. Några reflexioner: Endast om man vänjer sig vid att taga livet sunt, enkelt och naturligt, blir livet ljust och härligt.«

Att hålla formen på utsidan är att finna sig i systemet. Den som tvivlar uppfattas som bakåtsträvande och blir utfryst. Toto är illojal mot kvinnor, kollegial mot män och får sin vilja igenom genom spak foglighet. Patienterna blir snart en hoper hjärntvättade skal som på raka led lystrar till hennes visselpipa.

Författaren Åsa Ericsdotter gör en liknande, nutida koppling mellan hälsohets och förtryck. I hennes dystopi »Epidemin« (2016) får det fascistiska Hälsopartiet makten i Sverige. Socker och mjöl är brottsligt, barn som överstiger viktgränsen vägras lunch i skolan. Lagbrott bestraffas med piskrapp på gymmet tills blodet rinner. Skruvat, ja. Men tendenserna är inte diktade.

Enligt en undersökning i SvD (8/1) följer en tredjedel av svenskarna någon diet och företag som SEB anlitar hälsokonsulter som kartlägger de anställdas mat- och träningsvanor. Slopat fredagsfika är en vanlig åtgärd. En något ovanligare att som Kalmar Vatten betala ut lägre lön till den som inte tränar tillräckligt (DN 17/2–15). Välvilja? Förmynderi?

I boken »Wellnessyndromet« (2015) beskriver forskarna i ekonomi Carl Cederström och André Spicer hur hälsotrenden inbegriper ett förakt där den som inte lever hälsosamt betraktas som mindre upplyst.

Träning och ätande laddas med idéer om rent och orent. En artikel i Aftonbladet tidigare i år liknas socker vid »den vita döden« och uppmanar läsaren: »skippa sockret – om du älskar ditt barn«. Lika olycksbådande som socker är vetemjöl – så blir också glutenintolerans en statusmarkör.

Riksföreningen mot ätstörningar varnar för att dieter som går ut på att växelvis äta och svälta kan leda till bulimi, anorexi och ortorexi och en studie från 2016 visar att var tredje kvinna kan vara drabbad.

Hur hamnade vi här?

Idén om behovet av renhet bygger på föreställningen om världen som uppdelad i dikotomier. I den befinner sig civilisationen under ständigt hot från det ociviliserade kaoset. Härifrån ringar etnologen Jonas Frykman i boken »Den kultiverade människan« in sambanden mellan ätstörningen, hälsokulturen och patriarkatet.

Auktoritetsförhållandet mellan natur och kultur blir särskilt tydligt när det moderna samhället definierar kvinnan. Kvinnan är, bland annat på grund av graviditeten, bunden till sin kropp på ett annat sätt än mannen. Det gör kvinnan till förlorare i uppfattningen om att det primitiva är farligt och att den som tämjer naturen inom sig är civiliserad. Ätandet blir besvärligt. Mat befinner sig på gränsen mellan kropp/natur och omvärld/kultur, men är nödvändig för överlevnaden. Frykman pekar på tidsbunden moralism. Handböcker i uppförande från 1920- och 1930-talen avråder strängt från att äta på offentliga platser. Den civiliserade människan låtsas aldrig om hunger och när hon väl äter sker det behärskat. I boken »Sireners sång«, (1999) tolkar debattören Nina Björk det hela till nutid när hon skriver att den ätstörda gestaltar en konflikt mellan kroppslig kvinnlighet och själslig manlighet, mellan »en hungrig kropps begär och en manlig själs förbud«.

Py Sörman tar feministisk ställning redan i den ironiska beskrivningen av själens himmelsfärd. Hon skriver: »Herrarna böra känna sig tacksamma för att den kropp som lyckas vandra på jorden utan själ, är en kvinna. De får gärna säga:  Där ser man! En så stark materie, att den kan leva på egen hand! Och en så liten ande, att dess frånvaro inte märks en gång!«. När hon vidare utforskar vägen mellan hälsokulturen och ätstörningen tycks slutsatsen bli att faran ligger just i uppdelningen. Mellan natur och kultur, ordning och kaos, rent och orent. Strävan efter kontroll stigmatiserar ätandet, idealiserar späkningen och leder paradoxalt nog till upplösning.

Bortom cynismen väcker berättelsen dock också en förtröstan om något friare. En plats där hullet inte behöver tämjas och där kroppens och själens samexistens inte är ett manligt privilegium. Jag översätter till nu. Drömmer. Om en sommar där Skinny bitch faller i glömska, hälsoappen kraschar och kriget mot kroppen tar slut.

»Toto« finns att låna på bibliotek.