”Befria Lena Nyman från offerkoftan”

En nationell sorgedag vill filmrecensenten Jenny Teleman i P1:s Kulturnytt inrätta, sedan hon sett Isabel Anderssons dokumentär om skådespelaren Lena Nyman. Sorgedagen ska påminna oss om de tarvligt påhopp Nyman utsattes för efter Vilgot Sjömans båda filmer Jag är nyfiken – gul och Jag är nyfiken – blå.

Att inte framställa Lena Nyman som ett offer var regissören Isabel Anderssons uttalade syfte när hon gjorde dokumentären Lena som hade premiär i höstas och nu kan ses på SVT Play. Det gick väl sådär, kan jag konstatera.

Ska man tro dem som kommenterat dokumentären blev Lena Nyman utsatt för en verbal massaker. Lena Nymans skådespeleri och konstnärskap ignorerades, påstår en. Kritikerna kan helt enkelt inte sluta att tala om Nymans kropp, hävdar en annan. Fler än Jenny Teleman vill tvinga på Lena Nyman den postuma offerkoftan.

Sanningen är att Lena Nymans insats hyllas nära nog unisont efter den gula filmens premiär 1967. DN skriver om hennes ”till synes hämningslösa utspel, friskhet och vitalitet”. Svenska Dagbladet berömmer hennes påhittighet och fräckhet. I Aftonbladet kallas hon ”den utåtriktade och vidunderligt friska Lena Nyman”. Hon är ett fynd i rollen, skriver Arbetet.

När en jury bestående av filmrecensenter utser fyra mottagare av tidskriften Chaplins årliga pris är Lena Nyman en och Vilgot Sjöman en, men det är bara hon som får en Guldbagge för Nyfikenfilmerna.

Drygt fem månader efter den gula filmens premiär, då också den andra Nyfiken-filmen visas på bio, fiskar Aftonbladet upp några dittills förbisedda, negativa omdömen. Författaren Artur Lundkvist har uttalat sig kritiskt i tidningen Se. Arbetets recensent Nils Beyer, som känt sympati för Lena Nymans insats i den gula filmen, har ändrat sig: ”Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag.”

I Aftonbladet får dessa båda bildade äldre herrar utveckla sin fördomsfulla syn på Lena Nymans person. ”Jag efterlyser den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös, lite dum”, säger Beyer.

Det är lågt. Det är nedrigt. Men dessa män är hyllningskörens falsksångare. Deras åsikter är inte den svenska filmkritikerkårens. De är blott två obalanserade gubbstruttar, varav den ene strax därpå blir invald i Svenska Akademien.

Lena Nyman går i däck, men ger sina mobbare ett bitskt svar på tal och går vidare mot en lysande skådespelarkarriär. Hur länge ska hon behöva dras med deras misogyna utfall? Kan vi inte befria Lena Nyman från de kläggiga etiketterna, såhär mer än femtio år senare?

Några av dem som kommenterat Isabel Anderssons dokumentär menar att Lena Nyman inte bara blev verbalt misshandlad, utan också ekonomiskt.

För sin insats fick hon 60 000 kronor, ett välbetalt sommarjobb för en tjugotvåårig teaterelev. Det motsvarade fyra årslöner för hennes mamma, pälssömmerskan. Lena Nyman gladdes åt uppdragsgivaren Sandrews generositet.

Sjöman satsade hela sitt arvode på 80 000 kronor i produktionen, mot del i vinsten, och fick en dryg miljon för tre års jobb. Som upphovspersoner till oväntat publikdragande filmer vet är det inte de – och absolut inte deras skådisar – som i efterhand berikas. Merparten stannar hos producenter, distributörer och biografägare. Sandrews fick bra avkastning, men det mesta av pengarna stannade i USA, där den udda svenska filmen överraskande blev oerhört inkomstbringande.

Jag tackar nej till nationell sorgedag, men utropar gärna en uppsluppen fest för att ära den fräcka och vidunderliga Lena Nyman!

Klas Gustafson är författare till ”Nyfikna. Vilgot Sjöman och Lena Nyman i den politiska oskuldens tid”.

***